Mellanlagring av arbetslösa?

Utbildningsminister och partiledare Jan Björklund (FP) gick i söndags ut med att han vill se 10 000 nya platser i högskolan och vuxenutbildningen till nästa år. Bakgrunden är naturligtvis finanskrisen och den stora arbetslösheten.

– Vi har både hög arbetslöshet bland ungdomar och extremt stora årskullar som går ut gymnasiet nu. Jag tycker att det är bättre att ungdomarna utbildar sig än att de bara går runt och slår dank, säger han [Björklund] till SvD.

Det är sant att arbetslösheten gör att det är många som ”går runt och slår dank” – ofrivilligt. Och det kan tyckas helt logiskt att staten ”sysselsätter” dessa med samhällsnyttig utbildning tills dess att konjunkturen är bättre.  Men ett sådant resonemang är farligt eftersom det förutsätter att dessa studenter hellre vill vara i arbete än i utbildning. Idén är att de ska bort så snart som möjligt. När arbetet dyker upp ska man släppa allt man har för händer och gripa möjligheten. En student som kommer till högskolan för att läsa udda kurser som han/hon egentligen inte vill läsa och som avslutar kurserna innan de är färdiga, den studenten bedriver inte utbildning – studier möjligen, men inte utbildning.

Högskolan kan inte vara lagringsplats för oönskad arbetskraft.

På samma sätt mår högskolorna dåligt av att tvingas öka och minska sin utbildningsvolym på kort varsel. Det var ungefär det jag sa när jag blev intervjuad av Sydsvenskan för en månad sedan.

Lunds universitets studentkårers ordförande Christian Stråhlman håller med om att det är viktigt att utbildningen inte styrs av tillfälliga nycker.

– Det är viktigare för högskolan att ha en stabil och långsiktig utbildning med en storlek som är hållbar. Istället för att ge efter för de här tillfälliga svängningarna som man ändå inte kan förutse, säger Christian Stråhlman.

Och så finns det en aspekt till – konsten att satsa på högre utbilding utan att det kostar pengar.

Det finns två problem. Ett. Det finns för lite platser. Två. Varje plats är underfinansierad.

Enkelt skulle man kunna beskriva dagens finansiering av högre utbildning såhär: Varje utbildningsplats kostar en viss summa pengar som regeringen bestämmer. Sedan finns det den mängd platser som regeringen bestämmer. Multiplicerar man den ena summan med den andra får man fram kostnaden för högre utbildning.

När Björklund säger att man ska satsa på högre utbildning menar han att man ska öka antalet platser – en kvantitativ satsning. När partikollegan och dåvarande högskoleministern Lars Lejonborg (FP) skulle satsa på högre utbildning 2007 var det frågan om en ökning av pengarna per student – en kvalitativ satsning.

Detta är viktigt, och uppmärksammas av SFS. En satsning på platser får inte innebära en minskning av pengarna per student. Det skulle kanske se ut som en satsning på högre utbildning – men skulle i verkligheten bara vara en eftergift för konjunkturen. Studiemedel istället för a-kassa. Biblioteket istället för Arbetsförmedlingen.

 

En studiemedelssänkning

Sveriges studenter har igen, och igen, och igen, och igen, talat om för regering och riksdag att studiemedlet måste höjas. Detta har jag skrivit om tidigare. SFS senaste uträkning ger vid handen att studenten går 900 kronor back varje månad.

Men nu blir det inte så. Istället kommer studiemedlet att sänkas med 73 kronor per månad. Anledningen är att prisbasbeloppet sjunker 2010. En teknikalitet, men det ser ju inte helt lysande ut. Och jag tror knappast att studenternas levnadsomkostnader har sjunkit.

 

ESS – nu börjar vi bygga

Rådet för konkurrenskraft sammanträdde idag i Bryssel. Och när man hade förhandlat hela kvällen stod det klart att sju stora länder stödjer att ESS ska byggas i Lund. Därmed är saken så gott som klar. ESS kommer att byggas i Lund. Spanien och Ungern har inte en chans. Lund och Sverige får en av världens största forskningsanläggningar.

European Spallation Source kostar ofantliga mängder pengar att bygga. Beräkningarna ligger på c:a 13 miljarder kronor för att bygga, 1 miljard årligen för att driva och ytterligare c:a 2 miljarder fonderade kronor för att riva anläggningen i framtiden. Detta gör ESS till en investering som ekonomiskt ligger i klass med mastodontprojekt som Öresundsbron (20 miljarder).

ESS kommer troligen att göra en enorm påverkan på Lund. Kanske inte i första hand för de tillresta forskarna, eller för vetenskapen. Utan för att detta verkligen sätter Lund på kartan.

Det finns säkert tusen saker att skriva om ESS, men det tänker jag inte göra mitt i natten.

Spontant fråggar jag mig ändå: Vem är den största vinnaren? Det är nog inte vetenskapen, eller Lund. Den som har vunnit mest idag måste ändå vara Lars Leijonborg. Det kan inte vara många saker som gör en forskningsminister värd att komma ihåg; men, vilket jag tyvärr måste medge, att förhandla hem Sveriges största forskningssatsning någonsin måste vara en av de sakerna.

Grattis Lund! Grattis Lunds universitet! Grattis ESSS! Grattis vetenskapen, forskarna och studenterna!

 

ESS-beslut imorgon?

Imorgon samlas EU:s forskningsministrar i Bryssel för att delta i möte med Rådet för konkurrenskraft (Competitiveness Council, som det så vackert heter på engelska). Högskoleminister Lars Leijonborg deltar för Sveriges räkning. Detta kanske inte hade varit så upphetsande om det inte hade varit för att de ska prata om ESS. Och kanske till och med besluta vart det ska ligga.

Men det är lite märkligt, för ESS finns inte med i dagordningen för mötet. Och en genomläsning av bakgrundshandlingarna som finns på ordförandeskapets hemsida gör mig bara mer förvirrad. Vad ska de egentligen göra?

Den sista tiden har lärt mig att inte lita på EU:s hemsidor. I förra veckan sökte jag febrilt efter någon information som kunde koppla samman Europaparlamentet med högre utbildning. Det var omöjligt. Jag antar att bara för att jag nu har hittat lite möteshandlingar betyder inte det att jag vet allt. Det mesta är säkert underhand, hemligt eller omöjligt att hitta på nätet.

Det vore ändå bra om det kunde bli ett beslut om vart ESS ska byggas. Och det vore kul om det blev Lund. Men även om ministrarna, på någon grund, finner att Bilbao är bättre tycker jag att de ska tala om det så snart de kan. Ingen gynnas av att detta dras i långbänk – det kostar bara en massa pengar för alla parter.

Men det blir säkert inget beslut. Det går troll i den här processen. I alla fall några stycken. Mest är det förstås ministrar, statssekreterare, förhandlare och budgetfolk som går. Forskare, som till slut ska använda anläggningen, går väldigt lite just nu. Det är väldigt synd.

Men vi väntar med spänning…

 

Vem var det som sa kvalitet?

Jag befinner mig i Stockholm, för jag har tillbringat två dagar på Högskoleverkets kvalitetskonferens. Ja visst! Konferens i två dagar med några hundra utbildningsintresserade lärare, akademsiska ledare, administratörer och en och annan kåraktiv student.

Kvalitet är viktigt för högskolan, det är alla överens om. Därför är den frågan ganska ointressant just nu. Den intressanta frågan är: Vad är kvalitet? Hur uppstår kvalitet? Finns det incitament för att kvaliteten ska öka?

Och ibland blir man klokare av att åka på konferens. Jag blev det. Inte för att man sa det som jag inte visste. Utan för att man sa det som jag egentligen visste. Jag hade bara inte satt det i sitt sammanhang, inte tagit in det i huvudet, inte tillämpat kunskaperna. Detta var vad jag lärde mig:

• Kvalitet är ett kvalitativt begrepp. Det låter sig inte fångas av hårda och kalla siffror. Stora sanningar låter sig inte presenteras av dåliga data.
• Kvalitet är ett subjektivt begrepp. Det kan inte vara likadant för alla. Den goda utbildningen är inte god för alla. Den dåliga utbildningen är inte dålig för alla.
• Kvalitet är ett föränderligt begrepp. Vi tror ibland att vi vill samma saker som -68. Så är det inte. Imorgon kommer man att skratta åt oss också.

Det var då jag blev deprimerad – en liten stund. Men:

• Kvalitet är ett positivt begrepp. Vi måste nå dit i alla fall. Vi måste mäta, utveckla, lyssna, diskutera, analysera och kritisera ändå. För det är utveckling i sig. Utvecklig är kvalitet. Kvalitet är positivt.

Och då gick jag tillbaka och tittade på vad jag skrev till LUS för tre veckor sedan. Nu vet jag inte om det håller längre. Så här lät det när jag försökte skriva ner vad det innebär att verka för kvalitet :

Lunds universitet ska ha som mål att erbjuda en utbildning av högsta kvalitet. För att uppnå detta genomförs ett systematiskt kvalitetsarbete på alla nivåer vid universitetet. Kvalitetsarbetet är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och studenterna; samtliga är att betrakta som medarbetare. Universitetet ska genomsyras av en kvalitetskultur där medvetet och omedvetet kvalitetsarbete är en del i den dagliga verksamheten, på alla nivåer; där alla medarbetares erfarenheter erkänns och tas till vara. Lunds universitets medarbetare ska gentemot staten och de omgivande samhället ta ett gemensamt ansvar för studenternas lärande.

Kommer man att skratta i framtiden?

 

ESS – kanske i Sverige trots allt

För att slutföra denna osannolika dag med spektakulära händelser på forskningsfronten.

Lars Leijonborg (FP) höll i eftermiddags pressträff för att prata om byggandet av European Spallation Source (ESS). Till skillnad från MAX IV (som idag har fått klartecken att börja bygga), är detta en anläggning som söks i konkurrens med andra länder. Då är det viktigt att hitta allierade. I och med dagens pressträff är det klart att Italien, Danmark och Norge stödjer Lunds kandidatur, vilket man visar genom att garantera en viss mängd pengar.

Om MAX IV var politik på hög nivå så är det ingenting mot vad som sker i kulisserna kring ESS. Det är ju så fruktansvärt mycket pengar det handlar om – 13 miljarder kronor.

Tidpunkterna, ja. Sydsvenskan skriver:

Den 4 maj hålls ett statssekreterarmöte i Prag, då placeringen ska diskuteras. Ett beslut kan därefter fattas i samband med ministerrådet för konkurrenskraft i Bryssel den 28 maj.

Kanske, kanske kan det bli ett beslut.

 

MAX IV – ett lyft för forskningen och regionen

Nu har jag varit på presskonferens och hört hur vi ska bygga MAX IV i Lund. En trevlig tillställning på många sätt. Lunds universitets rektor Per Eriksson var omåttligt nöjd när han fick meddela att vi drar igång 2,6 miljarders projektet MAX IV, ytterligare ett steg mot att nå visionen; Lunds universitet ska tillhöra de absolut främsta bland Europas universitet. Brevid honom de minst lite nöjda ordföranden för regionstyrelsen och kommunstyrelsen, Jerker Swanstein (M) och Mats Helmfrid (M). I deras huvuden surrade begrepp som regional utveckling och nya jobbtillfällen. Presskonferensens mest städade deltagare, representanterna för Vetenskapsrådet, höll sig lugna och sakliga trots att man nu garanterar en halv miljard till projektet (enligt uppgift Sveriges största forskningsprojekt någonsin).

Nu ska de fyra parterna; VR, Vinnova, LU och Regionen, skapa ett konsortium som ska ta fram en slutlig organisation och finansiering. Dagens avsiktsförklaring innebär visserligen att man börjar bygga, men all organisation och alla pengar finns inte riktigt än. Startdatum sägs vara senast 2010. Ryktet är att man gör bäst i att starta så snart som möjligt. Det är ett gyllene läge just nu, just för att bygga, på grund av konjunkturen. Men först ska en detaljplan för MAX IV underställas kommunfullmäktige, något som enligt Helmfrid kan ske i oktober.

Det här är faktiskt jättehäftigt. En stor forskningsanläggning i Öresundsregionen är en morot och en motor för forskning, inovation och utveckling på båda sidor sundet. Tillsammans med PETRA III och XFEL i Hamburg och (kanske) ESS i Lund blir regionen kring södra Östersjön världsledande inom viss materialforskning. Med Fehrmarnbron på plats kommer man snabbt och enkelt kunna röra sig mellan Öresund och Hamburg. Forskarutbytet blir större och forskningen gynnas.

Man ska inte glömma att MAX IV är ett internationellt projekt, även om bygget till  3/4 finansieras från Sverige. Danmark, Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen är med på banan.

Nu väntar vi med spänning på beslutet om ESS…

 

Klart för MAX IV!

Lunds universitet har kallat till presskonferens klockan 11 idag för att meddela att MAX IV ska byggas! Äntligen!

MAX IV, som kommer att bli en av världens främsta anläggningar för forskning med synkrotronljus, byggs på Brunnshög i norra Lund. Bredvid platsen där ESS förhoppningsvis ska byggas.

Som fysiker, användare av dagens MAX-lab och ledamot i MAX-labs styrelse kan jag inte vara annat än lycklig. Jag visste visserligen att det var saker på gång. Regeringens utredare Anders Flodström (som har forskat på MAX, men som också är universitetskansler) rapporterade nyligen till regeringen hur det såg ut med finansieringen av MAX IV. När han besökte MAX-labs styrelse på senaste mötet verkade det som att saken var i princip klar. Det fattades bara lite pengar i marginalen. Nu verkar det som att Lunds universitet, Vetenskapsrådet, Vinnova och Region Skåne (eller, om man ska vara krass; Sverige, Sverige, Sverige och Skåne) har kommit överens om finansieringen.

MAX IV kommer att innebära jättemycket för Lund och forskningen. Jag kan bara gratulera! Mig själv och alla andra!

Senare idag har regeringen kallat till presskonferens för att informera om ESS. Även om det beslutet ligger på högre nivå så kanske får vi mer roliga nyheter…

Fortsättning följer…

Maxlab kan liknas vid ett supermikroskop

Maxlab är en synkrotronljusanläggning och kan liknas vid ett supermikroskop, som kan avslöja detaljer om naturens allra minsta byggstenar. Den består i princip av ett cirkelformat rör som det är vakuum i. I röret cirkulerar elektroner i en hastighet nära ljusets. Elektronerna avger ljus med hög energi som är riktat åt ett enda håll.
Forskning baserad på synkrotronljus har legat till grund för ett antal Nobelpris de senaste åren.
Som exempel kan nämnas kemipriset 2006, som amerikanen Roger Kornberg fick ta emot. Han hade studerat hur cellkärnans genetiska information kopieras till budbärar-RNA och sedan förs ut i cellerna där nya proteiner byggs upp.
Hans landsman Roderick Mackinnon fick kemipriset 2003 för att ha visat hur en jonkanal fungerar på atomnivå. Jonkanalerna är viktiga bland annat för nervsystemets och musklernas funktion

(saxat från Sydsvenskan)

 

För alltid utestängd

Det är kanske så att det är helt och hållet omöjligt att jobba som läkare om man är tidigare dömd för mord. Det vet inte jag, och det är egentligen inte det jag funderar på. Frågan är om man kan studera till läkare om man är en mördare.

Det var två uppmärksammade fall. Först var det studenten som hade blivit dömd för våldtäkt mot barn. Han studerade vid läkarprogrammet i Lund. Universitetet gjorde allt för att bli av med honom. Men det blev krångligt eftersom domstolen drog en felaktig slutsats. I domen mot mannen sänkte man nämligen straffet därför att:

Det finns grundad anledning anta att NN kommer att mista sin studieplats till följd av brottet.

Men det gjorde han inte. Högskolans avskiljandenämnd (HAN) tyckte inte att det fanns skäl att misstänka att han skulle återfalla i brottslighet. Mannen blev kvar på utbildningen. Då lät istället Socialstyrelsen meddela att mannen får yrkesförbud. Därmed kan han inte göra AT-tjänst och få ut legitimation. Därmed har man fastnat i ett Moment 22. Han är kvar på utbildningen, men kan inte jobba som det han utbildas till.

Sen var det studenten som blev antagen till läkarutbildningen i Uppsala efter en morddom. Så långt allt väl, men eftersom landstingen inte får anställa morddömda kan han inte göra praktik och således aldrig ta ut examen. Studenten vänder sig då till JK och hävdar (troligen med rätta) att Uppsala universitet borde ha ordnat praktikplats ”på annat sätt”.

Nu hade detta kunna varit bortglömt och sopat under mattan. Men regeringen tog detta till sig och gav omedelbart Högskoleverket i uppdrag att utreda hur man effektivt kan stänga av obehagliga studenter från högre utbildning. Jag fick en remiss i veckan. Och ju mer jag funderar på det, dess otäckare blir idén om avstängningar.

Om man hade frågat mig om jag tycker att en student ska kunna läsa på läkarutbildningen utan att kunna ta läkarlegetimation, då hade jag svarat Ja, för jag tror inte högskolorna är de enda som kan bestämma vad en utbildning ska användas till. Värre är när en student antas till ett program utan att ha en teoretisk möjlighet att ta examen. Det måste anses vara ett absolut minimikrav på lärosätet. Därför tycker jag att mördaren gör rätt som vänder sig till JK. Uppsala universitet har antagit studenten, och ska då kunna garantera alla obligatoriska moment. Att studenten inte kan ta legitimation med sin examen är en annan fråga, en senare fråga.

Nu vill regeringen ge lärosätena en skyldighet att inte anta studenter som har gjort sig skyldiga till allvarliga brott. Motivering: att studenten då inte kan verka i ett framtida yrkesliv. Det finns fördelar: Man besparar studenten mödan att utbilda sig ”i onödan”, och man tar inte upp plats på programmet för andra. Men det finns nackdelar också: Vad gör en utbildning ”onödig”? Kan en person med läkarexamen verkligen bara verka som läkare? Hur gör man gränsdragningen mellan grova brott och andra brott? Vem ska kontrollera och vem ska besluta? Kontrollen känns inte helt betryggande. Ska man kontrollera ALLA studenter som söker till högskolan?

Redan idag kan man avskilja studenter som är farliga för andra studenter eller värdefull egendom. Tydligen räcker inte det. Jag undrar varför? Ett problem måste ju vara att det är en hel massa inblandade myndigheter som alla ska säga sitt. 

Hur ska man lösa detta?

 

Högskolorna på kultursidorna – Akt I

Det finns en främmande fågel i högskolesektorn, undantaget som bekräftar regeln, den eviga bisatsen.

Staten skall som huvudman anordna högskolor för 1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och 2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utvecklingsarbete.

1 kap. 2 § Högskolelagen (mina markeringar)

Och så får man slita sitt hår lite grand och försöka förstå hur de konstnärliga utbildningarna och det konstnärliga utvecklingsarbetet egentligen relaterar till det andra som högskolesektorn gör. För håll med om att lagen gör det lite knepigt att förhålla sig till konstnärliga utbildningar (”performing arts”, vilket måste skiljas från kulturvetenskaper). För även om de är en riktig del av högskolan har man klart och tydligt sagt att konsnärlig verksamhet är något helt annat än det ”vanliga” högskolor sysslar med.

På sista tiden har flera saker inträffat på de konstnärliga högskolorna som media har plockat upp. Det är då vi får högskolepolitik på kultursidorna – och det är ju lite spännande.

Här, och i kommande inlägg, följer en odyssé av konsnärliga högskolor som har hamnat på kultursidorna.

Akt 1 – I vilken ett styrelsebeslut ifrågasätts

Personer: Birgit Friggebo, Magnus Aspegren, lärare, styrelseledamöter, hovsångare.

Platsen är Operahögskolan i Stockholm

Operahögskolans rektor meddelar att han ämnar avgå. Flera personer med gedigen utbildning i sång meddelar sin kandidatur. Styrelsen väljer dock att föreslå en helt annan person, Magnus Aspegren, chef för Norrlandsoperan, som, ack och ve, inte är utbildad sångare. Styrelsens ordförande, Birgit Friggebo, gör entré och meddelar att skolans lärare tänker fel och att de inte vet allt. Lärarna skriver ett protestbrev tillsammans med ett antal hovsångare och andra framstående personer. Två lärare slutar i protest. Högskoleverket ringer och och meddelar att diarieföringen inte stämmer. Stor förvirring. Regeringen låter sig icke bevekas utan utser Magnus Aspegren till rektor. Ridå.

Kommentar

Jag har varit med och rekryterat rektorer. Även om man inte är konstnär kan man bli ifrågasatt. Det är ofta dumt, ogrundat och kontraproduktivt. När Lunds universitets rektor Per Eriksson kallades handlade det dock inte om bristande kompetens, utan om andra fånigare pseudokriterier. Men likheter finns det. i båda fallen ville lärarna ha en person med starkare meriter inom kärnverksamheten (forskning/konstnärligt utvecklingsarbete) medan styrelsen valde på andra grunder.

Jag respekterar att man gärna identifierar sig med någon som är duktig på det man själv håller på med. Men vem tänker på att en av de få saker som en rektor inte gör är att forska/utveckligsarbeta. Rektor ska vara chef först och främst. Det gäller på Lunds universitet såväl som på Operahögskolan.

Fortsättning följer…