maj 2008


Jag har länge haft en stor skepsis mot bloggen. Det har varit något med bloggens tanke och grundfilosofi som inte har tilltalat min själ. Döm om min förvåning när jag plötsligt finner mig själv som bloggare. Tanken skrämmer mig, men kittlar ändå lite. Vad otyg ska vräkas ut i cyberspace genom fingrarnas taktfasta (O, om jag ändå hade lärt mig en korrekt fingersättning) klickande.

Temat blev utbildning och vetenskap. Borde man bli förvånad? Nej, egentligen inte. Jag som nu har varit ordförande för en liten studentkår vid Lunds universitet i snart ett år har långsamt insett att jag inte kommer att kunna släppa tanken på utbildning och vetenskap även om jag om några få veckor är en helt vanlig student igen (Ni vet: tentaångest, CSN-krångel, labrapporter… you name it).

Okej, grundförutsättningarna är altså klara där. Snart avgående studentkårsordförande utan bloggvana som inte kan släppa kårlivet och därför vräker ut sina tankar i cyberspace.

Första blogginlägget kommer därför att handla om nytänkande.

Jag hade äran att bevista Lunds universitets årliga promovering i veckan. Dryga hundratalet nybakade teologie, juris, medicine, teknologie och filiosofie doktorer packades som sillar i Lunds domkyrka. Herrarna promotorer läste nogsamt det trehundraåriga ritualet på mer eller mindre knagglig latin, satte en hatt på doktorernas huvuden (Accipe pileum.) och saluter sköts. Övat, korrekt, högtravande och fasligt långt. Det är ett bra ställe att börja på om man vill diskutera nytänkande i akademin.

Många hävdar att akademin, de stora gamla universiteten i synnerhet, motverkar genom sin blotta existens det fria tänkandet. En god vän till mig brukade alltid förklara det faktum att Lunds universitet alltid tar sån tid på sig att fatta beslut med att det var ”1666 i väggarna” (1666 är f.ö. Lunds universitets grundningsår). Jag är beredd att hålla med. 1666 sitter i väggarna, i organisationen, i besluten. 1666 motiverar fakulteternas existens och 1666 gör universitetet självkonserverande. Men tack och lov slutar det inte där.

Även om Lunds universitet den sista fredagen i maj varje år inför omvärlden demomstrerar att de fem fakulteterna är och förblir, så finns det värden i det uråldriga bevarandet som ska försvaras. Oavsett traditionerna så har universiteten bevarat akademisk frihet, oberoende, stolthet och öppenhet. Dessa ting döljer sig också bakom det ändlösa rabblandet av latinska sentenser i domkyrkan – inte uppenbart, men verkligt. Traditioner bär inte enbart konservatism, traditioner bär också historien och omfamnar framtiden.

Nytänkandet gror även i gamla institutioner. Därför kan jag som gammal (och dryg?) kårräv kanske ändå hävda rätten att tänka nytt och högt. Må denna blogg vara ett redskap för mig och mina läsare att tänka om, tänka nytt och komma igång.

Vale! Dixit!

Man kan få för sig att pengars ursprung inte har någon större betydelse för den verksamhet man bedriver.

Anledningen till att universitet och högskolor till största delen bekostas av staten är väldigt enkel. Den utbildning och forskning som bedrivs komemr komma hela samhället till gagn. Det är också en gemensam samhällelig angelägenhet att verksamheten håller en hög kvalitet.

Men det finns möjlighet för högskolor och universitet att söka pengar från andra håll. Studenter till exempel. Det är därför det talas om att införa studieavgifter för studenter som kommer från länder utanför EES-avtalet. Att hanteringen av stipendier och avgifter kommer att kosta hela den tänkbara vinst man skulle kunna göra är inget regeringen vill kännas vid.

Ett land som brukar lyftas fram när man talar om att ta betalt för utländska studenter är Storbrittanien. Detta eftersom de kort efter samma manöver också började ta betalt från sina egna studenter vilket bidragit till ökade klasskillander.

Så hur har det gått för dem? Det har visat sig att deras utbildningar får stå till svars för så enkla saker som rykten. De utländska stundenter man så gärna ville locka till sig strömmar inte alls till i samma utsträckning längre.

Samtidigt ökar pressen att söka externa medel. I Storbrittanien lika väl som i resten av världen. Vilket leder oss till nästa tänkbara pengapåse – företagen.

Hos företagen finns faktiska finster att göra. Inte bara ekonomiskt utan även i samverksanssyfte. Detta är något som jag redan pratat om ett par gånger och som jag kommer återvända till. Men det finns givetvis också risker i att pengarna kommer ifrån företag med specifika intressen snarare än staten som, åtminstone i teorin, arbetar för hela samhällets bästa.

Ett exempel på hur illa det kan gå är tobaksforskare i USA som inte får berätta om sina rön utan att först kontrollera med tobaksbolaget Philip Morris. På Ekonomihögskolan i Lund är studentkåren sponsrad av samma företag som sponsrar utbildningen.

Det är dumt att tro att ett allmänt ansvar kan tas av andra än allmänheten

Idag tänkte jag prata om något annat än utbildningspolitik för en gångs skull.

Kvinnor är offer. Det är deras plats. Därför är det rimligt att flickor inte får vara med i farliga lekar där de kan bli skadade eller att vuxna kvinnor inte kan ha ledarroller. Det innebär också att kvinnor inte kan vara förövare – iallafall inte annat än genom intrigerande gentemot andra kvinnliga offer.

Män är sexuellt frustrerade. Vi stirrar alltid på kvinnors bröst och/eller andra mäns paket beroende på läggning. Vi vill alltid ha sex och enda anledningen till att vi inte har det ständigt är en kombination av att vår partner säger nej eller tidsbristen från våra viktiga jobb. Men vi kompenserar för det bortfallet genom att alltid fantisera om sex och önska att vi fick ha sex med alla i vår omgivning.

På det där viset måste det vara eftersom kvinnor inte kan våldta män. Möjligen kan de få hjälp av en annan man för att utföra dådet. Men eftersom kvinnor är svaga och män ändå alltid tycker om sex så är praktiskt taget omögligt för en kvinna att våldta mannen. Tänkbara undantag är om mannen blir fastbunden och tagen analt.

Så måste det vara resonemanget går. Att jag vet flara kvinnor som är starkare än mig, än fler som har en starkare sexdrift och få som är offer – det har inte med saken att göra. För vi vet ju hur det egentligen är – oavsett vad verkligheten tycker.

Det är på tiden att jag säger något om de omtalade lärarutbildningarna.

När jag först började i Lund hösten 2002 tittade jag på möjligheterna för mig att bli lärare. Det kändes en aning oroande att behöva läsa i Malmö och jag upplevde det som tryggt att ha Kristianstad i närheten. Varför? Jo, för att lärarutbildningen i Malmö redan då hade rykte om sig att vara dålig och meningslös.

Nu, 2008, har Högskoleverket upptäckt det hela. Och folkstormen kom som planerat.

Men diskussioner om brister i gymnasieutbildningen har funnits länge. Tankar om auktorisering har funnits ett tag, även om utredningen för det lades ned och ersattes med en ny (SOU 2008:52). Utmärkt idé, men vad är poängen med lärarutbildningar som inte ger lärarlegitimation? Och vad kan den bakomliggande orsaken vara?

Är det möjligen så att det finns resursbrister till högskolan? Eller att läraryrken har för låg lön och för låg status för att locka till större engagemang från lärarnas sida?

Men att åtgärda symptomet kanske är bättre än inget.

First of all – if you don’t speak Swedish, you should have spoken up sooner.

En fråga som man alltid kommer tillbaka till när man arbetar med studentpolitik är att studenter har ont om pengar. Det är givetvis något som kan problematiseras – jag känner studenter som har ganska gott om pengar eftersom de varesig är intresserade av mode, elektronik, gå på café eller festande – men på det hela taget så är en students ekonomiska situation en av ständiga prioriteringar. Vill du äta gott eller någon gång gå ut och äta? Vill du hälsa på föräldrarna eller kunna spendera en kväll med kompisarna? Vill du köpa ett eget exemplar av din kurslitteratur eller vill du kunna skriva dina anteckningar på en dator?

Förutom problemen med bostäder (som jag säkert kommer återvända till vid något tillfälle så är det ett problem för studenter att inte kunna resa. SJ och SAS erbjuder båda studentrabatter eftersom de inser att vi är en kundgrupp med lite pengar men stort behov av transport och de kan därför tjäna mer på att se till att hålla priserna på en nivå vi kan betala.

I Skåne finns fyra lärosäten i form av Malmö högskola, Kristianstad högskola, Svenska Lantbruksuniversitetet (SLU) och Lunds universitet. Inte så långt bort finns också Köpenhams universitet samt högskolorna i Halmstad och Blekinge. Det innebär en enorm potential för Skåne som kunskapsregion. Otaliga undersökningar visar att det är en enorm tillgång för ett område att ha tillgång till akademisk kompetens.

Det finns inget lärosäte i Simrishamn.

Kanske verkar det påpekandet egendomligt – självkart. Men man kan fundera på vad det betyder för Simrishamn, Ängelholm, Hörby och andra kommuner som inte har ett lärosäte. Lund har högst medel i utbildningsnivå i landet. Klippan har en av de lägsta.

Man kunde tycka att det vore enkelt att sprida ut de kunskapsresurser som finns. Jag själv bor till exempel inte i Lund utan i Esöv, tio minuters tågresa bort. Det verkar kanske inte långt. Men tågkortet för att ta sig fram och tillbaka till Lund kostar nog med pengar för att en student absolut tvekar att flytta dit. För att inte tala om vännerna som inte tänker skaffa tågkort för samma mängd pengar som annars skulle kunna vara en veckas mat bara för att det kunde vara trevligt att hälsa på.

Följden är att Esöv inte bär några tydliga spår av att ligga bara en liten bit från ett av landets största universitet och bara ytterligare en liten bit från två stora högskolor.

Lunds universitets studentkårer (LUS) har i åratal försökt tala om behovet av studentrabatter på kollektivtrafiken och äntligen har region Skåne lyssnat på oss. Rabbatter på 35% på månadskorten ska införas på prov under 2009.

Studenter – ta chansen!

My dear audience – by which I mean the one person who might read this on a semi-regular basis – I’m considering a dramatic change to this blog. A change that I would like to do as early as possible in this blog’s history if I make it at all. I might write everything from now on in Swedish instead.

In fact, I’ve been asking myself why I started to write in English to begin with. The answer is that I don’t know. It actually took me two blog posts before I realized that I wasn’t writing in my native tongue. Or rather, before I thought that it might be a bit weird since not only am I Swedish – most of my readers are likely to be. And since I make a lot of references to things that are in Swedish…

So, if no one shows up and tells me not to, all posts after this one will be in Swedish.

A while back I wrote about how I feel about Freedom. Well, that theme follow in to general politics as well, not only as a part of education.

(mer…)