Jag har länge haft en stor skepsis mot bloggen. Det har varit något med bloggens tanke och grundfilosofi som inte har tilltalat min själ. Döm om min förvåning när jag plötsligt finner mig själv som bloggare. Tanken skrämmer mig, men kittlar ändå lite. Vad otyg ska vräkas ut i cyberspace genom fingrarnas taktfasta (O, om jag ändå hade lärt mig en korrekt fingersättning) klickande.

Temat blev utbildning och vetenskap. Borde man bli förvånad? Nej, egentligen inte. Jag som nu har varit ordförande för en liten studentkår vid Lunds universitet i snart ett år har långsamt insett att jag inte kommer att kunna släppa tanken på utbildning och vetenskap även om jag om några få veckor är en helt vanlig student igen (Ni vet: tentaångest, CSN-krångel, labrapporter… you name it).

Okej, grundförutsättningarna är altså klara där. Snart avgående studentkårsordförande utan bloggvana som inte kan släppa kårlivet och därför vräker ut sina tankar i cyberspace.

Första blogginlägget kommer därför att handla om nytänkande.

Jag hade äran att bevista Lunds universitets årliga promovering i veckan. Dryga hundratalet nybakade teologie, juris, medicine, teknologie och filiosofie doktorer packades som sillar i Lunds domkyrka. Herrarna promotorer läste nogsamt det trehundraåriga ritualet på mer eller mindre knagglig latin, satte en hatt på doktorernas huvuden (Accipe pileum.) och saluter sköts. Övat, korrekt, högtravande och fasligt långt. Det är ett bra ställe att börja på om man vill diskutera nytänkande i akademin.

Många hävdar att akademin, de stora gamla universiteten i synnerhet, motverkar genom sin blotta existens det fria tänkandet. En god vän till mig brukade alltid förklara det faktum att Lunds universitet alltid tar sån tid på sig att fatta beslut med att det var ”1666 i väggarna” (1666 är f.ö. Lunds universitets grundningsår). Jag är beredd att hålla med. 1666 sitter i väggarna, i organisationen, i besluten. 1666 motiverar fakulteternas existens och 1666 gör universitetet självkonserverande. Men tack och lov slutar det inte där.

Även om Lunds universitet den sista fredagen i maj varje år inför omvärlden demomstrerar att de fem fakulteterna är och förblir, så finns det värden i det uråldriga bevarandet som ska försvaras. Oavsett traditionerna så har universiteten bevarat akademisk frihet, oberoende, stolthet och öppenhet. Dessa ting döljer sig också bakom det ändlösa rabblandet av latinska sentenser i domkyrkan – inte uppenbart, men verkligt. Traditioner bär inte enbart konservatism, traditioner bär också historien och omfamnar framtiden.

Nytänkandet gror även i gamla institutioner. Därför kan jag som gammal (och dryg?) kårräv kanske ändå hävda rätten att tänka nytt och högt. Må denna blogg vara ett redskap för mig och mina läsare att tänka om, tänka nytt och komma igång.

Vale! Dixit!

Annonser