juni 2008


…Som jag redan skrivit. Men det är ju trevligt att andra ser det också.

Annonser

Jag missade tyvärr att kommentera på det här när det var riktigt aktuellt – men bättre sent än aldrig.

I måndags meddelade högskole- och forskningsminister Lars ”Lejonkungen” Lejonborg att regeringen ämnar införa studieavgifter för studenter från utanför EES-länderna. Nyheten mottogs med jubel – inte minst från den glada allmänheten och rent av från vissa studentkårer (så som LundaEkonomerna och Juridiska Föreningen i Lund) som inte är särskilt involverade i nationell politik. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) tillsammans med till exempel Lunds Universitets Studentkårer (LUS) är däremot väldigt negativa.

De som tycker att avgifter är en bra idé verkar ha några gemensamma linjer för varför de tycker så. Men det finns allvarliga fel i logiken bakom de linjerna som jag vill göra alla uppmärksamma på…

Myt 1: Det är ett problem om studenter kommer hit på grund av att utbildningen är gratis

De allra flesta utländska studenter (över 80%) skulle rekommendera Sverige som utbildningsland till vänner, släktingar och bekanta. Men bara 37% skulle göra det om utbildningen inte var gratis.

Somliga tycks uppfatta detta som ett problem som åtgärdas genom att inte längre låta utbildningen vara gratis. Vad de missar är att det handlar om att vår utbildnig faktiskt inte är bättre än så. Vi är ett relativt tråkigt land med en medioker utbildning. Vår chans att hävda oss i den internationella konkurensen är att vara gratis. Att inte vara det skulle bara plocka bort det enda som gjorde Sverige attraktivt.

Tricket är att få hit studenterna för att det är gratis och sedan få dem att uppskatta landet när de väl är här.

Myt 2: De åker bara hem (eller till ett redje land) igen och bidrar sedan inte till den Svenska välfärden som betalade deras utbildning

Det är helt sant att de flesta utländska studenter inte stannar i Sverige. Däremot är det också sant att de ofta hamnar på väldigt inflytelserika poistioner i det land där de sedan jobbar och när det är dags för deras företag att knyta affärskontakter – då har de starka band till det land där de utbildade sig.

Sverige existerar inte avskiljt från restan av världen. Genom att sprida kunskap om oss som kultur stärker vi Sveriges internationella ekonomiska ställning.

Myt 3: Avgifterna kommer höja kvaliteten

Om vi tar betalt måste vi ju få mer pengar, eller hur? Fel. Den administrativa kostnaden för att hantera systemet tillsammans med administrationen för det stipendiesystem som är tänkt att hjälpa studenter som inte har råd med avgiften men som är duktiga, kommer kosta nästan lika mycket som vi i dag lägger på de knappa 4 000 studenter som kommer från länder utanför EES. Lägg till stipendierna själva och vi har bara en lönsam affär om antalet internationella studenter ökar… vilket leder oss vidare…

Myt 4: Avgifterna kommer visa värdet på vår utbildning och därför locka fler internationella studenter

Vi har i dag ca. 8 000 studenter från länder utanför EES – det är nästan en fördubbling på bara de senaste tre åren och trenden verkar än så länge hålla i sig. Samtidigt ska vi inte glömma vad jag skrev om innan – hälften av de som är nöjda nog att rekommendera utbildningen skulle inte göra det om den inte var gratis. Vi riskerar genom att införa avgifter hämma en internationaliseringsutvekling som har blivit en viktig kvalitetsaspekt även för hinhemska studenter. Och detta resulterar även i att systemet som vat tänkt att bringa in pengar istället blir fruktansvärt dyrt.

Det är märkligt när man tror att det är avgifterna som skulle ge oss ett bra rykte. Bara att vi har många internationella studenter är något som gör att vår utbildning ges status (det är rent av något som viss ranking tar hänsyn till).

Myt 5: Det gäller ju bara studenterna från utanför EES

Ja, de tär ju bara 8 000 personer (tilltagande) – varför bry sig? Åtminstone några personer, inklusive SFS, har insett att detta möjligen bara är toppen på isberget.I Englad infördes motsvarande regel och innom ett par år gällde avgifter även inhemska studenter. En liknande utveckling har även skett i Australien och ett antal andra länder.

Myt 6: Det flyttar makten från politiska beslutsfattare till dem det faktiskt gäller

För reklam har inget med saken att göra? Det kommer vara den populäraste utbildningen – den där man får mest för minst anstränging – som lockar flest. Så är det å andra sidan redan idag, och eftersom utbildningarna redan betalas per student så är det studenterna som avgör vilka som har råd att ge utbildning. Enda skilnaden är att det inte längre är någon som har det övergripande ansvaret för ett fungerande samhälle som kan bevaka kvaliteten.

Myt 7: Det kommer inte bli så stor förändring

En utbildning som bara är öppen för de som har råd och som potentiellt stänger ute tusentals sökande – om det inte skiljer sig markant från vad vi har idag så har jag många elaka saker att skriva om dagens system.

Avgifter är en principfråga för alla inplandade – inget annat, och de internationella studenterna har tyvärr blivit en bricka i spelet. Den som vinner får bestämma om utbildning är en möjlighet för samhället – eller en möjlighet för de som har råd.

Okej, det här kanske är lite off för den här bloggen. Men jag sitter just nu med tegelstenen Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola (SOU 2008:27) och kände att det här anknyter.

DN meddelar att Tom Tits Experiment i Södertälje har fått tillstånd att starta en friskola med naturvetenskaplig och teknisk profil. Detta efter en dom i Regeringsrätten. Problemet för Tom Tits har varit att bolaget helt ägs av Södertälje kommun. Att låta Tom Tits starta friskola är alltså samma sak som att kommunen själv startar friskola, vilket Skolverket menar är fel och en sammanblandning av olika skoltyper.

Jag tycker att friskolor är en bra sak. Om personer eller organisationer vill starta skola ser jag inget problem i det så länge skolans mål uppfylls. Om jag kan definitivt hålla med dem som menar att det är fel att kväva sådana här initiativ av organisatoriska skäl.

Problemet i mina ögon är att man överhuvudtaget måste skilja på kommunala och fristående skolor. Poängen med fristående skolor är tydligen att de kan ha andra inriktningar än kommunala skolor, men friskolor kan också vara helt ”vanliga” skolor. När Södertälje kommun vill starta en skola med naturvetenskaplig och teknisk profil måste de alltså välja friskolans form – och då kan de inte driva den i kommunen utan måste göra det genom ett bolag. Är det bara jag som tycker att det verkar som onödig byråkrati?

Vore det då inte bättre att ge kommunala skolor samma möjligheter som friskolor så att denna verksamhet kan drivas direkt av kommunen? Kanske borde man rota lite i skollagen…

Jag har tidigare skrivit om att Högskoleverket har hotat Sveriges lärosäten med vite och annat obehagligt om de inte följer lagen om de inte behandlar ansökningar från utlandet likvärdigt med svenska ansökningar. Det verkar nu, tack och lov, som att detta får effekt. I alla fall kommer Växjö universitet och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) att behandla alla ansökningar. Sedan tidigare har Lunds universitet och Högskolan Dalarna tagit ett sådant beslut.

Ibland är jag glad att vi har ett högskoleverk. Jag ska för övrigt skicka ett mail till Eva Westberg, chefsjurist på Högskoleverket, och berömma henne för hennes integritet.

Inte är jag förvånad, men lite tråkigt är det ändå.

Regeringen meddelar idag att man minsann tänker införa studieavgifter för studenter från tredje land. Bakom detta lustiga begrepp finns de 8000 studenter som kommer från länder utanför EU/ESS. Påhittet kommer från en utredning (SOU 2006:7) som beställdes av förra regeringen innan de förlorade valet som nu Lars Leijonborg har grävt upp.

Om man nöjer sig med att tänka i ett steg så verkar det fullt logiskt. Varför ska svenska skattepengar betala dyr utbildning för utlänningar. Att bara tänka så leder dock fel.

Först, om vi inför studieavgifter i högskolan kommer det inte att komma hit studenter från tredje land. I flera undersökningar slår man fast att ekonomiska skäl är en av de tyngsta skälen att komma till Sverige för att studera. Om vi inför studieavgifter kommer Sverige att vara ett av de dyraste länderna i Europa att studera i. Minskat inflöde innebär mindre pengar.

En del pengar kommer att betalas tillbaka till studenterna i form av ett stipendiesystem. Byråkratin harvar på och det kostar pengar både att betala in och betala ut pengar.

Det är också ett feltänk att tro att alla studenter som läser i Sverige faktiskt utgör en merkostnad. Det är ofta tack vare de internationella studenterna som vi kan upprätthålla utbildningar som håller hög kvalitet, men där studenttillströmningen svänger. En utbildning måste ha en kritisk massa för att kunna ges.

Om man sedan tänker på att detta bara var de administrativa problemen med avgifterna… Vad innebär det för internationaliseringen av högskolan om de internationella studenterna försvinner? Jag kan inte tänka mig att det är något positivt.

Ska man då vara orolig för att detta är ett första steg mot att införa avgifter för alla studenter? Ja, kanske. Steget är i alla fall mindre än tidigare. Och redan nu är många ute på farligt vatten.

Att vara trött på att behöva göra saker rätt hela tiden kan alla vara. Så det är inte konstigt att Maciej Zaremba fick många med sig i sin artikelserie ”Först kränkt vinner”. Det är så mycket lättare att raljera över hur jobbiga folk är som känner sig utsatta än att ta tag i problemet som skapar utsattheten.

Att han inte förstått lagen som skyddar studenter från trakasserier och diskriminering eller förstått att ansvaret faller på högskolan så fort det finns anledning att anta att det ligger något i en anmälan – det spelar ingen roll. Så länge Maciej får tycka att folk är jobbiga som ska ha rättigheter är allt bra.

Många har kommenterat det här tidigare – men jag ville ändå flika in ett inlägg eftersom jag hittade en utmärkt svarsartikel som jag vill länka till. Den visar på de flesta brister som ursprungsserien hade.

Jag har sett en del märklig förvaltning på sista tiden. Men följande episod tar väl ändå priset:

Sveriges Universitets och Högskoleförbund (SUHF) har insett att 20 000 personer från utlandet har sökt utbildningar på svenska lärosäten till hösten 2008. Detta ska jämföras med att 4 000 personer sökte förra hösten. SUHF tycker att detta är ett problem och har därför utarbetat rekommendationer för hur man på ett enkelt och smärtfritt sätt ska kunna slänga majoriteten av dessa ansökningar i papperskorgen. Hur detta ska gå till har en vän till mig bloggat om. När man utarbetade dessa rekommendationer fick man stöd av Verket för högskoleservice (VHS), som är en statlig myndighet. SUHF skickade sedan ut sina rekommendationer till Sveriges lärosäten och bad dem ta ställning till om man skulle följa dem eller inte. Endast två lärosäten, Högskolan Dalarna och Lunds universitet, avvisar dem.

Omedelbart börjar det pratas om att denna typ av hantering bryter mot förvaltningslagstiftningen. Varför då? Jo, lärosätena är ju också myndigheter och har krav på sig att behandla varje ansökning som vilket inkommet ärende som helst. Och den stackars studenten i tredje land som får sin ansökan slängd kan inte överklaga, för det finns ju inget fattat beslut. Surrealistiskt, ja! Universitetsförvaltning i ett nötskal, ja! Men det är väl inte helt konstigt att lärosätena ställer upp på rekommendationerna, det är ju VHS som har talat, och VHS har ju alltid rätt…

Då vaknar Högskoleverket (HSV), som är ännu en statlig myndighetm och den som granskar högskolorna tillsammans med Riksrevisionen. HSV säger nu att denna process är oförenlig med lag:

Högskoleverkets bedömning finns i 1 kap. 9 § regeringsformen, där det framgår att förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Att avvisa en ansökan utan en saklig prövning av den sökandes behörighet strider mot 7 kap. högskoleförordningen. […] Eftersom rekommendationerna endast gäller sökande från tredje land finns det även anledning att ifrågasätta om de överensstämmer med bestämmelserna i lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan. […] Det kan inte […] uteslutas att det i efterhand kan bli fråga om att utkräva ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken.

Helt rätt HSV! Det är bara att hota på med vite och tjänstefel och allt ni kan komma på!

Men…

Hur ska man som myndighet reagera när en annan myndighet säger ”Gör så!” och en tredje säger ”Om du gör så så är det tjänstefel och brott mot likabehandlingslagen”.

Jag ska i alla fall heja på HSV.

Nästa sida »