Varför är universitetsvärlden så vansinnigt fokuserad på rankinglistor?

Årligen kommer det från olika delar av världen en handfull rankingar av denna jordens alla universitet (i alla fall de som är tillräckligt ”bra”). En rankinglista är ju något så simpelt som en uppräkning av alla universitets namn på så sätt att man antar att den som står först är bäst och den som står sist är sämst. Allt väl så långt. Men vad ska man då tro när olika rankingar säger olika saker. Kan mer än en vara bäst?!

Regeringen beslutade i förra veckan att uppdra åt Högskoleverket att utreda ”kartlägga och analysera system för rankning av universitet och högskolor”, eller som universitetskansler Anders Flodstöm uttrycker det – Vi ska ranka rankingarna. Detta är naturligtvis påkallat eftersom det uppenbarligen finns ett stort intresse i akademin att ranka, men ingen vet hur man ska göra eller vem man ska lyssna på. Det finns en förhoppning, både hos mig och akademin, att rankingen ska säga något om kvaliteten på lärosätenas utbildning och forskning. Min erfarenhet efter att ha deltagit i Lunds universitets kvalitetsarbete i snart ett år är dock att man egentligen har en ganska dålig koll på vad som är kvalitet. Detta är ett klassiskt statistiskt-byråkratiskt problem:

– Kan vi få in de här mycket specifika uppgifterna?

– Det är ganska svårt att ta fram dem. Vad ska ni ha dem till?

– Det ska bli en statistisk analys.

– Jaha, men hur kommer detta till nytta? Vad är det ni mäter?

– Det vet vi inte. Men vi vet att det GÅR att mäta.

För några år sedan, när jag var ung och oförstörd och inte hade läst på universitetet, hade jag hållt med statistikern. Det är sjukt lockande för mig som naturvetare att plocka fram alla data jag kan hitta och sätta mig och vrida och vända på dem tills jag har fått fram resultat. Nu när jag har plockat på mig lite erfarenhet har jag insett att man måste ha en idé om vad man vill mäta innan man mäter det. Det är en dödsynd i sammanhanget att falla för att bara mäta det som är lätt att mäta. Gerd Lindgren, prorektor vid Karlstad universitet, sätter tydligt fingret på detta.

Det lärosäte i Sverige som oftast kommer högst på internationella rankinglistor är Karolinska institutet i Stockholm (KI). KI är också ett av sex lärosäten i Sverige som ger läkarutbildning, och naturligtvis har läkarutbildningen på KI högst anseende i Sverige. Förra året genomförde HSV en utvärdering av alla läkarutbildningar i Sverige, och KI fick sämst betyg av alla. Finns det anledning för studenterna vid KI att vara oroliga? Nej, knappast! Det finns fyra skäl till detta:

  • Studenterna vid KI tror att KI är bäst
  • Lärarna vid KI tror att KI är bäst
  • Studenterna vid andra lärosäten tror att KI är bäst
  • Arbetsgivarna tror att KI är bäst

Det finns alltså goda skäl för universiteten att komma högt upp i rankinglistorna, psykologiskt. Finns det andra skäl? Knappast.

Regeringen, med högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg i spetsen motiverar beslutet att utreda rankingsystem med att ”blivande studenter behöver få kännedom om kvalitetsskillnader mellan lärosäten för att på så sätt stimulera konkurrens och ge studenterna bättre besluts-information när de ska välja lärosäten och utbildning. Även företag och arbetsgivare har setts som en målgrupp då rankning kan vara ett hjälpmedel för att rekrytera studenter från de lärosäten som har högst kvalitet.” Ja, kan HSV presentera en jättejättebra rankinglista så kommer säkert alla de fördelar som nämns här till sin rätt. Men ingenstans i världen har ännu en sådan lista som har samfundets stöd presenterats.

Hmm, undrar varför Sverige vill ha ett eget system för att ranka lärosäten…

Annonser