juli 2008


Om man ska hålla en blogg om ett så pass koncentrerat ämne som denna (utbildning och vetenskap) så är RSS ett ovärderligt redskap. Framför allt möjligheten att söka efter ett visst innehåll i artiklar och bloggar och göra själva sökningen till ett RSS-flöde är oslagbar. Ganska snabbt märker man då vilka bloggare som aktivt bloggar om samma sak som en själv.

En person som det alltid händer saker kring, och som är en alldrig sinande källa för nya inspel, är Pär Gustafsson, ordförande i Liberala studenter. Jag brukar hålla med honom i ungefär 50% av det han säger.

Jag vill också passa på att ge en liten hyllning till Liberala studenter. Inte för politiken (som sagt, 50%), men för att det är ett förbund som gör väsen av sig, hörs och syns, väl pålästa och kommer med konkreta förslag som man kan förhålla sig till. Keep up!

Idag blir det tumme upp till Pär Gustafsson.

I en debattartikel i en liten landsortstidning som råkar ha Umeå i sitt upptagningsområde skiver Pär något som har sagts mycket den senaste tiden; Sverige har för många universitet.

Jag tror att en av nycklarna är ett väldigt svårt beslut, men det borde tas. Vi har allt för många utbildningar och framförallt har vi för många högskolesäten.
Danmark, Finland och Norge har redan börjat förändra sin struktur, nu borde deras grannland göra detsamma. Universitetskanslern Anders Flodström menar med rätta att vi behöver drastiskt färre universitet. Dagens 14 är allt för många, lägger vi där till högskolorna inser alla att ekvationen inte går ihop.
Det är också dags för de universitet som inte kan leva upp till de krav som titeln antyder, vad gäller högkvalitativa magisterutbildningar, forskarutbildning och forskning inom flera vetenskapsområden, att deras universitetsstatus blir återkallad. Vi behöver ett nytt perspektiv för den högre utbildningen.

Jag brukar hävda (mer eller mindre på skämt) att jag bara erkänner sju av Sveriges universitet: Uppsala, Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Umeå och SLU (om jag umgås med humanister brukar jag lägga till Helsingfors och Tartu). Detta ligger nog på sätt och vis i linje med vad Pär och Anders Flodström har sagt. Regeringen verkar stödja en utveckling där lärosäten allt mer samarbetar, detta visar inte minst stödet till samarbetet mellan Växjö och Kalmar. Detta tror jag är rätt väg att gå.

I detta inläggs titel finns fyra värdeord som helt präglar debatten om högskolan just nu. Alla kommer från rubrikerna i SOU 2007:81 (Resurser för kvalitet). Poängen är att alla Sveriges 36 statliga högskolor inte ska göra samma saker. Särskillt de mindre högskolorna måste bli vassare inom mindre områden. Gärna nya områden, för det kan inte vara meningen att man ska utöva klassisk grundforskning överallt.

Någon annan gång ska jag särskillt belysa problemen med naturvetenskapen i Sverige.

Pär ska dock få lite mothugg. Pär avfärdar utbyggnaden av högskolan under de senaste decennierna som regionalpolitik, och det är regionalpolitikens fel att vi har minst en högskola i varje län i Sverige. Felet är att vi inte kan avfärda det som regionalpolitik. Det ÄR regionalpolitik, och det måste vi förhålla oss till. Och ska vi leva upp till ambitionerna t.ex. när det gäller breddad rekrytering måste högre utbildning komma närmare  vardagen för fler. Lunds universitet driver ett stort, vi kan kalla det projekt, som av vissa har kallats ett enormt resursslöseri och av vissa ”Lunds universitets samvete för breddad rekrytering”. Vi som arbetar med det dagligen kallar det Campus Helsingborg. Campus är LUs ”filial” i Helsingborg. Det skulle i praktiken kunna vara en egen högskola, men det är en del av LU. Detta tror jag är en god idé. Jag skulle vilja se fler filialer i universitetsvärlden. Forskningen måste inte finnas överallt, men det måste finnas inkörsportar från högskolorna.

DISCLAIMER: Alla här presenterade förslag måste garanteras en trygg oberoende finansiering för att jag ska kunna stödja dem.

SvD rapporterar att antalet anmälda fall av hot på Sveriges stora universitet ökar:

I många fall är förövarna studenter och forskare vid samma högskola. På Stockholms universitet har man trots överfallslarm och väktare fått in drygt 15 anmälningar i år mot 10-11 för hela förra året

Oj då! Detta hade jag inte hört talas om tidigare. Jag har nu tillbringat ett år i ledningen av en av fakulteterna på Lunds Universitet, och jag har aldrig hört något om några hot. Så man kan ju fråga sig, är det verkligen farligt på landets högskolor? Och när man tänker på det; det kan vara hårt i akademin.

En sak jag har lärt mig i fakultetsledningsposition är att akademisk frihet också föder akademisk bitterhet. Forskare i Sverige lever i en ständig jakt på nya forskningsmedel. Man måste hålla sig framme, publicera, peer-reviewa, och ständigt ständigt skriva nya ansökningar. Den forskare som inte faller väl ut i detta drabbas av den akademiska bitterheten, och då kan det flyga okvädningsord och smutskastning både högt och lågt. Det är inte alla forskare som kan hantera det spelet. Det kan också vara svårt att skilja på vad som är hot och vad som är uttryck för det allmänt tuffa klimatet på många institutioner.

Om detta med hot lärare och forskare emellan är ett stort problem, då finns det alla skäl att börja ta folk i öronen. Problemet är väl att det ”akademiska ledarskapet” ofta har svårt för just det.

Studenter som hotar lärare: helt oförsvarligt! Diciplinnämnd och avstängning ska de ha!

Är det då läge att seriöst förbättra säkerheten på universiteten? Ja definitivt, men inte på grund av hotsituationer. Ett mycket större problem är att dyrbar och farlig utrustning inte förvaras betryggande. Jag tror att Statens strålskyddsinstitut och Kemikalieinspektionen skulle ha en del att säga om vissa institutioner jag har varit på. Men de problem som har med hot att göra löser vi inte med mer instängdhet, snarare tvärtom.

Konsten att sätta ihop ett bra utbildningsprogram i dagens högskola:

När man befinner sig på ett stort lärosäte, som jag gör, kommer man att drabbas av en otrolig optimism. Möjligheterna är enorma, ett smörgåsbord av ämnesområden och stödresurser står uppdukade och väntar på att finna sitt rätta sammanhang. Så det är väl bara att börja plocka då…

Hmm, få se nu… Vad ska vi ha för grundidé?… Bredd, naturligtvis! Vi ska ha ett brett program som ger studenterna kunskaper i ett stort ämnesområde. Det måste ju vara bra att ha i dagens föränderliga samhälle.

Fast det är klart. Man måste ju profilera sig också… Vi måste ha en nisch – en tydlig spets. Ja, det blir bra! Ett program med både bredd och spets. Lysande!

Programmet ska så klart avslutas med ett examensarbete. Jag menar, det står ju i högskoleförordningen.

Okej, vad ska vi börja med då? … Jag har hört att man helst ska börja ett program med en akademisk inroduktionskurs. Ni vet, en så där där man bara lär sig hur man jobbar på universitetet, hur man skriver rapporter och låter bli att åka fast för fusk och sånt… Mm, det kan nog funka.

Vi borde nog erbjuda möjligheten att gå på praktikveckor också. Studenterna kan nog bli sura om vi inte har arbetslivsanknytning på programmet. Såklart, arbetslivsanknytning ska vi ha… och forskningsanknytning naturligtvis, jaja, har man sagt A får man säga B.

Ja, nu har vi väl ändå en stabil grund för det här programmet. Så, nu kan vi ta tag i det viktiga. Alltså… Va?

Internationella perspektiv??? Vad menar dom med det? Jaja, ska vi ha det så ska vi ha det… Men vad ska vi… Tja, vi får väl trycka in det också då.

Nämen va f*n…

Genusperspektiv, jämställdhet, likabehandling, hållbar utveckling… ledarskap… Okej, okej!!! Vi tar väl med lite j***a hållbar utveckling också då!

Så, är det klart nu? Det känns som om jag har missat någonting… få se nu…

Ämneskurser! Ha, hur kunde jag glömma ämneskurser. Dom stoppar vi in där och där och där… Och så måste det finnas lite utrymme att läsa lite humaniora eller ekonomi eller nått… Så! Klart!

Va? … Får ett kandidatprogram bara vara 180 högskolepoäng långt? … Och extrakurser får inte räknas med i examen?!

Okej okej, vi tar väl allting väldigt snabbt då. Fram med de glättiga broschyrerna så ska vi banne mig sälja in det här.

Väkommen till PK-programmet!

Det börjar bli länge sedan jag skrev. Det har hänt mycket ett tag – så som att jag arbetet 150%. Men jag kommer strax tillbaka då jag filar på ett lite längre svar till Dexter som skrivit en del kommendarar på tidigare inlägg.

I väntan på det längre inlägget så vill jag bara göra en kort observation: av de kårer som inte anger rent ekonomiska skäl till varför de inte är en del av SFS tycker jag mig ana en viss gemensam politik. Samma politiska fåra tycks omge dem som anser att studenters åsikter (närmare bestämt deras egna åsikter) inte tas till vara av studentkårerna.

Kårer är till sin natur demokratiska organisationer där alla medlemmar har lika möjlighet att påverka. Ett vanligt fenomen i sådana organisationer är att de som är i minoritet länge tenderar att ogilla hela systemet.

S-studenter, Gröna studenter och VSF beskriver hur majoriteten av studenterna är i politisk oposition i riksdagspolitiken och visar hur frustrerande det är. Jag tror frustrationen hos minoriteten av studenter som varit minoriteten av studenter väldigt länge är väldigt stor.

Idag yttrar sig Tomas Brage, ”min” studierektor på Fysiska institutionen i Lund, i Sydsvenskan och vill ha ett tidigare ansökningsdatum till universitetets internationella masterprogram. Tydligen har vi 65 sådana program i Lund, d.v.s. program som har undervisningen helt på engelska. Tomas Brage tycker helst att vi skulle ha antagningen till hösterminen redan på hösten innan. Vad man vill uppnå med detta är att ”konkurrera om de bästa studenterna som nu går till USA till exempel”.

Jag har länge frågat mig vad det är som gör Lunds ”internationella program” internationella. Eller, rättare sagt, vad är det som gör att de andra programmen inte är internationella. Jag är övertygad om att de internationella studenterna bidrar positivt till högskolesektorns utveckling. Därför måste vi göra det smidigt för intenationella studenter att komma hit (bland annat ska vi inte införa studieavgifter). Men, vi får inte kompromissa med att svenska studenter ska kunna söka svenska utbildningar på ett smidigt sätt.

Enklast vore naturligtvis att ha ett enda ansökningsdatum för alla studenter, svenska som utländska. Nu går inte det eftersom:

  • Utländska studenter måste ha antagningsbesked under våren för att kunna skaffa uppehållstillstånd och ordna med flytt utomlands.
  • När man gör utvalet till nybörjarprogrammen måste alla gymnasiebetyg och folkhögskolebetyg finnas klara, och det händer ju inte innan sommarlovet.

Jag vet att det är ett problem även för många svenska studenter att det är så kort tid mellan antagningsbeskedet och att utbildningen börjar (en dryg månad). Men man måste diskutera hur lång framförhållning man kan kräva av sina presumtiva studenter. Jag tycker att man kan kräva längre framförhållning av de internationella studenterna än de svenska.

Kanske, kanske är det då bättre att ha kvoter för de internationella studenterna. Jag tror att vi ska hålla den inhemska antagningen så enkel och undantagslös som möjligt.

För övrigt (1) så anser jag att studera.nu måste förbättras.

För övrigt (2) så fick jag mitt antagningsbesked i går. Nästa termin kommer att innehålla Fysik 3 (61-90 hp) och Latin för naturvetare (distanskurs från Uppsala).