Workload är verkligen ett av mina favoritbegrepp inom bolognaprocessen. Det täcker in så mycket av det som jag tycker är viktigt i högre utbildning. Framför allt det faktum att det inte bara är de timmar som du sitter på föreläsning eller står i labbet eller snackar på seminarium som räknas i en utbildning. Lärande är något som pågår hela tiden, och om man ska mäta ”utbildningsmängd” så måste man ta hänsyn till hela den arbetsinsats som en student förväntas lägga ner på sitt lärande. Jag hade förhoppningen att begreppet skulle fästa sig i svensk högre utbildning. Så blev det inte.

Just nu har jag för mycket workload på mina axlar. Att jag lägger ner en massa tid på kårarbete är nog en bidragande orsak. Men den främsta orsaken är att jag pluggar naturvetenskap. Hade jag just nu pluggat humaniora (ja, jag hade faktiskt kunnat tänka mig det) inbillar jag mig att min workload hade varit ganska mycket lägre.

När är ens workload för hög? Det finns ett mantra inom studentkårvärlden som säger att det som kallas för heltidsstudier också ska vara studier på heltid. Slagordet brukar vara HELTID ÄR HELTID! 40 timmar i veckan brukar vara den normala definitionen av heltid. Och nu menar jag att det är mängden workload som ska motsvara 40 timmar. Detta är inte okontroversiellt.

Samma studenter som skanderar HELTID ÄR HELTID brukar också säga ”Mer lärarledd tid!” så snart man börjar prata om kvalitetsbrister. Förstå mig nu rätt. Bristen på lärarledd tid är den enskilt största kvalitetsbristen i svensk högre utbildning idag. Det är fullkomligt orimligt att en stor andel av kurserna i humaniora och samhällsvetenskapliga ämnen bara ska ha 4-6 lärarledda timmar i veckan. Men det är inte bristen på lärartimmar som är det verkliga problemet. Problemet är att i de aldra flesta fall är mängden workload på sådana kurser allt för liten. Detta är ofta intimt förknippat med vartannat, men det är inte hela svaret. Lärarledda timmar ökar inte per automatik mängden workload, och lärarledda timmar är inte en förutsättning för hög workload. Varje ämne och varje kurs måste skapa sin unika fördelning mellan lärarledda timmar och ”annat”.

Med ”annat” brukar man ofta mena självstudier. Självstudier är ett begrepp som nästan har blivit skällsord bland studenter. Det hävdas ofta att en student bara kan producera 20 timmar självstudier i veckan, vilket säkert är sant. Det är den härledningen som leder fram till kårsveriges just nu tydligaste kvantitativa krav: 15 timmar lärarledd undervisning i veckan till alla studenter.

När jag pluggade matte hade jag åtta lärarledda timmar i veckan. Sannerligen, hade det varit fler hade det inte varit en bra kurs. Jag insåg snabbt att det inte går att hänga över böcker 8 timmar om dagen. Hade jag gjort det hade jag inte lärt mig något. Matte, liksom många andra ämnen, visade sig behöva tid för reflektion. Jag menar att detta är något grundläggande i högre utbildning. Det är därför som det är positivt att studera i en akademisk miljö. Gå på föreläsningar och självstudera kan du göra utan att prata med en kotte, men reflektera gör du bäst i ett sammanhang.

Har man kommit så långt kan man inte ignorera det motsatta problemet, att ha för mycket workload. Min nuvarande kurs har i snitt 20 timmar föreläsningar/laborationer i veckan. Denna vecka har jag haft 30 timmar schemalagd tid. Just nu känner jag att jag gärna skulle ge bort några av de timmarna till bättre behövande. Man får inte glömma att en stor mängd lärarledda timmar på en kurs inte minskar behovet av självstudier. Jag tror att det inom de ämnen som har mycket lärartimmar pågår ett tidsslöseri. Inte medvetet kanske, men man cementerar nog en pedagogik där föreläsningen blir ett egenvärde.

Nu börjar det bli allvar med att fördela utbildningsmedel efter kvalitetsindikatorer. Jag hoppas att man ser nyanserat på detta med lärarledd tid. Jag kommer att jubla den dagen som högskolepoängen faktiskt blir ett mått på workload och inte bara ett halvdant tidsmått.

Annonser