På den gamla goda tiden när jag gick på gymnasiet (2002-2005) hade vi en lärare i naturkunskap och biologi som jag uppskattade mycket. Han hette Frank. En av de saker som jag har lagt på minnet från hans lektioner är det som vi kallade Franks lag. Det hade inte ett dugg med biologi att göra, utan det handlade om sladdar. Vi sammanfattade lagen ungefär såhär:

Varje ihoprullad sladd som läggs i en låda kommer att vara ihoptrasslad när man tar upp den.

Frank brukade klaga just på detta… ganska ofta.

Varför säger jag nu allt detta. Jo, jag såg att några amerikanska fysiker faktiskt har tagit till sig problemet och studerat det. De har lagt snören i lådor, ruskat på dem och sedan tagit upp snörena. Deras reslutat är att spontana knutar faktiskt uppkommer med ganska liten ansträngning. Totalt observerade man 120 olika typer av knutar.

The relative probability of forming a knot decreased exponentially with minimum crossing number and Möbius energy, mathematical measures of knot complexity. Based on the observation that long, stiff strings tend to form a coiled structure when confined, we propose a simple model to describe the knot formation based on random “braid moves” of the string end. Our model can qualitatively account for the observed distribution of knots and dependence on agitation time and string length.

Jag kan inte gå in på detaljerna, för det förutsätter lite knutteori, och det kan jag inte. Men visst är det tjusigt. Vem påstår att fysiker är världsfrånvända???

Raymer, D.M.  and Smith, D.E. (2007). Spontaneous knotting of an agitated string. Proceedings of the National Academy of Science of the United States of America. Vol. 104, No. 42, 16432-16437

Annonser