Det finns en främmande fågel i högskolesektorn, undantaget som bekräftar regeln, den eviga bisatsen.

Staten skall som huvudman anordna högskolor för 1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och 2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utvecklingsarbete.

1 kap. 2 § Högskolelagen (mina markeringar)

Och så får man slita sitt hår lite grand och försöka förstå hur de konstnärliga utbildningarna och det konstnärliga utvecklingsarbetet egentligen relaterar till det andra som högskolesektorn gör. För håll med om att lagen gör det lite knepigt att förhålla sig till konstnärliga utbildningar (”performing arts”, vilket måste skiljas från kulturvetenskaper). För även om de är en riktig del av högskolan har man klart och tydligt sagt att konsnärlig verksamhet är något helt annat än det ”vanliga” högskolor sysslar med.

På sista tiden har flera saker inträffat på de konstnärliga högskolorna som media har plockat upp. Det är då vi får högskolepolitik på kultursidorna – och det är ju lite spännande.

Här, och i kommande inlägg, följer en odyssé av konsnärliga högskolor som har hamnat på kultursidorna.

Akt 1 – I vilken ett styrelsebeslut ifrågasätts

Personer: Birgit Friggebo, Magnus Aspegren, lärare, styrelseledamöter, hovsångare.

Platsen är Operahögskolan i Stockholm

Operahögskolans rektor meddelar att han ämnar avgå. Flera personer med gedigen utbildning i sång meddelar sin kandidatur. Styrelsen väljer dock att föreslå en helt annan person, Magnus Aspegren, chef för Norrlandsoperan, som, ack och ve, inte är utbildad sångare. Styrelsens ordförande, Birgit Friggebo, gör entré och meddelar att skolans lärare tänker fel och att de inte vet allt. Lärarna skriver ett protestbrev tillsammans med ett antal hovsångare och andra framstående personer. Två lärare slutar i protest. Högskoleverket ringer och och meddelar att diarieföringen inte stämmer. Stor förvirring. Regeringen låter sig icke bevekas utan utser Magnus Aspegren till rektor. Ridå.

Kommentar

Jag har varit med och rekryterat rektorer. Även om man inte är konstnär kan man bli ifrågasatt. Det är ofta dumt, ogrundat och kontraproduktivt. När Lunds universitets rektor Per Eriksson kallades handlade det dock inte om bristande kompetens, utan om andra fånigare pseudokriterier. Men likheter finns det. i båda fallen ville lärarna ha en person med starkare meriter inom kärnverksamheten (forskning/konstnärligt utvecklingsarbete) medan styrelsen valde på andra grunder.

Jag respekterar att man gärna identifierar sig med någon som är duktig på det man själv håller på med. Men vem tänker på att en av de få saker som en rektor inte gör är att forska/utveckligsarbeta. Rektor ska vara chef först och främst. Det gäller på Lunds universitet såväl som på Operahögskolan.

Fortsättning följer…

Annonser