research


Nu har jag varit på presskonferens och hört hur vi ska bygga MAX IV i Lund. En trevlig tillställning på många sätt. Lunds universitets rektor Per Eriksson var omåttligt nöjd när han fick meddela att vi drar igång 2,6 miljarders projektet MAX IV, ytterligare ett steg mot att nå visionen; Lunds universitet ska tillhöra de absolut främsta bland Europas universitet. Brevid honom de minst lite nöjda ordföranden för regionstyrelsen och kommunstyrelsen, Jerker Swanstein (M) och Mats Helmfrid (M). I deras huvuden surrade begrepp som regional utveckling och nya jobbtillfällen. Presskonferensens mest städade deltagare, representanterna för Vetenskapsrådet, höll sig lugna och sakliga trots att man nu garanterar en halv miljard till projektet (enligt uppgift Sveriges största forskningsprojekt någonsin).

Nu ska de fyra parterna; VR, Vinnova, LU och Regionen, skapa ett konsortium som ska ta fram en slutlig organisation och finansiering. Dagens avsiktsförklaring innebär visserligen att man börjar bygga, men all organisation och alla pengar finns inte riktigt än. Startdatum sägs vara senast 2010. Ryktet är att man gör bäst i att starta så snart som möjligt. Det är ett gyllene läge just nu, just för att bygga, på grund av konjunkturen. Men först ska en detaljplan för MAX IV underställas kommunfullmäktige, något som enligt Helmfrid kan ske i oktober.

Det här är faktiskt jättehäftigt. En stor forskningsanläggning i Öresundsregionen är en morot och en motor för forskning, inovation och utveckling på båda sidor sundet. Tillsammans med PETRA III och XFEL i Hamburg och (kanske) ESS i Lund blir regionen kring södra Östersjön världsledande inom viss materialforskning. Med Fehrmarnbron på plats kommer man snabbt och enkelt kunna röra sig mellan Öresund och Hamburg. Forskarutbytet blir större och forskningen gynnas.

Man ska inte glömma att MAX IV är ett internationellt projekt, även om bygget till  3/4 finansieras från Sverige. Danmark, Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen är med på banan.

Nu väntar vi med spänning på beslutet om ESS…

Annonser

Det här inlägget kommer som ett inpass innan jag kommenterar forskningspropositionen och kommer handla om hur man ser det man vill se.

Till att börja med vill jag påpeka att Pär Eriksson är formellt utsedd till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Lars Leijonborg konstaterar lugnt att eftersom den lilla grupp som utgör universitetsstyrelsen enhälligt lyckades besluta att föreslå Pär Eriksson så finns inget problem med intolerans och oförstående gäntemot religiösa bland den andra lilla grupp som satte sig på tvären. Mycket intressant. Under tiden funderas det mer på det här och vi riskerar få problem på andra hållet…

En annan sak som väldigt mycket handlar om huruvida man vill erkänna sidor som känns obekväma är jämlikhetsarbete. Som en del i det arbetet, men med en extrem betoning på jämställdhet, har Lunds universitet tagit fram en modell för hur man kan se om jämställdhetsarbetet går bra eller inom unviersitetets olika delar. Den här modellen har man kallat för Genuscertifiering för att knyta an till saker som ISO-certifiering, miljö-certifiering, et cetra.

Då Lund råkar ha en av landets främsta forskare på området, Tiina Rosenberg, har det varit naturligt att låta henne ha hand om arbetet även om representanter för samtliga områden samt studenter, administrativ personal och facket, även har ingått.

Så kan vi givetvis inte ha det – ett initiativ till att arbeta med frågor om maktbalans inom den egna organisationen är befängt. Det hävdar iallafall Steven Sampson, lärare i socialantropologi, i en debattartikel i Lundagård. Axess, som bidrog med material till mig i form av webbTV redan i april, instämmer och går så långt som att likna den (frivilliga) genuscertifieringen vid propagandan i forna öst-stater.

Men hela diskussionen är fylld av missförstånd och jag skulle vilja klargöra några punkter…

För det första – genuscertifieringen är, åtminstone till att börja med, frivillig. Och ingen tvingar institutionerna att lyckas. Det är upp till dem om de vill ta till sig av det hela.

Vad innebär det när projektet vill ”genom någon typ av certifiering påskynda och synliggöra arbetet med en bred integrering av relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik i utbildningen vid Lunds universitet, samt även möjliggöra jämförelser mellan institutioner (eller motsvarande) och områden”? Översatt till vanlig svenska: någon uppifrån skall bestämma vad vi skall undervisa och hur vi skall undervisa.

Här borde det vara uppenbart för alla lärare att det redan finns en mängd direktiv ”uppifrån” (lagar, förordningar, regleringsbrev, policys, m.m.) om vad och hur de ska undervisa. Jag hoppas att även Steven är medveten omde regler ha är skyldig att förhålla sig till…

Vidare försöker Steven Sampson ifrågasätta huruvida det kan tänkas finnas ett maktperspektiv i genusfrågan på ett sådant ställe som universitetet. Det är en klassisk invändning. Det kanske finns ojämlikhet – men inte här, inte där jag arbetar, inte där jag omedvetet kan vara medskyldig. Därför vill Steven inte heller kännas vid härskartekniker, även om jag också misstänker att det helt enkelt handlar om att han inte hört talas om fenomenet förut.

Steven forsätter med att, upprepat, prata om förmynderi på det sätt som barn brukar skrika ”du låter mig aldrig få som jag vill! Aldrig!”. Det slår mig som förvånande att en socialantropolig inte bättre kan se sociala mönster och förstå hur svåra de kan bryta. Han kan inte ens se att han avslutar sitt näst sista stycke med en uppräkning (”[…] män och kvinnor, lärare och studenter, straights och queers”) som genomgående följer mönstret och placerar den med makt före den underordnade.

Kanske behöver socialantropologerna lite utbildning i genusteori…

Forskningspropositionen är en stor och viktig händelse och jag tänkte försöka förära den med två inlägg – ett nu, före den släpps, och ett efter den kommit.

Jag skrev om en farhåga med propositionen häromdagen. Det handlade om att man riskerar att peka ut små smala forskningsfält som viktiga bara för att de råkar vara inne just nu, snarare än att se forskningen i ett större perspektiv där man ge ge inriktningar. Andra oroar sig för att pengarna propositionen ska dela ut försvinner till räddningsinsatser för storbolag som drabbats av den rådande finanskrisen. Kanske en befogad oro, men jag hoppas att man från regeringshåll inser att om man vill använda pengarna för att hjälpa den ekonomiska situationen så är de bättre använda i forskning om hur man undviker den här typen av situationer.

Lars Leijonborg och Maud Olofsson skrev i SvD att de tänker göra en förändring i högskolelagen för att öka samverkan med det omgivande samhället. Då detta redan är en av tre uppgifter för högskolor och universitet så är jag nyfiken på hur man tänker sig den här förändringen. Jag oroar mig en aning för att man bara ska se till vilka stor-företag (helst inom teknikbranchen) som kommit från lärosätet – en oro som tydligen delas av bland annat Peter Olsson, VD för tekniska högskolan vid högskolan i Jönköping. Än större är min oro för att man bara ska se till rena bidrag til näringslivet snarare än en interaktion med hela samhället. Man kan också tänka sig att utbildningen glöms bort och det bara blir forskningen som ska integreras.

Nu ska vi se vad som faktiskt står i propositionen…

Det är något som få har. Somligt blåses upp till orimligheter, annat förminskas bortom reson.

Något som verkligen blåts upp är den tänkta rektorn för Lund, Per Erikssons, religiösa uppfattning. Jag har pratat om det här redan innan och beklagat mig över hur personer som uppenbarligen inte kan något om religiositet uttalat sig om hur en religiös människa måste fungera. Nu ska det hela tydligen det hela bli ett riskdagsärende då en ledamot från Kd bestämt sig för att fråga Lars Leijonborg vad han anser om saken… Man kan bara hoppas att ministern säger som det är – att hela debatten är irrelevant och möjligen grundlagsvidrig.

Något som tagits ur sina proportioner i en annan riktning är de medicinska delarna av den kommande forskningspropositionen. Det hela kungjordes i ett pressmedelande från departementet i förrgår. Alla de delar man vill ge pengar till ära smala områden som kanske, men långt ifrån säkert, ger önskvärda reslutat. Den grundforskning i vidare områden som skulle behövas för att uppnå stabilare resultat uteblir. Men jag överlåter den här diskussionen till min goda naturvetarvän.

Nu har jag låtit bli att skriva aldeles för länge. Jag var på väg att skriva ett inlägg för någon måndasedan, men när datorn krashade så att min text försvann tappade jag lusten. Nåja, jag gör ett nytt försök att komma igång nu igen.

Universitetsstyrelsen i Lund belslutade förra fredagen att föreslå Per Eriksson till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Det är ett besked jag gladdes åt då jag tror att Per kommer se till att ingen av universitetets tre uppgifter – forskning, ubildning och samverkan – glöms bort. Jag tycker också om att han verkar vara av uppfattningen att vi inte ska syssla med varesig utbildning eller forskning om den redan görs mycket bättre på flera andre platser. Bra egenskaper hos en rektor i min mening.

Men den tilltänkta nya rektorn har uppebarligen en allvarlig brist. Han tror på Gud. Närmare bestämt har han en bibel på nattuksbordet och är medlem i en EFS-ansluten församling inom Svenska kyrkan. Han har dessutom ett förflutet som pingstvän. Detta är uppenbarligen värre än att vi just nu har en prästvigd som rektor. Några lärare på naturveteskapliga fakulteten bestämde sig för att om de bara skriker högt nog så talar de för en majoritet av universitetet.

Per Eriksson själv har valt att inte kommentera sin tro i relation till sitt tänkta ämbete. Rimligvis för att han inte tycker att de hör samman.

Vad går då kritiken ut på? Jo, det hävdas att pingströrelsen är en fundamentalistisk kristen gren som är bokstavstroende och emot abort, homosexualitet och stamcellsforskning. Rörelsen anklagas för att vara sexistisk och vetenskapsfientlig. Och Per Eriksson anklagas geno association att instämma i dessa saker rakt igenom.

Detta är fel på väldigt många punkter. Till att börja med resulerar deta i en sammanplandning mellan den svenska pingströrelsen och dess anslutna församlingar och den amerikanska Philadelphia-kyrkan. Den amerikanska varianten driver aktivt motstånd mot både homosexuellas rättigheter, kvinnors rätt till abort, evolutionsteori m.m. Den svenska kyrkan är, som det emsta annat i Sverige, mer Lagom. De vill inte öka homosexuellas rättigheter och verkar besvärade av ämnet – men de flesta är inte värre än så. De tillhör de få som ibland ifrågasätter abort – men oftast genom att hävda vad abort riskerar att vara snarare än tycka att det alltid är hemskt. De som är emot evolutionsteori finns i inom Pingstkyrkan – men ofta måste de i Sverige söka sig till extremare samfund för att få större stöd i sin uppfattning.

Alltså, Pingtrörelsen kräver inte att man ska tycka något av det som nu ifrågasätts och eftersom meningen med rörelsen inte är de politiska frågorna utan ett sökande efter närhet till Gud och Jesus genom att insupa den helige ande (så som apostlarna gjorde under pingsten) så kan man ana att det är det Per Eriksson ville – inte jaga ned bögar som tror sig härstamma från apor.

Terra incognita väljer att tolka Fredrik Lindströms (dekanen för teologiska fakulteten i Lund – inte humorkillen från TV) analys om att religionen inte är ett hot för Erikssons vetenskapssyn som ett stöd en kristen fundamentalist till en annan. Uppenbarligen kan man inte föreställa sig att Lindström genom sin erfarenhet känner till hur religion fungerar och därför är kapabel att dra en vetenskaplig slutsats om det hela.

Helt enkelt är det vi ser prov på här ett exempel på fundamentalism. En liten grupp personer uttalar sig om vilken tro so är den rätta för helheten. De vägrar att lyssna på motargument och de bryr sig inte om att se om de eventuellt missat något. Ateistisk fundamentalism är tyvärr väldigt utspridd, och ibland tar den sig läskiga uttryck.

Det finns fler vägar att gå än att förkasta allt Bibeln säger eller förkasta allt vetenskapen säger. Faktum är att det itne ens går att förena de både var och en för sig efter som både vetenskap och Bibeln säger emot sig själva på ett flertal punkter. I övrigt överlåter jag diskussionen till en troende fysiker som kanske bättre kan förstå hur de här lärarna tänker…

Även om andra mycket adekvat redan talat om detta känner jag ett behov av att lägga min röst till debatten och klaga på hur regeringen tänker.

Om man vill bedöma hur bra olika högskolor och universitet är så vore det väl smidigt om det fanns en lista som helt enkelt berättar vilka som är bättre och vilka som är sämre. Det måste vara så regeringen har tänkt då de givit högskoleverket i uppdrag att ta fram ett rankingsystem för Sverige.

Somliga håller med Lejionborg om att rankingen skulle skapa tydlighet, medens andra tror att rankingen kommer öka lärosätenas strävan efter kvalitet.

Men problemet i det hela är att man alltid måste tänka på vad man mäter. Somliga internationella system mäter till exempel utbildnings kvalitet helt på antalet forskare som vunnit nobelpris. Knappast en god indikator. Andra mäter helt pengar/student – men det gör automatiskt utbildning som kräver dyr laboratorieutrustning mer kvalitativ och helt oavsett skulle det inte fungera med den svenska tilldelningsmodellen.

Om rankingen bygger på forskningspriser – är det vad vi vill berätta för blivande studenter? Om den mäter pengar/student så kommer alla lärosäten att sträva efter att bara ha teknologer, läkare eller konstnärer eftersom det skulle ge högst ranking.

En ranking mäter inte kvalitet. Den mäter siffror som någon tog fram för att man ville ha siffror. Verkligheten är inte riktigt så enkel. Att tro att världen fungerar på ett enkelt mätbart sätt är en förbryllande korkad idé.

Tacka vet jag det här inlägget – det är ändå det bästa inlägget. Det är ju det som är skrivet närmast idag, och det är grunden för min ranking.

Man kan få för sig att pengars ursprung inte har någon större betydelse för den verksamhet man bedriver.

Anledningen till att universitet och högskolor till största delen bekostas av staten är väldigt enkel. Den utbildning och forskning som bedrivs komemr komma hela samhället till gagn. Det är också en gemensam samhällelig angelägenhet att verksamheten håller en hög kvalitet.

Men det finns möjlighet för högskolor och universitet att söka pengar från andra håll. Studenter till exempel. Det är därför det talas om att införa studieavgifter för studenter som kommer från länder utanför EES-avtalet. Att hanteringen av stipendier och avgifter kommer att kosta hela den tänkbara vinst man skulle kunna göra är inget regeringen vill kännas vid.

Ett land som brukar lyftas fram när man talar om att ta betalt för utländska studenter är Storbrittanien. Detta eftersom de kort efter samma manöver också började ta betalt från sina egna studenter vilket bidragit till ökade klasskillander.

Så hur har det gått för dem? Det har visat sig att deras utbildningar får stå till svars för så enkla saker som rykten. De utländska stundenter man så gärna ville locka till sig strömmar inte alls till i samma utsträckning längre.

Samtidigt ökar pressen att söka externa medel. I Storbrittanien lika väl som i resten av världen. Vilket leder oss till nästa tänkbara pengapåse – företagen.

Hos företagen finns faktiska finster att göra. Inte bara ekonomiskt utan även i samverksanssyfte. Detta är något som jag redan pratat om ett par gånger och som jag kommer återvända till. Men det finns givetvis också risker i att pengarna kommer ifrån företag med specifika intressen snarare än staten som, åtminstone i teorin, arbetar för hela samhällets bästa.

Ett exempel på hur illa det kan gå är tobaksforskare i USA som inte får berätta om sina rön utan att först kontrollera med tobaksbolaget Philip Morris. På Ekonomihögskolan i Lund är studentkåren sponsrad av samma företag som sponsrar utbildningen.

Det är dumt att tro att ett allmänt ansvar kan tas av andra än allmänheten

Nästa sida »