Lunds universitet har kallat till presskonferens klockan 11 idag för att meddela att MAX IV ska byggas! Äntligen!

MAX IV, som kommer att bli en av världens främsta anläggningar för forskning med synkrotronljus, byggs på Brunnshög i norra Lund. Bredvid platsen där ESS förhoppningsvis ska byggas.

Som fysiker, användare av dagens MAX-lab och ledamot i MAX-labs styrelse kan jag inte vara annat än lycklig. Jag visste visserligen att det var saker på gång. Regeringens utredare Anders Flodström (som har forskat på MAX, men som också är universitetskansler) rapporterade nyligen till regeringen hur det såg ut med finansieringen av MAX IV. När han besökte MAX-labs styrelse på senaste mötet verkade det som att saken var i princip klar. Det fattades bara lite pengar i marginalen. Nu verkar det som att Lunds universitet, Vetenskapsrådet, Vinnova och Region Skåne (eller, om man ska vara krass; Sverige, Sverige, Sverige och Skåne) har kommit överens om finansieringen.

MAX IV kommer att innebära jättemycket för Lund och forskningen. Jag kan bara gratulera! Mig själv och alla andra!

Senare idag har regeringen kallat till presskonferens för att informera om ESS. Även om det beslutet ligger på högre nivå så kanske får vi mer roliga nyheter…

Fortsättning följer…

Maxlab kan liknas vid ett supermikroskop

Maxlab är en synkrotronljusanläggning och kan liknas vid ett supermikroskop, som kan avslöja detaljer om naturens allra minsta byggstenar. Den består i princip av ett cirkelformat rör som det är vakuum i. I röret cirkulerar elektroner i en hastighet nära ljusets. Elektronerna avger ljus med hög energi som är riktat åt ett enda håll.
Forskning baserad på synkrotronljus har legat till grund för ett antal Nobelpris de senaste åren.
Som exempel kan nämnas kemipriset 2006, som amerikanen Roger Kornberg fick ta emot. Han hade studerat hur cellkärnans genetiska information kopieras till budbärar-RNA och sedan förs ut i cellerna där nya proteiner byggs upp.
Hans landsman Roderick Mackinnon fick kemipriset 2003 för att ha visat hur en jonkanal fungerar på atomnivå. Jonkanalerna är viktiga bland annat för nervsystemets och musklernas funktion

(saxat från Sydsvenskan)

Det är kanske så att det är helt och hållet omöjligt att jobba som läkare om man är tidigare dömd för mord. Det vet inte jag, och det är egentligen inte det jag funderar på. Frågan är om man kan studera till läkare om man är en mördare.

Det var två uppmärksammade fall. Först var det studenten som hade blivit dömd för våldtäkt mot barn. Han studerade vid läkarprogrammet i Lund. Universitetet gjorde allt för att bli av med honom. Men det blev krångligt eftersom domstolen drog en felaktig slutsats. I domen mot mannen sänkte man nämligen straffet därför att:

Det finns grundad anledning anta att NN kommer att mista sin studieplats till följd av brottet.

Men det gjorde han inte. Högskolans avskiljandenämnd (HAN) tyckte inte att det fanns skäl att misstänka att han skulle återfalla i brottslighet. Mannen blev kvar på utbildningen. Då lät istället Socialstyrelsen meddela att mannen får yrkesförbud. Därmed kan han inte göra AT-tjänst och få ut legitimation. Därmed har man fastnat i ett Moment 22. Han är kvar på utbildningen, men kan inte jobba som det han utbildas till.

Sen var det studenten som blev antagen till läkarutbildningen i Uppsala efter en morddom. Så långt allt väl, men eftersom landstingen inte får anställa morddömda kan han inte göra praktik och således aldrig ta ut examen. Studenten vänder sig då till JK och hävdar (troligen med rätta) att Uppsala universitet borde ha ordnat praktikplats ”på annat sätt”.

Nu hade detta kunna varit bortglömt och sopat under mattan. Men regeringen tog detta till sig och gav omedelbart Högskoleverket i uppdrag att utreda hur man effektivt kan stänga av obehagliga studenter från högre utbildning. Jag fick en remiss i veckan. Och ju mer jag funderar på det, dess otäckare blir idén om avstängningar.

Om man hade frågat mig om jag tycker att en student ska kunna läsa på läkarutbildningen utan att kunna ta läkarlegetimation, då hade jag svarat Ja, för jag tror inte högskolorna är de enda som kan bestämma vad en utbildning ska användas till. Värre är när en student antas till ett program utan att ha en teoretisk möjlighet att ta examen. Det måste anses vara ett absolut minimikrav på lärosätet. Därför tycker jag att mördaren gör rätt som vänder sig till JK. Uppsala universitet har antagit studenten, och ska då kunna garantera alla obligatoriska moment. Att studenten inte kan ta legitimation med sin examen är en annan fråga, en senare fråga.

Nu vill regeringen ge lärosätena en skyldighet att inte anta studenter som har gjort sig skyldiga till allvarliga brott. Motivering: att studenten då inte kan verka i ett framtida yrkesliv. Det finns fördelar: Man besparar studenten mödan att utbilda sig ”i onödan”, och man tar inte upp plats på programmet för andra. Men det finns nackdelar också: Vad gör en utbildning ”onödig”? Kan en person med läkarexamen verkligen bara verka som läkare? Hur gör man gränsdragningen mellan grova brott och andra brott? Vem ska kontrollera och vem ska besluta? Kontrollen känns inte helt betryggande. Ska man kontrollera ALLA studenter som söker till högskolan?

Redan idag kan man avskilja studenter som är farliga för andra studenter eller värdefull egendom. Tydligen räcker inte det. Jag undrar varför? Ett problem måste ju vara att det är en hel massa inblandade myndigheter som alla ska säga sitt

Hur ska man lösa detta?

Det finns en främmande fågel i högskolesektorn, undantaget som bekräftar regeln, den eviga bisatsen.

Staten skall som huvudman anordna högskolor för 1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och 2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utvecklingsarbete.

1 kap. 2 § Högskolelagen (mina markeringar)

Och så får man slita sitt hår lite grand och försöka förstå hur de konstnärliga utbildningarna och det konstnärliga utvecklingsarbetet egentligen relaterar till det andra som högskolesektorn gör. För håll med om att lagen gör det lite knepigt att förhålla sig till konstnärliga utbildningar (”performing arts”, vilket måste skiljas från kulturvetenskaper). För även om de är en riktig del av högskolan har man klart och tydligt sagt att konsnärlig verksamhet är något helt annat än det ”vanliga” högskolor sysslar med.

På sista tiden har flera saker inträffat på de konstnärliga högskolorna som media har plockat upp. Det är då vi får högskolepolitik på kultursidorna – och det är ju lite spännande.

Här, och i kommande inlägg, följer en odyssé av konsnärliga högskolor som har hamnat på kultursidorna.

Akt 1 – I vilken ett styrelsebeslut ifrågasätts

Personer: Birgit Friggebo, Magnus Aspegren, lärare, styrelseledamöter, hovsångare.

Platsen är Operahögskolan i Stockholm

Operahögskolans rektor meddelar att han ämnar avgå. Flera personer med gedigen utbildning i sång meddelar sin kandidatur. Styrelsen väljer dock att föreslå en helt annan person, Magnus Aspegren, chef för Norrlandsoperan, som, ack och ve, inte är utbildad sångare. Styrelsens ordförande, Birgit Friggebo, gör entré och meddelar att skolans lärare tänker fel och att de inte vet allt. Lärarna skriver ett protestbrev tillsammans med ett antal hovsångare och andra framstående personer. Två lärare slutar i protest. Högskoleverket ringer och och meddelar att diarieföringen inte stämmer. Stor förvirring. Regeringen låter sig icke bevekas utan utser Magnus Aspegren till rektor. Ridå.

Kommentar

Jag har varit med och rekryterat rektorer. Även om man inte är konstnär kan man bli ifrågasatt. Det är ofta dumt, ogrundat och kontraproduktivt. När Lunds universitets rektor Per Eriksson kallades handlade det dock inte om bristande kompetens, utan om andra fånigare pseudokriterier. Men likheter finns det. i båda fallen ville lärarna ha en person med starkare meriter inom kärnverksamheten (forskning/konstnärligt utvecklingsarbete) medan styrelsen valde på andra grunder.

Jag respekterar att man gärna identifierar sig med någon som är duktig på det man själv håller på med. Men vem tänker på att en av de få saker som en rektor inte gör är att forska/utveckligsarbeta. Rektor ska vara chef först och främst. Det gäller på Lunds universitet såväl som på Operahögskolan.

Fortsättning följer…

Jag har pratat om genuscertifieringen vad som känns otaliga gånger på den här bloggen. Det är alltid spännande vad mycket känslor som debatten tycks röra upp när det egenligen bara handlar om att kontrollera huruvida man faktiskt arbetar mot ett mer jämställt samhälle. Det är inte ens så att någon nämnt läskiga ord som ”kvotering” eller ens ”positiv särbehandling”.

Ofta får naturvetare och tekonologer mycket ovett över hur dåliga de är på det här med jämställdhet, detta till trots att fysikern Tomas Brage är en av huvudaktörerna bakom genuscertifieringsprojektet. Det finns också gott om personer i tekinksektorn som inser värdet av att kämpa för en mer jämställd värld och som vågar undra om man inte tappar värdefull kompetens med snedvriden rekrytering.

Lundagård skriver också om studenter på Fysiska institutionen (i folkmun ”Fysicum”) som ser hur det vore önskvärt med en jämnare könsfördelning. Mattias Karlsson, vice ordförande på Lunds naturvetarkår, identifierar också i artikeln precis vad som är faran i det här projektet – att man talar väldigt olika språk. Men man ska inte tro att det går att dömma ut hela vetenskapsområden som ointresserade av jämställdhet. Precis som Steven Sampson i tidigare debatt på min gamla blogg (nu importerat hit) visat att inte alla inom samhällsvetenskap och humaniora förstår vad det handlar om.

Rekordmånga söker till Lunds universitet till hösten… Det är den typen av sak som studera.nu har svårt att förutse. Igen.

Det är förståss trevligt att så många inser värdet av högre utbildning, men jag underar i vilken mån Lunda kommun tänkt på vad det innebär. För bland de eviga sannigarna i Lund hör att ingen kan förutse att det kommer snö på vintern eller studenter till hösten. Precis som t.ex. Göteborg har Lund en bostadsförmedlingstjänst, BoPoolen som drivs av Lunds Universitets Studentkårer (Lus), men det finns en gräns för hur många staden kan svälja.

Enligt den bostadsundersökning som gjordes som ett samarbete mellan lärosäten, studentkårer och kommuner i Uppsala och Lund (inklusive Campus Helsinborg) har 19% av studenterna i Lund fått problem med sina studier på grund av bostadssituationen i staden. 5% av Lunda-studenterna jar rent av hoppat av, eller funderat på att hoppa av, sin utbildning på grund av bostadsbristen. 2% har tackat nej till sin utbildningsplats i Lund på grund av bostadssituationen.

Något att tänka på…

Lunds universitet har på sista tiden gjort en hel massa saker som visar att man (trots allt) tar grundutbildningen på största allvar. Nu följer man upp sin stora stora forskningsutvärdering RQ08 och genomför EQ11 – samma sak, fast för utbildningen.

När Lunds universitets rektor Per Eriksson installerades i januari överlämnade Lunds universitets studentkårer (LUS) en önskelista. I trettio punkter talade man om vad man ville att rektor och universitetsledningen skulle göra de närmsta åren. Det är en helt gäng jättebra och angelägna saker att ta tag i för att vi ska få utbildning med högsta kvalitet. En sak har legat mig lite extra varmt om hjärtat. Nämligen:

Genomför EQ10 – en utvärdering av utbildningskvalitén ur ett internationellt perspektiv motsvarande RQ08 för forskningen

Och nu gör man det!

RQ08 var ett jättedunderprojekt som genomfördes 2008 vid LU. Den smakliga förkortningen stod för Research Quality Assurance for the Future 2008.  (Det första förslaget på förkortning – ResQu08 – föll inte i god jord, vilket man fattar om man uttalar det.) Syftet med RQ08 var att hitta starka och svaga forskningsmiljöer, att få underlag till planering/utveckling och att hitta brister i hur universitetet hanterade sin forskning. Internationella experter kom till Lund och granskade. Man gjorde bibliometri (analys av hur forskarna publicerar sina resultat och hur det uppmärksammas). Man skrev långa självvärderingar. Och till slut blev det en liten nätt rapport på dryga 500 sidor.

Det fanns en massa bra saker i RQ08-projektet. Det var helhetstänkande, det var internationellt, det tog hänsyn till ämnenas särart, och det stärkte Lunds universitets varumärke. För resultatet var ju överlag bra. Lunds universitet hade kvalitet i forskningen.

Att man på LU nu tar steget till grundutbildningen är för mig helt naturligt. Men ändå blev jag överraskad. Det har funnits en kultur i högskolesektorn att stora utvärderingar inte för något gott med sig – särskillt inte om det gäller grundutbildningen. Och framförallt har det inte varit någon naturlig del i strävan att stärka lärosätets varumärke. Det var tråkigt, men det blåser nya vindar. Jag tror att de miljoner som som nu kommer att satsas i EQ11 är välinvesterade pengar. Glöm bara inte:

  • Tänk Europa. Tänk världen.
  • Bra resultat kräver goda förutsättningar – Goda förutsättningar ger inte automatiskt bra resultat.
  • Det är inte bara Lunds universitet som ska bli bäst. Alla utbildningar i Sverige (Europa) ska hålla hög kvalitet. Sprid erfarenheterna!
  • Hur bra är det inte att vi får våra utbildningar utvärderade? Tänk så mycket bättre allt kan bli! Inga sura miner!

Fackförbundet Naturvetarna uppmärksammar en avhandling från Umeå universitet som visar att jämställdhetsarbete behövs för att inte fysikämet ska tappa kopetenta personer på vägen. Och artikeln gör något som behövs i de här sammanhangen – den förklarar varför man kan dra den slutsats man gör.

Lunds universitet har startat ett projekt med ”genuscertifiering” som jag har pratat om en hel massa tidigare. Fysiska institutionen är, mycket tack vare studierektor Tomas Brage, en del i pilotprojektet. Certifieringen ska inspirera till bättre jämställdhetsarbete och kontroller att man faktiskt tänker på de olika planer och policys som finns i den mån det är möjligt. Och så långt är allt väl…

Men det finns många skeptiker bland naturvetare. För dem verkar det bara vara åsikter. De är vana vid att lösa problem – inte se strukturer först och sedan fundera på huruvida de kan innebära problem. För en genusvetare är det naturligt att förstå vad som menas med ”den vita manliga hegemonin och diskursen om tillgänglighet till kroppar”. Men om man inte är välinsatt i diskursanalys och redan känner till de bevis som ligger till grund för genusvetenskaplig forskning, då verkar det bara som man försöker attakera personer som inte gjort något ont.

När genusvetarna skulle prata inför fysikerna och förklara hur man kan arbeta med jämställdhet så drog de lite snabbt förbi något om att ”jo, vi vet ju att det finns sådana här problem”. Och därmed har man förlorat nästan alla sina lyssnares intresse. Hade man istället lagt ned i stort sett hela tiden på att med kvantitativa och kvalitativa data visa exempel på hur man arbetar så hade man fått ett rum fullt med personer som funderar på tänkbara lösningar. Åtminstone lösningar på de specifika data som visas upp, men det är alltid något.

Det handlar inte om att strunta i vissa teorier för att de är påkommna av män eller att man ska förminska ämneskunskaperna inom utbildningen. Det handlar om att vara medveten om att barn som vuxna ser Fysikern som en man förknippad med klassiskt manliga egenskaper och att detta tillsammans med hur man för fram ämneskunskaperna utestänger kompentes.