SvD rapporterar att antalet anmälda fall av hot på Sveriges stora universitet ökar:

I många fall är förövarna studenter och forskare vid samma högskola. På Stockholms universitet har man trots överfallslarm och väktare fått in drygt 15 anmälningar i år mot 10-11 för hela förra året

Oj då! Detta hade jag inte hört talas om tidigare. Jag har nu tillbringat ett år i ledningen av en av fakulteterna på Lunds Universitet, och jag har aldrig hört något om några hot. Så man kan ju fråga sig, är det verkligen farligt på landets högskolor? Och när man tänker på det; det kan vara hårt i akademin.

En sak jag har lärt mig i fakultetsledningsposition är att akademisk frihet också föder akademisk bitterhet. Forskare i Sverige lever i en ständig jakt på nya forskningsmedel. Man måste hålla sig framme, publicera, peer-reviewa, och ständigt ständigt skriva nya ansökningar. Den forskare som inte faller väl ut i detta drabbas av den akademiska bitterheten, och då kan det flyga okvädningsord och smutskastning både högt och lågt. Det är inte alla forskare som kan hantera det spelet. Det kan också vara svårt att skilja på vad som är hot och vad som är uttryck för det allmänt tuffa klimatet på många institutioner.

Om detta med hot lärare och forskare emellan är ett stort problem, då finns det alla skäl att börja ta folk i öronen. Problemet är väl att det ”akademiska ledarskapet” ofta har svårt för just det.

Studenter som hotar lärare: helt oförsvarligt! Diciplinnämnd och avstängning ska de ha!

Är det då läge att seriöst förbättra säkerheten på universiteten? Ja definitivt, men inte på grund av hotsituationer. Ett mycket större problem är att dyrbar och farlig utrustning inte förvaras betryggande. Jag tror att Statens strålskyddsinstitut och Kemikalieinspektionen skulle ha en del att säga om vissa institutioner jag har varit på. Men de problem som har med hot att göra löser vi inte med mer instängdhet, snarare tvärtom.

Annonser

Jag har länge haft en stor skepsis mot bloggen. Det har varit något med bloggens tanke och grundfilosofi som inte har tilltalat min själ. Döm om min förvåning när jag plötsligt finner mig själv som bloggare. Tanken skrämmer mig, men kittlar ändå lite. Vad otyg ska vräkas ut i cyberspace genom fingrarnas taktfasta (O, om jag ändå hade lärt mig en korrekt fingersättning) klickande.

Temat blev utbildning och vetenskap. Borde man bli förvånad? Nej, egentligen inte. Jag som nu har varit ordförande för en liten studentkår vid Lunds universitet i snart ett år har långsamt insett att jag inte kommer att kunna släppa tanken på utbildning och vetenskap även om jag om några få veckor är en helt vanlig student igen (Ni vet: tentaångest, CSN-krångel, labrapporter… you name it).

Okej, grundförutsättningarna är altså klara där. Snart avgående studentkårsordförande utan bloggvana som inte kan släppa kårlivet och därför vräker ut sina tankar i cyberspace.

Första blogginlägget kommer därför att handla om nytänkande.

Jag hade äran att bevista Lunds universitets årliga promovering i veckan. Dryga hundratalet nybakade teologie, juris, medicine, teknologie och filiosofie doktorer packades som sillar i Lunds domkyrka. Herrarna promotorer läste nogsamt det trehundraåriga ritualet på mer eller mindre knagglig latin, satte en hatt på doktorernas huvuden (Accipe pileum.) och saluter sköts. Övat, korrekt, högtravande och fasligt långt. Det är ett bra ställe att börja på om man vill diskutera nytänkande i akademin.

Många hävdar att akademin, de stora gamla universiteten i synnerhet, motverkar genom sin blotta existens det fria tänkandet. En god vän till mig brukade alltid förklara det faktum att Lunds universitet alltid tar sån tid på sig att fatta beslut med att det var ”1666 i väggarna” (1666 är f.ö. Lunds universitets grundningsår). Jag är beredd att hålla med. 1666 sitter i väggarna, i organisationen, i besluten. 1666 motiverar fakulteternas existens och 1666 gör universitetet självkonserverande. Men tack och lov slutar det inte där.

Även om Lunds universitet den sista fredagen i maj varje år inför omvärlden demomstrerar att de fem fakulteterna är och förblir, så finns det värden i det uråldriga bevarandet som ska försvaras. Oavsett traditionerna så har universiteten bevarat akademisk frihet, oberoende, stolthet och öppenhet. Dessa ting döljer sig också bakom det ändlösa rabblandet av latinska sentenser i domkyrkan – inte uppenbart, men verkligt. Traditioner bär inte enbart konservatism, traditioner bär också historien och omfamnar framtiden.

Nytänkandet gror även i gamla institutioner. Därför kan jag som gammal (och dryg?) kårräv kanske ändå hävda rätten att tänka nytt och högt. Må denna blogg vara ett redskap för mig och mina läsare att tänka om, tänka nytt och komma igång.

Vale! Dixit!