Idag presenterades Studiesociala utredningen. Vad som har hänt och varför den är efterlängtad har jag skrivit om här.

Tre saker har fått uppmärksamhet i större skala i media (DN, SvD, DI Sydis, Lundagård):

  • Studiemedlet föreslås höjas med 400 kronor per månad, delat mellan bidrag och lån.
  • Inkomstprövniningen (eller som alla kallar det: fribeloppet) höjs vad gäller studiebidraget och avskaffas helt vad gäller lånet.
  • Kraven för att få bostadsbidrag höjs.

Detta har många andra redan kommenterat, så jag lämnar just de frågorna därhän. Men studiesociala utredningen är en koloss, så vad hittar man under ytan?

Fort ska det gå!

Ett av kommitténs mantran är att studenterna måste bli yngre och snabbare på att ta ut examen. Kommittén tycker att det är allt för många som dräller omkring på högskolorna och tar onödiga poäng i flummiga kurser utan en tanke på examensdagen. Oj, frågar man sig, finns sådana studenter på riktigt? Man har ju hört talas om de gamla överliggarna i Lund som hade varit inskriva i tio år eller mer. Finns de idag?

Jag tror kanske att oron är lite överdriven. Och sen är utgångspunkten lite felaktig. För när övergår utbildning från att vara en god samhällsinvestering till att vara utfyllnad? Vad är det som studenterna inte ska läsa? Jag förstår intentionerna, utbildningen ska komma individen och samhället till nytta. Men en utveckling där staten allt för mycket styr vad som är en lämplig utbildning eller en bra utbildningslängd är farlig.

Sen finns det (på vissa ställen och platser) en osund kultur där man inte ser studier som en investering och en förmån, utan man studerar mest för studerandets skull. Kanske för att du inte har något annat för dig. Att t.ex. studera eftersom du inte får jobb blir allt vanligare. Om det ökar din ställning på arbetsmarknaden – tummen upp. Om du bara väntar på bättre tider – tummen ner.

Studiemedel på månadsbasis

Idag har beräkningen av tidsgränser i studiemedelssystemet fått absurda konsekvenser. När du söker studiemedel får du ut en mängd pengar beroende på det antal veckor som du studerar. Studiemedlet betalas ut en gång per månad, och du söker studiemedel en gång per termin. Fribeloppet beräknas på inkomsterna under ett halvår. Skatten och bostadsbidraget beräknas dock på kalenderår.  Prestationskravet är uttryckt i högskolepoäng. *hjälp*

Ändringarna är att man beräknar studiemedlet på månadsbasis, och betalar ut det en gång i månaden. Antalet utbetalningar minskar då från tio till nio per år (om du pluggar heltid höst+vår). Varje månadsbetalning blir då högre – ~9000 kronor.  Man rättar också till krismånaden juni, där man idag inte får studiemedel och inte har hunnit få någon lön från sommarjobbet, genom att föreslå att studiemedlet ska betalas ut i efterhand. En konsekvens blir att den första utbetalningen på läsåret blir den 25 oktober. Detta tycker jag spontant låter bra. Alla månader blir lika och några av ojämnheterna försvinner. Potentiellt kan det bli ett problem för vissa i september. (Jag har själv aldrig haft några stora mängder kurslitteratur på mina kurser, men min flickvän som är juriststudent påpekade att det är en stor kostnad i terminsstarten.)

Bostadsbidraget föreslås beräknas på halvårsbasis. Heja och äntligen, ropar jag, efter egen erfarenhet. Jobbar man (t.ex. som kårordförande) under ett läsår förlorar man sitt bostadsbidrag under de kalenderår man jobbar, d.v.s. man jobbar ett år med lön och förlorar bostadsbidraget i två år.

Sjukskrivning på deltid

En av de största bristerna i dagens trygghetssystem för studenter är att man inte kan plugga på halvtid och vara sjukskriven på halvtid. Det kan man när man förvärvsarbetar, så varför inte när man studerar. Detta gör kommittén något åt. Det är bra. En annan sak som jag hoppas de har tänkt på är att studenter måste kunna få sjukersättning även på sommaren. Idag kan man, efter 30 dagar karens, få behålla sina studiemedel utan att man har några poängkrav på sig. Lånet omvandlas till bidrag. Men när sommaren kommer skulle ju studenten inte haft bidrag även om han var frisk, så då slutar pengarna komma. Du anses vara arbetssökande. Dock kan du inte anmäla sig som arbetssökande eftersom du är sjuk och inte kan arbeta. *suck*

Havandeskapspenning

Näe. Inte heller denna gång ger man studenter möjlighet till havandeskapspenning.

En grundutbildningsstudent och en doktorand blir båda gravida. Båda jobbar på ett kemilabb.  I doktorandens fall anses labbet farligt för barnet, så doktoranden får havandeskapspenning. Studenten blir kvar. Hur går det ihop?

Blir det bra då?

På det svarar jag ett otvetydigt: Nja!

Och det tror jag är den allmänna bilden. Studenterna rycker på axlarna och går vidare. Man får fortsätta hoppas att man håller sig frisk, med sommarjobb och utan barn i en lagom dyr lägenhet, tjänar lagom med pengar vid sidan om, och klarar sina kurser i tid. Klarar du det, då duger detta. Annars…

Gränsöverskridande. Typiskt modeord i högskolesfären idag. Lunds universitet brukar oftast mena att lärare och studenter ska våga gå över gränser inom universitetet – verkliga eller hittepå. Men ibland så vågar man titta på den närmsta och verkligaste gräns men kan hitta.

Ska vi våga kliva över sundet?

För vissa här på universitetet kan det vara nog skrämmande att man nu har ett samarbete med en så gudsförgäten avkrok som Malmö – för att inte tala om Kristianstad (genom skogen och över bergen). Hur jobbigt och skräckinjagande är det då inte att samarbeta med Danmark?

Tack och lov finns det tappra studenter som trotsar språkbarriärer och lömska vatten för att skaffa en utbildning i Köpenhamn. (Lunds universitet har faktiskt utbytesstudenter som pendlar till utbytesorten.) Och då visar det sig hur rasande osmidigt det är att studera på andra sidan sundet. CSN gillar t.ex. inte det här med valutakurser. När nu den danska kronan står i 1.50 är det inte lätt att vara svensk i Köpenhamn.

Nu vill Leijonborg ge 200 miljoner för att universitetslärare ska ges möjlighet att åka ut i världen och bana väg för framtida svenska utbytesstudenter. Lovvärt, men passa på att fixa undan lite av det byråkratiska krånglet också. Det är inte bara lathet som gör att studenterna stannar hemma.

Pär Gustafsson, ordförande för Liberala studenter argumenterade för några dagar sedan i Hallands nyheter för att Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, arbetar på fel saker i sitt arbete gentemot regeringen. Han väljer då att rada upp några punkter som jag här i egenskap av studentpolitiker och ledamot av SFS styrelse tänkte bemöta…

Att diskutera hur Sveriges studenter ska få det bättra utan att nämna det destruktiva fribeloppstaket […]”: Faktum är att SFS för en diskussion om fribeloppstaket – man bara inte försöker avskaffa fribeloppen eftersom det finns till av en princip som man kunde tro att Pär Gustafsson borde kunna ställa sig bakom: att man inte ska få bidrag om man inte behöver det.

[…] och det grundlagsvidriga kårobligatoriet är helt befängt.”: Pär Gustafsson vet lika väl som jag att EG-domstolen redan slagit fast att kårombligatoriet inte strider mot den negativa föreningsfriheten. Alltså kan man inte hävda att obligatoriet är juridiskt felaktigt. Då kårer är demokratiskt uppbyggda, även om allt för få medlemmar tar till den demokratiska möjlighet de har, så kan Lberala studenter få kårerna att göra de saker de tycker att kårerna borde – förutsatt att de har fler studenter på sin sida än vad andra åsiktsbildare har. Alltså kan man inte heller hävda att kårer tycker fel saker. Det man kan argumentera borttagandet av ett obligatorium genom är antingen att säga att studentinflytande är dåligt och den typen av organisationer bör inte stöttas, eller säga att det borde finansieras på annat sätt än genom obligaotiskt medlemskap.

Jag skulle vilja be Pär Gustafsson att läsa den senaste ledaren i Lundagård och fundera på om kårerna kanske lyckas med en del saker iallafall. Även om det inte alltid syns.

Att straffa arbetande studenter kan aldrig löna sig.”: Nej – men man måste bestämma sig för hur man ser på utbildningen. Det är min mycket bestämda uppfattning att heltidsstudier ska vara heltidsstudier. Det innebär att det är den arbetsbörda som ska läggas på studenterna, den arbetsnivå de ska ha stöd för – och att den inkomst de kan ha under tiden måste räcka till. Ingen annan grupp människor förväntas ha sysselsättning mer än heltid för att kunna nå upp till den nationella fattigdomsgränsen. Studenter får gärna arbteta vid sdan om – men dels så förväntar jag mig att de allra flesta som läser på heltid inte har tid och energi till det, och dels så ska inte staten ge bidrag till de som inte behöver det.

SFS kräver dessutom högre studiemedel helt utan att ens fråga sig om fördelningen lån och bidrag.: Faktum är att den diskussionen har förts på de åsiktstorg som finns på SFS fullmäktige. Konsensus inom SFS verkar vara att vi vill se en förskjutning till att större del av studiemedlet är bidrag och inte lån, men att det är viktigare att höja den totala summan just nu.

Lösningen ligger bland annat i att konkurrensutsätta CSN.”: Något som inte ens de tänkta andra aktörerna, bankerna, vill… Konkurens är inte alltid den bästa vägen att gå. Att CSN alltid skulle kunna effektiviseras håller jag däremot med om.

Den snabbaste vägen för mer pengar i plånboken för den enskilde studenten är enligt min mening sällan den bästa, Pär…