Det är något som få har. Somligt blåses upp till orimligheter, annat förminskas bortom reson.

Något som verkligen blåts upp är den tänkta rektorn för Lund, Per Erikssons, religiösa uppfattning. Jag har pratat om det här redan innan och beklagat mig över hur personer som uppenbarligen inte kan något om religiositet uttalat sig om hur en religiös människa måste fungera. Nu ska det hela tydligen det hela bli ett riskdagsärende då en ledamot från Kd bestämt sig för att fråga Lars Leijonborg vad han anser om saken… Man kan bara hoppas att ministern säger som det är – att hela debatten är irrelevant och möjligen grundlagsvidrig.

Något som tagits ur sina proportioner i en annan riktning är de medicinska delarna av den kommande forskningspropositionen. Det hela kungjordes i ett pressmedelande från departementet i förrgår. Alla de delar man vill ge pengar till ära smala områden som kanske, men långt ifrån säkert, ger önskvärda reslutat. Den grundforskning i vidare områden som skulle behövas för att uppnå stabilare resultat uteblir. Men jag överlåter den här diskussionen till min goda naturvetarvän.

Annonser

Nu har jag låtit bli att skriva aldeles för länge. Jag var på väg att skriva ett inlägg för någon måndasedan, men när datorn krashade så att min text försvann tappade jag lusten. Nåja, jag gör ett nytt försök att komma igång nu igen.

Universitetsstyrelsen i Lund belslutade förra fredagen att föreslå Per Eriksson till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Det är ett besked jag gladdes åt då jag tror att Per kommer se till att ingen av universitetets tre uppgifter – forskning, ubildning och samverkan – glöms bort. Jag tycker också om att han verkar vara av uppfattningen att vi inte ska syssla med varesig utbildning eller forskning om den redan görs mycket bättre på flera andre platser. Bra egenskaper hos en rektor i min mening.

Men den tilltänkta nya rektorn har uppebarligen en allvarlig brist. Han tror på Gud. Närmare bestämt har han en bibel på nattuksbordet och är medlem i en EFS-ansluten församling inom Svenska kyrkan. Han har dessutom ett förflutet som pingstvän. Detta är uppenbarligen värre än att vi just nu har en prästvigd som rektor. Några lärare på naturveteskapliga fakulteten bestämde sig för att om de bara skriker högt nog så talar de för en majoritet av universitetet.

Per Eriksson själv har valt att inte kommentera sin tro i relation till sitt tänkta ämbete. Rimligvis för att han inte tycker att de hör samman.

Vad går då kritiken ut på? Jo, det hävdas att pingströrelsen är en fundamentalistisk kristen gren som är bokstavstroende och emot abort, homosexualitet och stamcellsforskning. Rörelsen anklagas för att vara sexistisk och vetenskapsfientlig. Och Per Eriksson anklagas geno association att instämma i dessa saker rakt igenom.

Detta är fel på väldigt många punkter. Till att börja med resulerar deta i en sammanplandning mellan den svenska pingströrelsen och dess anslutna församlingar och den amerikanska Philadelphia-kyrkan. Den amerikanska varianten driver aktivt motstånd mot både homosexuellas rättigheter, kvinnors rätt till abort, evolutionsteori m.m. Den svenska kyrkan är, som det emsta annat i Sverige, mer Lagom. De vill inte öka homosexuellas rättigheter och verkar besvärade av ämnet – men de flesta är inte värre än så. De tillhör de få som ibland ifrågasätter abort – men oftast genom att hävda vad abort riskerar att vara snarare än tycka att det alltid är hemskt. De som är emot evolutionsteori finns i inom Pingstkyrkan – men ofta måste de i Sverige söka sig till extremare samfund för att få större stöd i sin uppfattning.

Alltså, Pingtrörelsen kräver inte att man ska tycka något av det som nu ifrågasätts och eftersom meningen med rörelsen inte är de politiska frågorna utan ett sökande efter närhet till Gud och Jesus genom att insupa den helige ande (så som apostlarna gjorde under pingsten) så kan man ana att det är det Per Eriksson ville – inte jaga ned bögar som tror sig härstamma från apor.

Terra incognita väljer att tolka Fredrik Lindströms (dekanen för teologiska fakulteten i Lund – inte humorkillen från TV) analys om att religionen inte är ett hot för Erikssons vetenskapssyn som ett stöd en kristen fundamentalist till en annan. Uppenbarligen kan man inte föreställa sig att Lindström genom sin erfarenhet känner till hur religion fungerar och därför är kapabel att dra en vetenskaplig slutsats om det hela.

Helt enkelt är det vi ser prov på här ett exempel på fundamentalism. En liten grupp personer uttalar sig om vilken tro so är den rätta för helheten. De vägrar att lyssna på motargument och de bryr sig inte om att se om de eventuellt missat något. Ateistisk fundamentalism är tyvärr väldigt utspridd, och ibland tar den sig läskiga uttryck.

Det finns fler vägar att gå än att förkasta allt Bibeln säger eller förkasta allt vetenskapen säger. Faktum är att det itne ens går att förena de både var och en för sig efter som både vetenskap och Bibeln säger emot sig själva på ett flertal punkter. I övrigt överlåter jag diskussionen till en troende fysiker som kanske bättre kan förstå hur de här lärarna tänker…

Det är lätt att bli mörkrädd när man läser vad lärarna på ”min” fakultet, naturvetenskapliga fakulteten i Lund, säger i Sydsvenskan. Tydligen är det ett stort problem för lärarna att Lunds universitets blivande rektor Per Eriksson är aktiv i frikyrkan. Jag trodde att diskriminering på grund av religiös tillhörighet nästan bara ägde rum i det fördolda. Men här är det fullt blås.

Kära NatFak. Jag skäms!

Vissa tycker att detta borde ha uppmärksammats i rekryteringsprocessen. Jag vill bara påminna om att det är synnerligen olagligt att ta religiösa hänsyn i en anställningsprocess. Processen att ta fram Per Eriksson som rektor har varit lång och noggrann. Lärare, studenter, facket, konsulter, universitetsstyrelsen har alla fått träffa och fråga ut kandidaterna. Per Erikssons strategier och visioner för universitetet har hållit för all granskning. Visst är det så att han aldrig i processen har talat om sin religion, men det var ju aldrig någon som frågade. Detta framkommer inte minst i Sydsvenskans artikel där Bengt Söderström (professor, f.d. dekan för naturvetenskapliga fakulteten ) uttalar sig:

Varken Bengt Söderström eller någon annan ställde frågor om Per Erikssons trosuppfattning i hörandeförsamlingen.
– Det här är oerhört svårt att ställa frågor om i en församling om 90 personer. Det är trosuppfattningar och vi har ju religionsfrihet. Jag har faktiskt förutsatt att det här är något som tas upp i en djupintervju av de konsulter som är inhyrda, eller i styrelsen, säger Bengt Söderström.

Det finns inget som tyder på att Per Eriksson inte har hållit sig till sanningen. Det verkar, tack och lov, som att ingen stälde frågor om religion. Frågan som startade detta ställdes istället av Sydsvenskan. Den var enkel. ”Vad har du på nattduksbordet?” Eriksson svarade att han läser bibeln varje kväll. Det var ärligt, och det är inte att hymla.

Jag drar mig till minnes något jag läste i Naturvetareförbundets tidning häromdagen. En fråga som kan dyka upp på en anställningsintervju är om man tänker skaffa barn snart. Tidningen föreslår att man oavsett vilket ska svara nej. Parallellen är uppenbar. Tragiskt nog hade Eriksson klarat sig om han hade tummat på sanningen.

Och sedan kan jag inte förstå varför Per Eriksson skulle vara farligare än den prästvigde Göran Bexell som sitter nu.

Terra Incognita har sin egen lösning:

Per Eriksson måste bli kortvarig på sin position – allt annat vore väldigt märkligt. Framförallt om han nu dels tillsattes under märkliga omständigheter och dels inte har ett enhälligt stöd från universitetet vilket petitionen från sju naturvetenskapliga lärare visar.

Vilka märkliga omständigheter?! Och hur tänker man sig att en rektor ska få enhälligt stöd från ett universitet med 5000 anställda och 30000 studenter. Det stödet får ingen. Per Eriksson fick röster från 59 personer av 79 möjliga i hörandeförsamligen. Glöm aldrig att majoriteten verkar vara nöjd!

Jag missade tyvärr att kommentera på det här när det var riktigt aktuellt – men bättre sent än aldrig.

I måndags meddelade högskole- och forskningsminister Lars ”Lejonkungen” Lejonborg att regeringen ämnar införa studieavgifter för studenter från utanför EES-länderna. Nyheten mottogs med jubel – inte minst från den glada allmänheten och rent av från vissa studentkårer (så som LundaEkonomerna och Juridiska Föreningen i Lund) som inte är särskilt involverade i nationell politik. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) tillsammans med till exempel Lunds Universitets Studentkårer (LUS) är däremot väldigt negativa.

De som tycker att avgifter är en bra idé verkar ha några gemensamma linjer för varför de tycker så. Men det finns allvarliga fel i logiken bakom de linjerna som jag vill göra alla uppmärksamma på…

Myt 1: Det är ett problem om studenter kommer hit på grund av att utbildningen är gratis

De allra flesta utländska studenter (över 80%) skulle rekommendera Sverige som utbildningsland till vänner, släktingar och bekanta. Men bara 37% skulle göra det om utbildningen inte var gratis.

Somliga tycks uppfatta detta som ett problem som åtgärdas genom att inte längre låta utbildningen vara gratis. Vad de missar är att det handlar om att vår utbildnig faktiskt inte är bättre än så. Vi är ett relativt tråkigt land med en medioker utbildning. Vår chans att hävda oss i den internationella konkurensen är att vara gratis. Att inte vara det skulle bara plocka bort det enda som gjorde Sverige attraktivt.

Tricket är att få hit studenterna för att det är gratis och sedan få dem att uppskatta landet när de väl är här.

Myt 2: De åker bara hem (eller till ett redje land) igen och bidrar sedan inte till den Svenska välfärden som betalade deras utbildning

Det är helt sant att de flesta utländska studenter inte stannar i Sverige. Däremot är det också sant att de ofta hamnar på väldigt inflytelserika poistioner i det land där de sedan jobbar och när det är dags för deras företag att knyta affärskontakter – då har de starka band till det land där de utbildade sig.

Sverige existerar inte avskiljt från restan av världen. Genom att sprida kunskap om oss som kultur stärker vi Sveriges internationella ekonomiska ställning.

Myt 3: Avgifterna kommer höja kvaliteten

Om vi tar betalt måste vi ju få mer pengar, eller hur? Fel. Den administrativa kostnaden för att hantera systemet tillsammans med administrationen för det stipendiesystem som är tänkt att hjälpa studenter som inte har råd med avgiften men som är duktiga, kommer kosta nästan lika mycket som vi i dag lägger på de knappa 4 000 studenter som kommer från länder utanför EES. Lägg till stipendierna själva och vi har bara en lönsam affär om antalet internationella studenter ökar… vilket leder oss vidare…

Myt 4: Avgifterna kommer visa värdet på vår utbildning och därför locka fler internationella studenter

Vi har i dag ca. 8 000 studenter från länder utanför EES – det är nästan en fördubbling på bara de senaste tre åren och trenden verkar än så länge hålla i sig. Samtidigt ska vi inte glömma vad jag skrev om innan – hälften av de som är nöjda nog att rekommendera utbildningen skulle inte göra det om den inte var gratis. Vi riskerar genom att införa avgifter hämma en internationaliseringsutvekling som har blivit en viktig kvalitetsaspekt även för hinhemska studenter. Och detta resulterar även i att systemet som vat tänkt att bringa in pengar istället blir fruktansvärt dyrt.

Det är märkligt när man tror att det är avgifterna som skulle ge oss ett bra rykte. Bara att vi har många internationella studenter är något som gör att vår utbildning ges status (det är rent av något som viss ranking tar hänsyn till).

Myt 5: Det gäller ju bara studenterna från utanför EES

Ja, de tär ju bara 8 000 personer (tilltagande) – varför bry sig? Åtminstone några personer, inklusive SFS, har insett att detta möjligen bara är toppen på isberget.I Englad infördes motsvarande regel och innom ett par år gällde avgifter även inhemska studenter. En liknande utveckling har även skett i Australien och ett antal andra länder.

Myt 6: Det flyttar makten från politiska beslutsfattare till dem det faktiskt gäller

För reklam har inget med saken att göra? Det kommer vara den populäraste utbildningen – den där man får mest för minst anstränging – som lockar flest. Så är det å andra sidan redan idag, och eftersom utbildningarna redan betalas per student så är det studenterna som avgör vilka som har råd att ge utbildning. Enda skilnaden är att det inte längre är någon som har det övergripande ansvaret för ett fungerande samhälle som kan bevaka kvaliteten.

Myt 7: Det kommer inte bli så stor förändring

En utbildning som bara är öppen för de som har råd och som potentiellt stänger ute tusentals sökande – om det inte skiljer sig markant från vad vi har idag så har jag många elaka saker att skriva om dagens system.

Avgifter är en principfråga för alla inplandade – inget annat, och de internationella studenterna har tyvärr blivit en bricka i spelet. Den som vinner får bestämma om utbildning är en möjlighet för samhället – eller en möjlighet för de som har råd.

Att vara trött på att behöva göra saker rätt hela tiden kan alla vara. Så det är inte konstigt att Maciej Zaremba fick många med sig i sin artikelserie ”Först kränkt vinner”. Det är så mycket lättare att raljera över hur jobbiga folk är som känner sig utsatta än att ta tag i problemet som skapar utsattheten.

Att han inte förstått lagen som skyddar studenter från trakasserier och diskriminering eller förstått att ansvaret faller på högskolan så fort det finns anledning att anta att det ligger något i en anmälan – det spelar ingen roll. Så länge Maciej får tycka att folk är jobbiga som ska ha rättigheter är allt bra.

Många har kommenterat det här tidigare – men jag ville ändå flika in ett inlägg eftersom jag hittade en utmärkt svarsartikel som jag vill länka till. Den visar på de flesta brister som ursprungsserien hade.