Fackförbundet Naturvetarna uppmärksammar en avhandling från Umeå universitet som visar att jämställdhetsarbete behövs för att inte fysikämet ska tappa kopetenta personer på vägen. Och artikeln gör något som behövs i de här sammanhangen – den förklarar varför man kan dra den slutsats man gör.

Lunds universitet har startat ett projekt med ”genuscertifiering” som jag har pratat om en hel massa tidigare. Fysiska institutionen är, mycket tack vare studierektor Tomas Brage, en del i pilotprojektet. Certifieringen ska inspirera till bättre jämställdhetsarbete och kontroller att man faktiskt tänker på de olika planer och policys som finns i den mån det är möjligt. Och så långt är allt väl…

Men det finns många skeptiker bland naturvetare. För dem verkar det bara vara åsikter. De är vana vid att lösa problem – inte se strukturer först och sedan fundera på huruvida de kan innebära problem. För en genusvetare är det naturligt att förstå vad som menas med ”den vita manliga hegemonin och diskursen om tillgänglighet till kroppar”. Men om man inte är välinsatt i diskursanalys och redan känner till de bevis som ligger till grund för genusvetenskaplig forskning, då verkar det bara som man försöker attakera personer som inte gjort något ont.

När genusvetarna skulle prata inför fysikerna och förklara hur man kan arbeta med jämställdhet så drog de lite snabbt förbi något om att ”jo, vi vet ju att det finns sådana här problem”. Och därmed har man förlorat nästan alla sina lyssnares intresse. Hade man istället lagt ned i stort sett hela tiden på att med kvantitativa och kvalitativa data visa exempel på hur man arbetar så hade man fått ett rum fullt med personer som funderar på tänkbara lösningar. Åtminstone lösningar på de specifika data som visas upp, men det är alltid något.

Det handlar inte om att strunta i vissa teorier för att de är påkommna av män eller att man ska förminska ämneskunskaperna inom utbildningen. Det handlar om att vara medveten om att barn som vuxna ser Fysikern som en man förknippad med klassiskt manliga egenskaper och att detta tillsammans med hur man för fram ämneskunskaperna utestänger kompentes.

Annonser

Mitt inlägg senast har fått så mycket uppmärksamhet att jag känner att en del saker måste klargöras.

För det första vill jag anmärka på kopplingen mellan genusvetenskap och feminism. Det finns en distinkt skillnad mellan de två. Det ena är en vetenskaplig diciplin som studerar hur genus formas, hur de interagerar och särskilt fokus läggs vid strukturella makförhållanden. Det andra är en politisk ståndpunkt som hävdar att strukturella hinder som skapas av köns- och genustillhörighet är av ondo och skall motarbetas.

Ekologi är en vetenskaplig som studerar miljöer och ekosystem, relationer inom dem och hur de påverkas av olika faktorer. Grön politik har ståndpunkter som hadlar om att mänsklig påverkan på milön som medför risker för andra arter är av ondo och skall motverkas.

Nästan alla jag träffat som läst genusvetenskap har varit feminister. Nästan alla ekologer jag träffat har haft en ganska grön politisk syn. Vissa typer av studier för naturligt med sig att man kan dra vissa slutsatser som man sedan gör till politiska ställningstaganden. Det innebär inte att genusvetenskap är detsamma som feminism.

Ibland får jag höra saker som att genusvetenskap inte är en riktig vetenskap. Det brukar rent av vara svårare att övertala de som har den inställningen om något annat än vad det är att föra fram det vetenskapliga i proffesuren i parapsykologi som finns vid Lunds universitet. Men givetvis är det så att allt gåt att studera ur ett vetenskapligt perspektiv. Man skulle i teorin kunna gräva ned sig i allt från studiet av stenars potentiella själsliv (hur skulle det se ut? var har man trott historiskt?) till stålmannen-kunskap. Det handlar bara om vad man placerar resurserna på. Men det man kan vara säker på är att man kommer att få veta en massa saker om det som man väljer att satsa på. Genusvetenskap är en sådan satsning som genom vetenskaplig analys kommit fram till en hel massa saker.

Om en fysiker konstaterar att det finns en massa mikroskopiska svara hål utströdda lite slumpvis och att de håller ihop universum – då är det något man nickar åt, kanske tycker låter fachinerande eller så rycker man bara på axlarna. Men man skulle aldrig få för sig att ifrågasätta huruvida han verkligen tänkt efter och inte bara tycker att det är tufft med svarta hål. Men när genusvetare presenterar otaliga data som visar på strukturella fenomen som tvingar in både män och kvinnor i skadliga mönster – då är det något som tas för propaganda.

En av landets främsta – kanske den främsta – experter på genusvetenskap är Tiina Rosenberg. Hon råkar vara anställd vid Lunds universitet. Så när universitetets ledningsgrupp, där jag för övrigt själv var ledamot under föregående läsår, ville ta fram ett verktyg för hur man bättre kunde arbeta med jämställdhetsfrågor inom delar av organisationen, då var Tiina en given kadidat att leda arbetet.

Jag kan se brister med det förslag arbetsgruppen kom fram till (den s.k. ”genuscertifieringen”). Genusvetenskap självt kan inte bli granskat eftersom de är granskarna (trots att jag tror de skulle behöva det). Eftersom Tiina som sagt är expert på området så tar man hänsyn till varenda liten aspekt vilket skapar en detaljnivå som är på gränsen till orimlig. Men det största problemet är att utvärderingarna som ligger till grund för det hela kommer att vara fruktansvärt dyra. Vilket också är varför det inte kommer att bli ett generellt direktiv för hela universitetet.

Men jag skulle vilja uppmana alla universitetsanställda att läsa dokumentet, komma ihåg att det handlar om något som baseras på forskningsresultat och inte åsikter och sedan se om de kan göra något litet för att underlätta för de som annars riskerar att drabbas av sociala strukturer.

Snälla, minns att även om det finns de inom alla politiska inriktningar som tar saker för långt och inte vet vad de pratar om, så finns det inget inom feminism som anklagar enskilda män. Det handlar om att det finns strukturer och normer som kontrollerar vem som får göra vad hur och vi är alla bundna av de normerna och hjälps alla åt att upprätthålla dem. Och genusvetenskap har inget mer med feminism att göra än att den bevisar att de normerna existerar.

Det här inlägget kommer som ett inpass innan jag kommenterar forskningspropositionen och kommer handla om hur man ser det man vill se.

Till att börja med vill jag påpeka att Pär Eriksson är formellt utsedd till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Lars Leijonborg konstaterar lugnt att eftersom den lilla grupp som utgör universitetsstyrelsen enhälligt lyckades besluta att föreslå Pär Eriksson så finns inget problem med intolerans och oförstående gäntemot religiösa bland den andra lilla grupp som satte sig på tvären. Mycket intressant. Under tiden funderas det mer på det här och vi riskerar få problem på andra hållet…

En annan sak som väldigt mycket handlar om huruvida man vill erkänna sidor som känns obekväma är jämlikhetsarbete. Som en del i det arbetet, men med en extrem betoning på jämställdhet, har Lunds universitet tagit fram en modell för hur man kan se om jämställdhetsarbetet går bra eller inom unviersitetets olika delar. Den här modellen har man kallat för Genuscertifiering för att knyta an till saker som ISO-certifiering, miljö-certifiering, et cetra.

Då Lund råkar ha en av landets främsta forskare på området, Tiina Rosenberg, har det varit naturligt att låta henne ha hand om arbetet även om representanter för samtliga områden samt studenter, administrativ personal och facket, även har ingått.

Så kan vi givetvis inte ha det – ett initiativ till att arbeta med frågor om maktbalans inom den egna organisationen är befängt. Det hävdar iallafall Steven Sampson, lärare i socialantropologi, i en debattartikel i Lundagård. Axess, som bidrog med material till mig i form av webbTV redan i april, instämmer och går så långt som att likna den (frivilliga) genuscertifieringen vid propagandan i forna öst-stater.

Men hela diskussionen är fylld av missförstånd och jag skulle vilja klargöra några punkter…

För det första – genuscertifieringen är, åtminstone till att börja med, frivillig. Och ingen tvingar institutionerna att lyckas. Det är upp till dem om de vill ta till sig av det hela.

Vad innebär det när projektet vill ”genom någon typ av certifiering påskynda och synliggöra arbetet med en bred integrering av relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik i utbildningen vid Lunds universitet, samt även möjliggöra jämförelser mellan institutioner (eller motsvarande) och områden”? Översatt till vanlig svenska: någon uppifrån skall bestämma vad vi skall undervisa och hur vi skall undervisa.

Här borde det vara uppenbart för alla lärare att det redan finns en mängd direktiv ”uppifrån” (lagar, förordningar, regleringsbrev, policys, m.m.) om vad och hur de ska undervisa. Jag hoppas att även Steven är medveten omde regler ha är skyldig att förhålla sig till…

Vidare försöker Steven Sampson ifrågasätta huruvida det kan tänkas finnas ett maktperspektiv i genusfrågan på ett sådant ställe som universitetet. Det är en klassisk invändning. Det kanske finns ojämlikhet – men inte här, inte där jag arbetar, inte där jag omedvetet kan vara medskyldig. Därför vill Steven inte heller kännas vid härskartekniker, även om jag också misstänker att det helt enkelt handlar om att han inte hört talas om fenomenet förut.

Steven forsätter med att, upprepat, prata om förmynderi på det sätt som barn brukar skrika ”du låter mig aldrig få som jag vill! Aldrig!”. Det slår mig som förvånande att en socialantropolig inte bättre kan se sociala mönster och förstå hur svåra de kan bryta. Han kan inte ens se att han avslutar sitt näst sista stycke med en uppräkning (”[…] män och kvinnor, lärare och studenter, straights och queers”) som genomgående följer mönstret och placerar den med makt före den underordnade.

Kanske behöver socialantropologerna lite utbildning i genusteori…

Att vara trött på att behöva göra saker rätt hela tiden kan alla vara. Så det är inte konstigt att Maciej Zaremba fick många med sig i sin artikelserie ”Först kränkt vinner”. Det är så mycket lättare att raljera över hur jobbiga folk är som känner sig utsatta än att ta tag i problemet som skapar utsattheten.

Att han inte förstått lagen som skyddar studenter från trakasserier och diskriminering eller förstått att ansvaret faller på högskolan så fort det finns anledning att anta att det ligger något i en anmälan – det spelar ingen roll. Så länge Maciej får tycka att folk är jobbiga som ska ha rättigheter är allt bra.

Många har kommenterat det här tidigare – men jag ville ändå flika in ett inlägg eftersom jag hittade en utmärkt svarsartikel som jag vill länka till. Den visar på de flesta brister som ursprungsserien hade.

Detta borde jag givetvis skrivit om i helgen, men jag skyller på att vårt internet hemma legat nere. Tack för den, Ringsjö energi.

I fredags var Lunds doktorspromovering. Detta är en mycket stor och pampig tillställning där nya doktorer får sina titlar, varesig de förtjanat dem genom idokt akademiskt arbete eller för att de representerar något som en fakultet vill framhålla. Pompa och ståt till alla.

En sådan viktig tillställning måste givetvis innehålla underhållning. En grupp som bidrog till detta var Last Call som sjöng sin sång ”Folkets rättigheter” (Sydsvenskan har publicerat texten för intresserade). I denna låt drivs det med de som vill kämpa för olika rättigheter (med en ironisering över hur det lätt blir att alla ska få allt). Däribland drivs det med rätten att vara det kön man upplever sig som.

Detta tar Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap, och hennes närvarande partner väldigt illa vid sig av. I stundens hetta – och Tiina är inte direkt känd för sitt lugna och metodiska sätt – skriker de anklagelser mot sånggruppen och sedan beger de sig därifrån.

Personligen har jag full förståelse för Tiinas ilska. Jag blir ofta arg och upprörd över liknande saker. Och precis som Tiina hör jag ofta de oinsatta beklaga sig över bristen på humor som vi andra lider av. De tycks tro att bara för att de tycker att något är roligt så kan ingen annan ta illa upp av det. Och deras rätt att skratta vinner över andras rätt att slippa bli skrattade åt. Det är som på dagis ungefär.

Men i det här fallet blir jag också arg på Tiina Rosenberg. Hon gjorde här samma misstag som FI gjorde på sin aktiva tid. Hon missade att analysera omgivningen.

Om hon bitit ihop men noterat allt som sades kunda hon skrivit vassa insändare till tidningar, väckt debatt och skapat opinion mot liknande påhopp. Istället rusade hon fram, gormade och förstörde fullständigt alla möjligheter att inte bara sympatisera med henne i den här situationen, utan även att sympatisera med den åsikt hon stod för. Sydsvenskans artikel handlar nu om en ”rasande professor” och folk bloggar om ”rosenrasande Rosenberg” istället för ”gamla fördommar styr universitetet”.

Skärpning! Sluta förstör det förtroende för femenismen som finns och behövs för att vi ska kunna skapa ett bra samhälle för alla.

Idag tänkte jag prata om något annat än utbildningspolitik för en gångs skull.

Kvinnor är offer. Det är deras plats. Därför är det rimligt att flickor inte får vara med i farliga lekar där de kan bli skadade eller att vuxna kvinnor inte kan ha ledarroller. Det innebär också att kvinnor inte kan vara förövare – iallafall inte annat än genom intrigerande gentemot andra kvinnliga offer.

Män är sexuellt frustrerade. Vi stirrar alltid på kvinnors bröst och/eller andra mäns paket beroende på läggning. Vi vill alltid ha sex och enda anledningen till att vi inte har det ständigt är en kombination av att vår partner säger nej eller tidsbristen från våra viktiga jobb. Men vi kompenserar för det bortfallet genom att alltid fantisera om sex och önska att vi fick ha sex med alla i vår omgivning.

På det där viset måste det vara eftersom kvinnor inte kan våldta män. Möjligen kan de få hjälp av en annan man för att utföra dådet. Men eftersom kvinnor är svaga och män ändå alltid tycker om sex så är praktiskt taget omögligt för en kvinna att våldta mannen. Tänkbara undantag är om mannen blir fastbunden och tagen analt.

Så måste det vara resonemanget går. Att jag vet flara kvinnor som är starkare än mig, än fler som har en starkare sexdrift och få som är offer – det har inte med saken att göra. För vi vet ju hur det egentligen är – oavsett vad verkligheten tycker.