Lars Leijonborg utstrålar stolthet när han idag presenterar propositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” – forskningsproppen. På Lunds universitet, där jag har rört mig, är den efterlängtad, med lika delar förväntan som fruktan. För visst fanns det ett behov av ökade resurser. Efter det konstaterandet stod kampen – vem skulle få vad.

Man måste börja med det som är rätt, så att inte det kommer bort. Glöm inte att det är en stor satsning. Det är en av de största statliga satsningarna på forskning i Sveriges historia, och mycket är välbehövligt, mycket kommer att slå väl ut.

Det kan vara svårt att inse hur mycket eller litet pengar det handlar om. Vi rör oss i storleksordningar av flera miljarder kronor. Vad det betyder i verkligheten tror jag att många har svårt att förstå, så även jag. Dessutom är det näst intill omöjligt att förstå hur mycket pengar som kommer att gå till vilken verksamhet under vilket år. Jag kommer därför inte att snacka penningstorlekar nu. Sånt är viktigt, men principen är viktigare.

Regeringen ökar fakultetsanslagen. Detta är pengar som delas ut direkt till lärosätena (mest universiteten) och som lärosätena får använda nästan hur de vill. Fakultetsanslag är kärnan i tilldelningen och ska tjäna som garant för att lärosätenas oberoenden ska fungera. Akademisk frihet, att lärosätena ska vara oberoende, innefattar även oberoende forskningsmedel. En höjning av fakultetsanslagen skulle därför kunna tolkas som att regeringen vill öka friheten. Men det är inte det som är kärnan i proppen.

Vad proppen andas är strategi och innovation. Detta visas tydligast genom att regeringen vill ändra lagens definition av ”tredje uppgiften” – högskolans skyldighet att samverka med det övriga samhället.

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Nyttoaspekten genomsyrar proppen. Det som är bra för samhället och ger resultat snabbt är bra. Det som är grundforskning och långsamt är också bra, men inte riktigt av samma dignitet. Häromdagen varnade fyra universitetsrektorer på DN Debatt regeringen för att tänka allt för kortsiktigt. Inte minst i denna finanskris som vi befinner oss i är det på sin plats att varna för att krisåtgärder i forskningen sällan brukar ge resultat. De stora genombrotten sker oväntat, på oväntade ställen och av forkare som har goda förutsättningar att bedriva nyfikenhetsstyrd forskning. Tänker då regeringen kortsiktigt? Jag är rädd för det. Om man läser vad regeringen skrev den 10/10 får man nog skäl att hålla med rektorerna.

Regeringen inför också ett nytt sätt att avsätta en del av pengarna – nämligen Strategiska satsningar. Strategiskt för regeringen är klimat, teknik och medicin. Jag har redan skrivit en del kritik mot strategiska satsningar i medicin. Idag fick vi också veta av Leijonborg att klimat (som hade potential att göra insatser även för humaniora och samhällsvetenskap) mest är teknik iallafall. Man har inte glömt humaniora den här gången. Man har medvetet prioriterat ner det. Jag kanske är en märklig naturvetare, men jag tror faktiskt att forskning i dessa ämnen är viktigt för samhället. Nu ska man inte glömma att även humaniora och samhällsvetenskap får ta del av fakultetsanslagen, men snyggt är det inte.

Stötestenen för många är dock inte detta, utan sättet på vilket pengarna ska delas ut. Många har hävdat att systemet sänker grundforskningen. Allt handlar om kvalitet.

(Har jag talat om detta förr?)

Regeringen har beslutat att kvalitet i forskning och utbildning mäts av citeringar i vetenskapliga publikationer och förmågan att attrahera externa medel. Okej, jag är inte överdrivet kritisk, och ska man fördela efter kvalitet är systemet med citeringar ett av de bästa. Men man måste ta hänsyn till olika publiceringskultur. S och H kommer att missgynnas om man inte är försiktig. Jag hade gärna sett fler indikatorer, men regeringen valde en enkel lösning.

Något som jag däremot gillar är att regeringen vill satsa särskillt på forskningsinfrastruktur. Det vore ett sånt lyft för Lund, Sverige, Europa att MAX IV och ESS byggs.

Och om man nu ska citera Internationella olympiska kommitténs motto – Citius Altius Fortius – Högt och starkt, ja. Det kommer att bli bättre. Men liksom Leijonborgs syn på gridtekniken, det kan bli ännu bättre.

Propositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” presenterades idag av Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg. Propositionen är regeringens idé om satsningar på forskning och innovation under åren 2009-2012.  Det är en stor och komplex proposition som nog kommer att diskuteras ett bra tag framöver på lärosätena.

I korthet:

  • En ”permanent” ökning av fakultetsanslaget sker. Under Leijonborgs presskonferens figurerade många olika siffror, och av erfarenhet vat jag att man måste titta närmare på tidsplaner och liknande för att faktiskt fatta vad som händer. Men en viktig siffra verkar vara 1,55 miljarder.

Den största delen av de statliga forskningsmedlen går till lärosätena. Av befintliga medel är det ca 11 miljarder kronor av de ca 17 miljarder kronor som går till forskning via utbildningsdepartementet. Av de tillkommande anslagen går 1,55 miljarder kronor åren 2009-2012 till universitet och högskolor.

  • Högskolemomsen avskaffas. Det blir därför mer ekonomiskt gynnsamt för lärosätena att ta emot externa medel.
  • De nya fakultetsanslagen kommer att tilldelas efter kvalitetsindikatorer. Kvalitet mäts enligt Leijonborg genom två faktorer – publiceringar/citeringar och externa forskningsmedel. För att detta inte ska slå fel mellan olika vetenskapsområden kommer humaniora, samhällsvetenskap och liknande ämnens ”kvalitet” att multipliceras med en faktor 2. Naturvetenskaps ”kvalitet” multipliceras med 1.5. Leijonborg hävdar att detta ”tar bort schablonmässigheten i tilldelningen” och att det nya systemet är ”nästan världsunikt”.
  • Anslagen till forskningsråden ökar.
  • Utöver dessa direkta anslag inför man en ny form av tilldelning – strategiska satsningar. Regeringen satsar särskillt på medicin, klimat och teknik. Man lägger även en särskilld pott för satsningar på infrastruktur.
  • Inovationskontor inrättas på de största lärosätena som ska hjälpa lärosätena att få ut innovationerna i verkligheten.
  • Leijonborg medger att det nästan inte finns några strategiska satsningar på humaniora och samhällsvetenskap.
  • Man inrättar en nationell expertgrupp för att hantera forskningsfusk. Det kommer dock fortfarande vara rektors ansvar att ta hand om dessa frågor.

Personligen var jag mycket road av Leijonborgs fascination över gridtekniken. (”Då säger några; Har vi inte datornätverk idag? – Jo, men det kan ju bli ÄNNU bättre!”)

Se även SvD, DN, Forskning & Medicin,

Uppdateringar följer…

Jag har presskonferensen i bakgrunden. Leijonborg börjar bli otålig när frågorna börjar lämna ämnet…

Man kan ju inte undgå att notera att det snart är presidentval i USA. Ingen lämnas oberörd. Till och med USAs astronomer har nu gått i taket efter två intressanta uttalanden av Mr McCain.

Det första kom i september när Mr McCain tog sig för att jämföra Obama med Sarah Palin. McCain ska då ha hävdat att Obama begärde statliga pengar för ”planetariums and other foolishness”, ett uttalande som har retat upp vissa.

Jag är inte astronom, men jag kan förstå att det rör om i sinnet på de inbitna. Jag kan nog också någonstans  ha svårt att tänka mig planetarier som ”foolish”.

Nästa uttalande (början av oktober) är på samma tema:

[Obama] voted for nearly a billion dollars in pork barrel earmark projects, including, by the way, $3 million for an overhead projector at a planetarium in Chicago, Illinois. My friends, do we need to spend that kind of money?

OH-projektorn i sammanhanget visade sig vara den nu över 40 år gamla projektorn i ”Sky Theater” vid Adlerlaboratoriet som tydligen är på väg att falla sönder.

Min spontana tanke är att det alltid är enkelt att slå ner på det man inte förstår. Mr McCain kanske aldrig har varit på planetarium. Tråkigt för honom i så fall. Även om jag personligen tror att planetarier är bra att ha så kanske de inte är särskilt politiskt slagkraftiga. Det är inte uppenbart lätt att förstå nyttan med dem.

Igår presenterade regeringen en del av forskningspropositionen. Sedan tidigare vet vi att regeringen tänker satsa särskillt på medicin, teknik och klimat. Igår fick vi veta vad regeringen avser med strategiska satsningar på medicin:

Totalt satsar regeringen 560 miljoner på sju strategiska områden:

  • Molekylär biovetenskap
  • Stamceller och regenerativ medicin
  • Epidemiologi
  • Vårdforskning
  • Diabetes
  • Cancer
  • Neurogenerativa sjukdomar (som Alzheimers)

Medlen ska utlysas av forskningsråden och tilldelas universitet och högskolor efter en kvalitetsutvärdering.

Kåre Bremer, rektor vid Stockholm universitet, är kritisk. Jag håller med honom. Man har ringat in områden som är mycket smala och som bara täcker in en del av den medicinska forskningen i Sverige. Man måste alltid ställa sig frågan om specifika satsningar löser specifika problem. Kommer vi att nå det stora genombrottet i fråga om diabetes genom att ge pengar till diabetesforskare? Kanske. Men det kan lika gärna vara någon biokemist eller beräkningsbiolog som löser problemet i farten. De största upptäckterna har skett oväntat, och antingen i breda forskningsmiljöer eller hemma på kammaren. (Minns när Newton ”sat in a contemplative mood” under äppelträdet i Woolsthorpe, eller Einsteins insatser på patentverket i Bern.)

Men satsningen har en stor politisk vikt. Det är nämligen mer begripligt för gemene man om man satsar på tillämpad diabetesforskning än om man satsar på grundforskningen i biokemi (eller något annat).

Det är lätt att trycka ner på något man inte förstår. Det är lätt att motivera det begripliga. Det ”onyttiga” förlorar.

Jag har en lärare som brukar hävda att vi behöver mer naturvetare i politiken. Tja…