Pär Gustafsson, ordförande för Liberala studenter argumenterade för några dagar sedan i Hallands nyheter för att Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, arbetar på fel saker i sitt arbete gentemot regeringen. Han väljer då att rada upp några punkter som jag här i egenskap av studentpolitiker och ledamot av SFS styrelse tänkte bemöta…

Att diskutera hur Sveriges studenter ska få det bättra utan att nämna det destruktiva fribeloppstaket […]”: Faktum är att SFS för en diskussion om fribeloppstaket – man bara inte försöker avskaffa fribeloppen eftersom det finns till av en princip som man kunde tro att Pär Gustafsson borde kunna ställa sig bakom: att man inte ska få bidrag om man inte behöver det.

[…] och det grundlagsvidriga kårobligatoriet är helt befängt.”: Pär Gustafsson vet lika väl som jag att EG-domstolen redan slagit fast att kårombligatoriet inte strider mot den negativa föreningsfriheten. Alltså kan man inte hävda att obligatoriet är juridiskt felaktigt. Då kårer är demokratiskt uppbyggda, även om allt för få medlemmar tar till den demokratiska möjlighet de har, så kan Lberala studenter få kårerna att göra de saker de tycker att kårerna borde – förutsatt att de har fler studenter på sin sida än vad andra åsiktsbildare har. Alltså kan man inte heller hävda att kårer tycker fel saker. Det man kan argumentera borttagandet av ett obligatorium genom är antingen att säga att studentinflytande är dåligt och den typen av organisationer bör inte stöttas, eller säga att det borde finansieras på annat sätt än genom obligaotiskt medlemskap.

Jag skulle vilja be Pär Gustafsson att läsa den senaste ledaren i Lundagård och fundera på om kårerna kanske lyckas med en del saker iallafall. Även om det inte alltid syns.

Att straffa arbetande studenter kan aldrig löna sig.”: Nej – men man måste bestämma sig för hur man ser på utbildningen. Det är min mycket bestämda uppfattning att heltidsstudier ska vara heltidsstudier. Det innebär att det är den arbetsbörda som ska läggas på studenterna, den arbetsnivå de ska ha stöd för – och att den inkomst de kan ha under tiden måste räcka till. Ingen annan grupp människor förväntas ha sysselsättning mer än heltid för att kunna nå upp till den nationella fattigdomsgränsen. Studenter får gärna arbteta vid sdan om – men dels så förväntar jag mig att de allra flesta som läser på heltid inte har tid och energi till det, och dels så ska inte staten ge bidrag till de som inte behöver det.

SFS kräver dessutom högre studiemedel helt utan att ens fråga sig om fördelningen lån och bidrag.: Faktum är att den diskussionen har förts på de åsiktstorg som finns på SFS fullmäktige. Konsensus inom SFS verkar vara att vi vill se en förskjutning till att större del av studiemedlet är bidrag och inte lån, men att det är viktigare att höja den totala summan just nu.

Lösningen ligger bland annat i att konkurrensutsätta CSN.”: Något som inte ens de tänkta andra aktörerna, bankerna, vill… Konkurens är inte alltid den bästa vägen att gå. Att CSN alltid skulle kunna effektiviseras håller jag däremot med om.

Den snabbaste vägen för mer pengar i plånboken för den enskilde studenten är enligt min mening sällan den bästa, Pär…

Annonser

I slutet på förra veckan släppte Uppsala studentkår sin rapport ”Utbildning straffbart?”. Den ställer en del viktiga frågor om varför man väljer att studera på universitet och högskola.

Jag har redan pratat om värdet med utbildning för en region och hur det är allmänhetens ansvar. Men det finns mer att ta ansvar än bara studierna. Allmänheten måste även se till att studier är något man rimligen vill gå igenom och något man tjänar på i slutändan. Uppsalas rapport visar tydligt hur studenter är en utsatt grupp utan skyddsnät och hur man knappast tjänar på det hela i slutändan.

Även om TCO gärna visar på hur studier faktiskt kan löna sig så är man överens med SACO och Uppsala om att något måste göras åt trygghetssystemen. Även regeringen verkar till slut ha fått upp ögonen för problemen och har tillsatt en parlamentarisk utredning.

Men bara för att alla ska förstå vad det handlar om så har jag lite förslag på frågor att ställa till förvärvsarbetande:

  • Skulle du acceptera 30 karensdagar vid sjukskrivning? En sjukskrivning du dessutom mister om det råkar vara halvårsskifte?
  • Tycker du det är rimligt att ha 3 500 eller mindre att leva på efter att hyran är betald?
  • Skulle du kunna tänka dig att inte ha betald semester men däremot inte ha lön eller någon annan inkomst under tre månader om året?
  • Skulle du acceptera att jobba mer än 100% för att ha råd med något utöver hyra och billig mat?

Bara ett par tankeställare.