Det är kanske så att det är helt och hållet omöjligt att jobba som läkare om man är tidigare dömd för mord. Det vet inte jag, och det är egentligen inte det jag funderar på. Frågan är om man kan studera till läkare om man är en mördare.

Det var två uppmärksammade fall. Först var det studenten som hade blivit dömd för våldtäkt mot barn. Han studerade vid läkarprogrammet i Lund. Universitetet gjorde allt för att bli av med honom. Men det blev krångligt eftersom domstolen drog en felaktig slutsats. I domen mot mannen sänkte man nämligen straffet därför att:

Det finns grundad anledning anta att NN kommer att mista sin studieplats till följd av brottet.

Men det gjorde han inte. Högskolans avskiljandenämnd (HAN) tyckte inte att det fanns skäl att misstänka att han skulle återfalla i brottslighet. Mannen blev kvar på utbildningen. Då lät istället Socialstyrelsen meddela att mannen får yrkesförbud. Därmed kan han inte göra AT-tjänst och få ut legitimation. Därmed har man fastnat i ett Moment 22. Han är kvar på utbildningen, men kan inte jobba som det han utbildas till.

Sen var det studenten som blev antagen till läkarutbildningen i Uppsala efter en morddom. Så långt allt väl, men eftersom landstingen inte får anställa morddömda kan han inte göra praktik och således aldrig ta ut examen. Studenten vänder sig då till JK och hävdar (troligen med rätta) att Uppsala universitet borde ha ordnat praktikplats ”på annat sätt”.

Nu hade detta kunna varit bortglömt och sopat under mattan. Men regeringen tog detta till sig och gav omedelbart Högskoleverket i uppdrag att utreda hur man effektivt kan stänga av obehagliga studenter från högre utbildning. Jag fick en remiss i veckan. Och ju mer jag funderar på det, dess otäckare blir idén om avstängningar.

Om man hade frågat mig om jag tycker att en student ska kunna läsa på läkarutbildningen utan att kunna ta läkarlegetimation, då hade jag svarat Ja, för jag tror inte högskolorna är de enda som kan bestämma vad en utbildning ska användas till. Värre är när en student antas till ett program utan att ha en teoretisk möjlighet att ta examen. Det måste anses vara ett absolut minimikrav på lärosätet. Därför tycker jag att mördaren gör rätt som vänder sig till JK. Uppsala universitet har antagit studenten, och ska då kunna garantera alla obligatoriska moment. Att studenten inte kan ta legitimation med sin examen är en annan fråga, en senare fråga.

Nu vill regeringen ge lärosätena en skyldighet att inte anta studenter som har gjort sig skyldiga till allvarliga brott. Motivering: att studenten då inte kan verka i ett framtida yrkesliv. Det finns fördelar: Man besparar studenten mödan att utbilda sig ”i onödan”, och man tar inte upp plats på programmet för andra. Men det finns nackdelar också: Vad gör en utbildning ”onödig”? Kan en person med läkarexamen verkligen bara verka som läkare? Hur gör man gränsdragningen mellan grova brott och andra brott? Vem ska kontrollera och vem ska besluta? Kontrollen känns inte helt betryggande. Ska man kontrollera ALLA studenter som söker till högskolan?

Redan idag kan man avskilja studenter som är farliga för andra studenter eller värdefull egendom. Tydligen räcker inte det. Jag undrar varför? Ett problem måste ju vara att det är en hel massa inblandade myndigheter som alla ska säga sitt

Hur ska man lösa detta?

Annonser

Aftonbladet lyckades reta upp mig en stund idag. Sedan insåg jag vad som egentligen stod i artikeln. Då blev jag sur för att jag hade gått på rubrikerna.

Hur som helst. Detta var rubriken:

Hundratals nekas att skriva högskoleprovet

och nyheten var:

I Linköping kommer 2 350 personer att skriva provet på lördag och tentasalarna på Campus Norrköping, Kungsgårdgymnasiet och Linköpings universitet kommer att vara fyllda till bristningsgränsen. Normalt brukar de som anmält sig lite försent eller de som kommer från andra städer men befinner sig i Linköping, också ges möjlighet att skriva.

– Inte ens det har vi kunnat göra i år, på grund av platsbrist, säger Marie Orest, administratör på Studentcentrum vid Linköpings universitet, till Norrköpings Tidningar.

Totalt nekas 300 personer att skriva. Det är de, vars anmälningar kommit in efter sista anmälningsdagen den 15 februari.

– De som inte anmält sig i tid som har nekats att skriva, förklarar Nils Olsson. Man får se det som positivt att alla som anmälde sig i tid i alla fall fått plats.

Att man nekar de som har anmält sig för sent att skriva – det kan jag inte ifrågasätta. Men artikeln säger ändå något som är viktigt. Antalet personer som vill skriva högskoleprovet har ökat ganska dramatiskt. Enligt Högskoleverket är det en 20-procentig ökning till denna termins prov. Enligt verket är det tre skäl som ligger bakom detta:

  • Ovanligt många 19-åringar
  • Försämrad konjunktur
  • Förändrade antagningsregler

Och för en gångs skull är jag helt enig med verket. (Tro mig, det är inte så ofta.) Det intressanta, tycker jag, är vilken betydelse högskoleprovet plötsligt har fått för Högskolesverige. Meningen var en gång i tiden att man skulle ha ett urvalsinstrument för studenter med yrkeskompetens. Alltså, de som inte hade komplett gymnasium men minst 4 års yrkeserfarenhet (det som man kallade 25:4-regeln). Nu finns inte den regeln kvar, men Högskoleprovet består. Och idag är det helt självständigt. 

Är det inte en märklig tanke att du skriver ett prov under en lördag, och med resultatet kan du konkurrera mot tre års samlade gymnasiebetyg. Men det funkar ju! När man utvärderar provet finner man gång på gång på gång att de som får bra på högskoleprovet också klarar sig bäst på högskolan. Och vice versa.

Hur gör de?

Ja, jag får väl återkomma till ämnet igen. Ranking av högskolor och lärosäten är ju på tapeten så fort det kommer en ny lista. Särskillt medialt blir det ju när det är en inhemsk lista så att alla småhögskolor får vara med. Då är det kanske inte så konstigt att något så perifert som Sydsvenska handelskammarens rankinglista väcker uppståndelse i Örebro, Karlskrona, Östersund, Uppsala och många andra ställen.

Jag skrev ett inlägg om detta i juni som fortfarande känns relevant. Dessutom har en god vän till mig gjort ett mycket bra inlägg nyligen.

Man kan få en rankinglista att visa vad som helst. Inte så konstigt kanske, det är ju bara statistik. Även om jag känner mig mycket kritisk till hela konceptet så finns det de som tänker åt rätt håll. Urank kom nyligen med sin egen ranking. Lovvärt är att Urank uttryckligen talar om problemen med rankinglistor, och gör en god analys av var felen ligger. Nu när HSV ska göra en svensk standardranking är det nog på sin plats att vara självkritisk.

Jag har tidigare skrivit om att Högskoleverket har hotat Sveriges lärosäten med vite och annat obehagligt om de inte följer lagen om de inte behandlar ansökningar från utlandet likvärdigt med svenska ansökningar. Det verkar nu, tack och lov, som att detta får effekt. I alla fall kommer Växjö universitet och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) att behandla alla ansökningar. Sedan tidigare har Lunds universitet och Högskolan Dalarna tagit ett sådant beslut.

Ibland är jag glad att vi har ett högskoleverk. Jag ska för övrigt skicka ett mail till Eva Westberg, chefsjurist på Högskoleverket, och berömma henne för hennes integritet.

Inte är jag förvånad, men lite tråkigt är det ändå.

Regeringen meddelar idag att man minsann tänker införa studieavgifter för studenter från tredje land. Bakom detta lustiga begrepp finns de 8000 studenter som kommer från länder utanför EU/ESS. Påhittet kommer från en utredning (SOU 2006:7) som beställdes av förra regeringen innan de förlorade valet som nu Lars Leijonborg har grävt upp.

Om man nöjer sig med att tänka i ett steg så verkar det fullt logiskt. Varför ska svenska skattepengar betala dyr utbildning för utlänningar. Att bara tänka så leder dock fel.

Först, om vi inför studieavgifter i högskolan kommer det inte att komma hit studenter från tredje land. I flera undersökningar slår man fast att ekonomiska skäl är en av de tyngsta skälen att komma till Sverige för att studera. Om vi inför studieavgifter kommer Sverige att vara ett av de dyraste länderna i Europa att studera i. Minskat inflöde innebär mindre pengar.

En del pengar kommer att betalas tillbaka till studenterna i form av ett stipendiesystem. Byråkratin harvar på och det kostar pengar både att betala in och betala ut pengar.

Det är också ett feltänk att tro att alla studenter som läser i Sverige faktiskt utgör en merkostnad. Det är ofta tack vare de internationella studenterna som vi kan upprätthålla utbildningar som håller hög kvalitet, men där studenttillströmningen svänger. En utbildning måste ha en kritisk massa för att kunna ges.

Om man sedan tänker på att detta bara var de administrativa problemen med avgifterna… Vad innebär det för internationaliseringen av högskolan om de internationella studenterna försvinner? Jag kan inte tänka mig att det är något positivt.

Ska man då vara orolig för att detta är ett första steg mot att införa avgifter för alla studenter? Ja, kanske. Steget är i alla fall mindre än tidigare. Och redan nu är många ute på farligt vatten.

Jag läser i Dagens Medicin att det finska apoteksbolaget Universietetsapoteket (Yliopiston Apteekki) tänker etablera sig i Sverige när apoteksmonopolet avskaffas. Inget konstigt med det, om det inte hade varit så att Universitetsapoteket ägs av Helsingfors universitet och, enligt uppgift, inbringar 15 miljoner euro i vinst årligen. Ännu roligare blir det när man läser att universitetet gör detta  på grund av ett privilegium som utfärdades av den svenske kungen Adolf Fredrik på 1700-talet.

Lunds universitet har just nu en ansökan inne hos Högskoleverket för att få starta utbildning av apotekare och receptarier. Som alltid ska arbetsmarknadssituationen utvärderas när en ny utbildning startar. Tänk vilket underligt och unikt scenario man skulle kunna skapa här. Kan man invända mot arbetsmarknadssituationen om universitetet själv äger arbetsmarknaden, och dessutom låter dess vinst betala utbildningen.

Att utbildning är en vinstaffär för samhället vet vi. Var det så här man menade?!

Varför är universitetsvärlden så vansinnigt fokuserad på rankinglistor?

Årligen kommer det från olika delar av världen en handfull rankingar av denna jordens alla universitet (i alla fall de som är tillräckligt ”bra”). En rankinglista är ju något så simpelt som en uppräkning av alla universitets namn på så sätt att man antar att den som står först är bäst och den som står sist är sämst. Allt väl så långt. Men vad ska man då tro när olika rankingar säger olika saker. Kan mer än en vara bäst?!

Regeringen beslutade i förra veckan att uppdra åt Högskoleverket att utreda ”kartlägga och analysera system för rankning av universitet och högskolor”, eller som universitetskansler Anders Flodstöm uttrycker det – Vi ska ranka rankingarna. Detta är naturligtvis påkallat eftersom det uppenbarligen finns ett stort intresse i akademin att ranka, men ingen vet hur man ska göra eller vem man ska lyssna på. Det finns en förhoppning, både hos mig och akademin, att rankingen ska säga något om kvaliteten på lärosätenas utbildning och forskning. Min erfarenhet efter att ha deltagit i Lunds universitets kvalitetsarbete i snart ett år är dock att man egentligen har en ganska dålig koll på vad som är kvalitet. Detta är ett klassiskt statistiskt-byråkratiskt problem:

– Kan vi få in de här mycket specifika uppgifterna?

– Det är ganska svårt att ta fram dem. Vad ska ni ha dem till?

– Det ska bli en statistisk analys.

– Jaha, men hur kommer detta till nytta? Vad är det ni mäter?

– Det vet vi inte. Men vi vet att det GÅR att mäta.

För några år sedan, när jag var ung och oförstörd och inte hade läst på universitetet, hade jag hållt med statistikern. Det är sjukt lockande för mig som naturvetare att plocka fram alla data jag kan hitta och sätta mig och vrida och vända på dem tills jag har fått fram resultat. Nu när jag har plockat på mig lite erfarenhet har jag insett att man måste ha en idé om vad man vill mäta innan man mäter det. Det är en dödsynd i sammanhanget att falla för att bara mäta det som är lätt att mäta. Gerd Lindgren, prorektor vid Karlstad universitet, sätter tydligt fingret på detta.

Det lärosäte i Sverige som oftast kommer högst på internationella rankinglistor är Karolinska institutet i Stockholm (KI). KI är också ett av sex lärosäten i Sverige som ger läkarutbildning, och naturligtvis har läkarutbildningen på KI högst anseende i Sverige. Förra året genomförde HSV en utvärdering av alla läkarutbildningar i Sverige, och KI fick sämst betyg av alla. Finns det anledning för studenterna vid KI att vara oroliga? Nej, knappast! Det finns fyra skäl till detta:

  • Studenterna vid KI tror att KI är bäst
  • Lärarna vid KI tror att KI är bäst
  • Studenterna vid andra lärosäten tror att KI är bäst
  • Arbetsgivarna tror att KI är bäst

Det finns alltså goda skäl för universiteten att komma högt upp i rankinglistorna, psykologiskt. Finns det andra skäl? Knappast.

Regeringen, med högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg i spetsen motiverar beslutet att utreda rankingsystem med att ”blivande studenter behöver få kännedom om kvalitetsskillnader mellan lärosäten för att på så sätt stimulera konkurrens och ge studenterna bättre besluts-information när de ska välja lärosäten och utbildning. Även företag och arbetsgivare har setts som en målgrupp då rankning kan vara ett hjälpmedel för att rekrytera studenter från de lärosäten som har högst kvalitet.” Ja, kan HSV presentera en jättejättebra rankinglista så kommer säkert alla de fördelar som nämns här till sin rätt. Men ingenstans i världen har ännu en sådan lista som har samfundets stöd presenterats.

Hmm, undrar varför Sverige vill ha ett eget system för att ranka lärosäten…