Även om andra mycket adekvat redan talat om detta känner jag ett behov av att lägga min röst till debatten och klaga på hur regeringen tänker.

Om man vill bedöma hur bra olika högskolor och universitet är så vore det väl smidigt om det fanns en lista som helt enkelt berättar vilka som är bättre och vilka som är sämre. Det måste vara så regeringen har tänkt då de givit högskoleverket i uppdrag att ta fram ett rankingsystem för Sverige.

Somliga håller med Lejionborg om att rankingen skulle skapa tydlighet, medens andra tror att rankingen kommer öka lärosätenas strävan efter kvalitet.

Men problemet i det hela är att man alltid måste tänka på vad man mäter. Somliga internationella system mäter till exempel utbildnings kvalitet helt på antalet forskare som vunnit nobelpris. Knappast en god indikator. Andra mäter helt pengar/student – men det gör automatiskt utbildning som kräver dyr laboratorieutrustning mer kvalitativ och helt oavsett skulle det inte fungera med den svenska tilldelningsmodellen.

Om rankingen bygger på forskningspriser – är det vad vi vill berätta för blivande studenter? Om den mäter pengar/student så kommer alla lärosäten att sträva efter att bara ha teknologer, läkare eller konstnärer eftersom det skulle ge högst ranking.

En ranking mäter inte kvalitet. Den mäter siffror som någon tog fram för att man ville ha siffror. Verkligheten är inte riktigt så enkel. Att tro att världen fungerar på ett enkelt mätbart sätt är en förbryllande korkad idé.

Tacka vet jag det här inlägget – det är ändå det bästa inlägget. Det är ju det som är skrivet närmast idag, och det är grunden för min ranking.

Det är på tiden att jag säger något om de omtalade lärarutbildningarna.

När jag först började i Lund hösten 2002 tittade jag på möjligheterna för mig att bli lärare. Det kändes en aning oroande att behöva läsa i Malmö och jag upplevde det som tryggt att ha Kristianstad i närheten. Varför? Jo, för att lärarutbildningen i Malmö redan då hade rykte om sig att vara dålig och meningslös.

Nu, 2008, har Högskoleverket upptäckt det hela. Och folkstormen kom som planerat.

Men diskussioner om brister i gymnasieutbildningen har funnits länge. Tankar om auktorisering har funnits ett tag, även om utredningen för det lades ned och ersattes med en ny (SOU 2008:52). Utmärkt idé, men vad är poängen med lärarutbildningar som inte ger lärarlegitimation? Och vad kan den bakomliggande orsaken vara?

Är det möjligen så att det finns resursbrister till högskolan? Eller att läraryrken har för låg lön och för låg status för att locka till större engagemang från lärarnas sida?

Men att åtgärda symptomet kanske är bättre än inget.