Utbildningsminister och partiledare Jan Björklund (FP) gick i söndags ut med att han vill se 10 000 nya platser i högskolan och vuxenutbildningen till nästa år. Bakgrunden är naturligtvis finanskrisen och den stora arbetslösheten.

– Vi har både hög arbetslöshet bland ungdomar och extremt stora årskullar som går ut gymnasiet nu. Jag tycker att det är bättre att ungdomarna utbildar sig än att de bara går runt och slår dank, säger han [Björklund] till SvD.

Det är sant att arbetslösheten gör att det är många som ”går runt och slår dank” – ofrivilligt. Och det kan tyckas helt logiskt att staten ”sysselsätter” dessa med samhällsnyttig utbildning tills dess att konjunkturen är bättre.  Men ett sådant resonemang är farligt eftersom det förutsätter att dessa studenter hellre vill vara i arbete än i utbildning. Idén är att de ska bort så snart som möjligt. När arbetet dyker upp ska man släppa allt man har för händer och gripa möjligheten. En student som kommer till högskolan för att läsa udda kurser som han/hon egentligen inte vill läsa och som avslutar kurserna innan de är färdiga, den studenten bedriver inte utbildning – studier möjligen, men inte utbildning.

Högskolan kan inte vara lagringsplats för oönskad arbetskraft.

På samma sätt mår högskolorna dåligt av att tvingas öka och minska sin utbildningsvolym på kort varsel. Det var ungefär det jag sa när jag blev intervjuad av Sydsvenskan för en månad sedan.

Lunds universitets studentkårers ordförande Christian Stråhlman håller med om att det är viktigt att utbildningen inte styrs av tillfälliga nycker.

– Det är viktigare för högskolan att ha en stabil och långsiktig utbildning med en storlek som är hållbar. Istället för att ge efter för de här tillfälliga svängningarna som man ändå inte kan förutse, säger Christian Stråhlman.

Och så finns det en aspekt till – konsten att satsa på högre utbilding utan att det kostar pengar.

Det finns två problem. Ett. Det finns för lite platser. Två. Varje plats är underfinansierad.

Enkelt skulle man kunna beskriva dagens finansiering av högre utbildning såhär: Varje utbildningsplats kostar en viss summa pengar som regeringen bestämmer. Sedan finns det den mängd platser som regeringen bestämmer. Multiplicerar man den ena summan med den andra får man fram kostnaden för högre utbildning.

När Björklund säger att man ska satsa på högre utbildning menar han att man ska öka antalet platser – en kvantitativ satsning. När partikollegan och dåvarande högskoleministern Lars Lejonborg (FP) skulle satsa på högre utbildning 2007 var det frågan om en ökning av pengarna per student – en kvalitativ satsning.

Detta är viktigt, och uppmärksammas av SFS. En satsning på platser får inte innebära en minskning av pengarna per student. Det skulle kanske se ut som en satsning på högre utbildning – men skulle i verkligheten bara vara en eftergift för konjunkturen. Studiemedel istället för a-kassa. Biblioteket istället för Arbetsförmedlingen.

Lunds universitet har på sista tiden gjort en hel massa saker som visar att man (trots allt) tar grundutbildningen på största allvar. Nu följer man upp sin stora stora forskningsutvärdering RQ08 och genomför EQ11 – samma sak, fast för utbildningen.

När Lunds universitets rektor Per Eriksson installerades i januari överlämnade Lunds universitets studentkårer (LUS) en önskelista. I trettio punkter talade man om vad man ville att rektor och universitetsledningen skulle göra de närmsta åren. Det är en helt gäng jättebra och angelägna saker att ta tag i för att vi ska få utbildning med högsta kvalitet. En sak har legat mig lite extra varmt om hjärtat. Nämligen:

Genomför EQ10 – en utvärdering av utbildningskvalitén ur ett internationellt perspektiv motsvarande RQ08 för forskningen

Och nu gör man det!

RQ08 var ett jättedunderprojekt som genomfördes 2008 vid LU. Den smakliga förkortningen stod för Research Quality Assurance for the Future 2008.  (Det första förslaget på förkortning – ResQu08 – föll inte i god jord, vilket man fattar om man uttalar det.) Syftet med RQ08 var att hitta starka och svaga forskningsmiljöer, att få underlag till planering/utveckling och att hitta brister i hur universitetet hanterade sin forskning. Internationella experter kom till Lund och granskade. Man gjorde bibliometri (analys av hur forskarna publicerar sina resultat och hur det uppmärksammas). Man skrev långa självvärderingar. Och till slut blev det en liten nätt rapport på dryga 500 sidor.

Det fanns en massa bra saker i RQ08-projektet. Det var helhetstänkande, det var internationellt, det tog hänsyn till ämnenas särart, och det stärkte Lunds universitets varumärke. För resultatet var ju överlag bra. Lunds universitet hade kvalitet i forskningen.

Att man på LU nu tar steget till grundutbildningen är för mig helt naturligt. Men ändå blev jag överraskad. Det har funnits en kultur i högskolesektorn att stora utvärderingar inte för något gott med sig – särskillt inte om det gäller grundutbildningen. Och framförallt har det inte varit någon naturlig del i strävan att stärka lärosätets varumärke. Det var tråkigt, men det blåser nya vindar. Jag tror att de miljoner som som nu kommer att satsas i EQ11 är välinvesterade pengar. Glöm bara inte:

  • Tänk Europa. Tänk världen.
  • Bra resultat kräver goda förutsättningar – Goda förutsättningar ger inte automatiskt bra resultat.
  • Det är inte bara Lunds universitet som ska bli bäst. Alla utbildningar i Sverige (Europa) ska hålla hög kvalitet. Sprid erfarenheterna!
  • Hur bra är det inte att vi får våra utbildningar utvärderade? Tänk så mycket bättre allt kan bli! Inga sura miner!

Lars Leijonborg utstrålar stolthet när han idag presenterar propositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” – forskningsproppen. På Lunds universitet, där jag har rört mig, är den efterlängtad, med lika delar förväntan som fruktan. För visst fanns det ett behov av ökade resurser. Efter det konstaterandet stod kampen – vem skulle få vad.

Man måste börja med det som är rätt, så att inte det kommer bort. Glöm inte att det är en stor satsning. Det är en av de största statliga satsningarna på forskning i Sveriges historia, och mycket är välbehövligt, mycket kommer att slå väl ut.

Det kan vara svårt att inse hur mycket eller litet pengar det handlar om. Vi rör oss i storleksordningar av flera miljarder kronor. Vad det betyder i verkligheten tror jag att många har svårt att förstå, så även jag. Dessutom är det näst intill omöjligt att förstå hur mycket pengar som kommer att gå till vilken verksamhet under vilket år. Jag kommer därför inte att snacka penningstorlekar nu. Sånt är viktigt, men principen är viktigare.

Regeringen ökar fakultetsanslagen. Detta är pengar som delas ut direkt till lärosätena (mest universiteten) och som lärosätena får använda nästan hur de vill. Fakultetsanslag är kärnan i tilldelningen och ska tjäna som garant för att lärosätenas oberoenden ska fungera. Akademisk frihet, att lärosätena ska vara oberoende, innefattar även oberoende forskningsmedel. En höjning av fakultetsanslagen skulle därför kunna tolkas som att regeringen vill öka friheten. Men det är inte det som är kärnan i proppen.

Vad proppen andas är strategi och innovation. Detta visas tydligast genom att regeringen vill ändra lagens definition av ”tredje uppgiften” – högskolans skyldighet att samverka med det övriga samhället.

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Nyttoaspekten genomsyrar proppen. Det som är bra för samhället och ger resultat snabbt är bra. Det som är grundforskning och långsamt är också bra, men inte riktigt av samma dignitet. Häromdagen varnade fyra universitetsrektorer på DN Debatt regeringen för att tänka allt för kortsiktigt. Inte minst i denna finanskris som vi befinner oss i är det på sin plats att varna för att krisåtgärder i forskningen sällan brukar ge resultat. De stora genombrotten sker oväntat, på oväntade ställen och av forkare som har goda förutsättningar att bedriva nyfikenhetsstyrd forskning. Tänker då regeringen kortsiktigt? Jag är rädd för det. Om man läser vad regeringen skrev den 10/10 får man nog skäl att hålla med rektorerna.

Regeringen inför också ett nytt sätt att avsätta en del av pengarna – nämligen Strategiska satsningar. Strategiskt för regeringen är klimat, teknik och medicin. Jag har redan skrivit en del kritik mot strategiska satsningar i medicin. Idag fick vi också veta av Leijonborg att klimat (som hade potential att göra insatser även för humaniora och samhällsvetenskap) mest är teknik iallafall. Man har inte glömt humaniora den här gången. Man har medvetet prioriterat ner det. Jag kanske är en märklig naturvetare, men jag tror faktiskt att forskning i dessa ämnen är viktigt för samhället. Nu ska man inte glömma att även humaniora och samhällsvetenskap får ta del av fakultetsanslagen, men snyggt är det inte.

Stötestenen för många är dock inte detta, utan sättet på vilket pengarna ska delas ut. Många har hävdat att systemet sänker grundforskningen. Allt handlar om kvalitet.

(Har jag talat om detta förr?)

Regeringen har beslutat att kvalitet i forskning och utbildning mäts av citeringar i vetenskapliga publikationer och förmågan att attrahera externa medel. Okej, jag är inte överdrivet kritisk, och ska man fördela efter kvalitet är systemet med citeringar ett av de bästa. Men man måste ta hänsyn till olika publiceringskultur. S och H kommer att missgynnas om man inte är försiktig. Jag hade gärna sett fler indikatorer, men regeringen valde en enkel lösning.

Något som jag däremot gillar är att regeringen vill satsa särskillt på forskningsinfrastruktur. Det vore ett sånt lyft för Lund, Sverige, Europa att MAX IV och ESS byggs.

Och om man nu ska citera Internationella olympiska kommitténs motto – Citius Altius Fortius – Högt och starkt, ja. Det kommer att bli bättre. Men liksom Leijonborgs syn på gridtekniken, det kan bli ännu bättre.

Propositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” presenterades idag av Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg. Propositionen är regeringens idé om satsningar på forskning och innovation under åren 2009-2012.  Det är en stor och komplex proposition som nog kommer att diskuteras ett bra tag framöver på lärosätena.

I korthet:

  • En ”permanent” ökning av fakultetsanslaget sker. Under Leijonborgs presskonferens figurerade många olika siffror, och av erfarenhet vat jag att man måste titta närmare på tidsplaner och liknande för att faktiskt fatta vad som händer. Men en viktig siffra verkar vara 1,55 miljarder.

Den största delen av de statliga forskningsmedlen går till lärosätena. Av befintliga medel är det ca 11 miljarder kronor av de ca 17 miljarder kronor som går till forskning via utbildningsdepartementet. Av de tillkommande anslagen går 1,55 miljarder kronor åren 2009-2012 till universitet och högskolor.

  • Högskolemomsen avskaffas. Det blir därför mer ekonomiskt gynnsamt för lärosätena att ta emot externa medel.
  • De nya fakultetsanslagen kommer att tilldelas efter kvalitetsindikatorer. Kvalitet mäts enligt Leijonborg genom två faktorer – publiceringar/citeringar och externa forskningsmedel. För att detta inte ska slå fel mellan olika vetenskapsområden kommer humaniora, samhällsvetenskap och liknande ämnens ”kvalitet” att multipliceras med en faktor 2. Naturvetenskaps ”kvalitet” multipliceras med 1.5. Leijonborg hävdar att detta ”tar bort schablonmässigheten i tilldelningen” och att det nya systemet är ”nästan världsunikt”.
  • Anslagen till forskningsråden ökar.
  • Utöver dessa direkta anslag inför man en ny form av tilldelning – strategiska satsningar. Regeringen satsar särskillt på medicin, klimat och teknik. Man lägger även en särskilld pott för satsningar på infrastruktur.
  • Inovationskontor inrättas på de största lärosätena som ska hjälpa lärosätena att få ut innovationerna i verkligheten.
  • Leijonborg medger att det nästan inte finns några strategiska satsningar på humaniora och samhällsvetenskap.
  • Man inrättar en nationell expertgrupp för att hantera forskningsfusk. Det kommer dock fortfarande vara rektors ansvar att ta hand om dessa frågor.

Personligen var jag mycket road av Leijonborgs fascination över gridtekniken. (”Då säger några; Har vi inte datornätverk idag? – Jo, men det kan ju bli ÄNNU bättre!”)

Se även SvD, DN, Forskning & Medicin,

Uppdateringar följer…

Jag har presskonferensen i bakgrunden. Leijonborg börjar bli otålig när frågorna börjar lämna ämnet…

Forskningspropositionen är en stor och viktig händelse och jag tänkte försöka förära den med två inlägg – ett nu, före den släpps, och ett efter den kommit.

Jag skrev om en farhåga med propositionen häromdagen. Det handlade om att man riskerar att peka ut små smala forskningsfält som viktiga bara för att de råkar vara inne just nu, snarare än att se forskningen i ett större perspektiv där man ge ge inriktningar. Andra oroar sig för att pengarna propositionen ska dela ut försvinner till räddningsinsatser för storbolag som drabbats av den rådande finanskrisen. Kanske en befogad oro, men jag hoppas att man från regeringshåll inser att om man vill använda pengarna för att hjälpa den ekonomiska situationen så är de bättre använda i forskning om hur man undviker den här typen av situationer.

Lars Leijonborg och Maud Olofsson skrev i SvD att de tänker göra en förändring i högskolelagen för att öka samverkan med det omgivande samhället. Då detta redan är en av tre uppgifter för högskolor och universitet så är jag nyfiken på hur man tänker sig den här förändringen. Jag oroar mig en aning för att man bara ska se till vilka stor-företag (helst inom teknikbranchen) som kommit från lärosätet – en oro som tydligen delas av bland annat Peter Olsson, VD för tekniska högskolan vid högskolan i Jönköping. Än större är min oro för att man bara ska se till rena bidrag til näringslivet snarare än en interaktion med hela samhället. Man kan också tänka sig att utbildningen glöms bort och det bara blir forskningen som ska integreras.

Nu ska vi se vad som faktiskt står i propositionen…

Riksrevisionen har avlagt sin rapport ”Hög kvalitet i högre utbildning?” (RiR 2008:19). Rapporten konstaterar mest en stor brist i sin egen analys. Man ser att det inte finns någon internationell gämförbarhet av kvalitet (något som är en av målsättningarna med Bolognaprocessen). Trots HSVs ofta väldigt omfattande krav på redovisning upplevde riksrevision att de inte kunde se några tydliga mönster.

Några saker som jag vill lyfta fram konstateras däremot i rapporten: (1) Större lärosäten verkar inte ha någon kvalitetsskillnad mot mindre. (2) Andelen disputerade lärare har ingen inverkan över huvud taget på hur kvalitativ utbildningen upplevs av studenterna. (3) Pedagogiken hos lärare upplevs mer eller mindre genomgående som dålig. Och, slutligen (4) så uppger lärare inom alla områden att det råder extrem resursbrist, att förkunskaperna är för dåliga och att undervisningstätheten är för låg – men anser fortfarande att den utbildning som ges är av god kvalitet…

Ja, jag får väl återkomma till ämnet igen. Ranking av högskolor och lärosäten är ju på tapeten så fort det kommer en ny lista. Särskillt medialt blir det ju när det är en inhemsk lista så att alla småhögskolor får vara med. Då är det kanske inte så konstigt att något så perifert som Sydsvenska handelskammarens rankinglista väcker uppståndelse i Örebro, Karlskrona, Östersund, Uppsala och många andra ställen.

Jag skrev ett inlägg om detta i juni som fortfarande känns relevant. Dessutom har en god vän till mig gjort ett mycket bra inlägg nyligen.

Man kan få en rankinglista att visa vad som helst. Inte så konstigt kanske, det är ju bara statistik. Även om jag känner mig mycket kritisk till hela konceptet så finns det de som tänker åt rätt håll. Urank kom nyligen med sin egen ranking. Lovvärt är att Urank uttryckligen talar om problemen med rankinglistor, och gör en god analys av var felen ligger. Nu när HSV ska göra en svensk standardranking är det nog på sin plats att vara självkritisk.