Victor Z. Hahn skrev igår i Lundagård en mycket arg krönika om hur Samällsvetarkåren undertecknat samma debattartikel som partibundna organisationer inom vänsterblocket. Det visar, enligt min mening på en stor brist på insikt från Victors sida i hur politiskt arbete går till för en intresseorganisation. En studentkår arbetar för att förbättra för sina medlemmars studier och det som har sammanhang med dessa, allt enligt förordning SFS 1983:18. Den studiesociala uredingen föreslår ett par enstaka saker som är bra för studenter – så som höjt studiemedel. Men den innehåller också en del som riskerar att få allverliga konsekvenser – så som att man måste ta en kandidatexamen inom 4 år för att kunna fortsätta efter det. Med lite research hade Victor till exempel upptäckt att just det är något som Liberala Studenters ordförande Per Gustavsson instämmer i.

För en intresseorganisation är det viktigt att hitta allierade som tycker som man själv gör i varje given sakfråga. Generellt är det, enligt min erfarenhet, lättare att hitta stöd på vänsterkanten för saker så som stärkt studiemedel, bredare rekrytering eller bättre trygghetsystem. Samtidigt är det lättare att hitta stöd på högerkanten för satsningar på ökad kvalitet för varje students utbildning, för at bevaka möjligheten till individualisering eller för att stärka arbetslivsanknytningen i utbildningen. Målet är ju att få alla att tycka som vi för att göra det måste vi hålla med dem när de gör det och skälla när de inte gör det.

I fallet med den studiesociala utredningen så var den något många av oss i kårvärlden längtat efter. Den var vad som skulle lösa alla problem med systemfel. Bort med 30 karensdagar på sjukersättning. Bättre möjligheter som förälder och student. Bättre väg mellan studier och arbetsliv och tillbaka igen. Istället fick vi ett betänkande som i stort sett bara löser frågan om att vara sjukskriven på deltid medan man studerar på deltid, vilket i och för sig är ett stort steg framåt. Och så pratar man studiemedel, vilket bara skulle varit en liten del av det hela. Och en massa olika saker som antingen reiskerar att försämra för studenter i en utsatt situation eller riskerar att skapa ännu krångligare system. Besvikelsen är helt enkelt stor. Och S-Studenter, Gröna Studenter och VSF tillhör de som också är besvikna. Och då vill de gärna skriva på en artikel tillsammans med kårer för att visa att de är bra för stuedenter. Sedan kan jag bara beklaga att Liberala Studenter inte fanns med bland namnen.

Annonser

Pär Gustafsson, ordförande för Liberala studenter argumenterade för några dagar sedan i Hallands nyheter för att Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, arbetar på fel saker i sitt arbete gentemot regeringen. Han väljer då att rada upp några punkter som jag här i egenskap av studentpolitiker och ledamot av SFS styrelse tänkte bemöta…

Att diskutera hur Sveriges studenter ska få det bättra utan att nämna det destruktiva fribeloppstaket […]”: Faktum är att SFS för en diskussion om fribeloppstaket – man bara inte försöker avskaffa fribeloppen eftersom det finns till av en princip som man kunde tro att Pär Gustafsson borde kunna ställa sig bakom: att man inte ska få bidrag om man inte behöver det.

[…] och det grundlagsvidriga kårobligatoriet är helt befängt.”: Pär Gustafsson vet lika väl som jag att EG-domstolen redan slagit fast att kårombligatoriet inte strider mot den negativa föreningsfriheten. Alltså kan man inte hävda att obligatoriet är juridiskt felaktigt. Då kårer är demokratiskt uppbyggda, även om allt för få medlemmar tar till den demokratiska möjlighet de har, så kan Lberala studenter få kårerna att göra de saker de tycker att kårerna borde – förutsatt att de har fler studenter på sin sida än vad andra åsiktsbildare har. Alltså kan man inte heller hävda att kårer tycker fel saker. Det man kan argumentera borttagandet av ett obligatorium genom är antingen att säga att studentinflytande är dåligt och den typen av organisationer bör inte stöttas, eller säga att det borde finansieras på annat sätt än genom obligaotiskt medlemskap.

Jag skulle vilja be Pär Gustafsson att läsa den senaste ledaren i Lundagård och fundera på om kårerna kanske lyckas med en del saker iallafall. Även om det inte alltid syns.

Att straffa arbetande studenter kan aldrig löna sig.”: Nej – men man måste bestämma sig för hur man ser på utbildningen. Det är min mycket bestämda uppfattning att heltidsstudier ska vara heltidsstudier. Det innebär att det är den arbetsbörda som ska läggas på studenterna, den arbetsnivå de ska ha stöd för – och att den inkomst de kan ha under tiden måste räcka till. Ingen annan grupp människor förväntas ha sysselsättning mer än heltid för att kunna nå upp till den nationella fattigdomsgränsen. Studenter får gärna arbteta vid sdan om – men dels så förväntar jag mig att de allra flesta som läser på heltid inte har tid och energi till det, och dels så ska inte staten ge bidrag till de som inte behöver det.

SFS kräver dessutom högre studiemedel helt utan att ens fråga sig om fördelningen lån och bidrag.: Faktum är att den diskussionen har förts på de åsiktstorg som finns på SFS fullmäktige. Konsensus inom SFS verkar vara att vi vill se en förskjutning till att större del av studiemedlet är bidrag och inte lån, men att det är viktigare att höja den totala summan just nu.

Lösningen ligger bland annat i att konkurrensutsätta CSN.”: Något som inte ens de tänkta andra aktörerna, bankerna, vill… Konkurens är inte alltid den bästa vägen att gå. Att CSN alltid skulle kunna effektiviseras håller jag däremot med om.

Den snabbaste vägen för mer pengar i plånboken för den enskilde studenten är enligt min mening sällan den bästa, Pär…

Metro hade idag en artikel om debatten kring ranking. I artikeln får Pär Gustafsson, ordförande för Liberala studenter, och Moa Neuman, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer, uttala sig för respektive mot rankingsystem.

I intervjun kommenterar Pär Gustsfsson det hela bland annat så här:

– Jag tror att Högskoleverket kan göra rankningen på ett bra sätt och jag är faktiskt inte så intresserad av hur.

Och därmed har han gjort precis det misstag jag är rädd för när man talar om ranking. Att mäta kvaliteten på en utbildning eller en utbildningsmiljö kan vara en bra idé eftersom det kan ge indikatorer på var brister kan tänkas finnas och inom vilka områden excellens uppnås. Men då krävs det att man vet vad det är man faktiskt mäter. Vilken statistiker som helst kan intyga att statestik tagen ur sin kontext blir meningslös.

Ett tack till Moa Neuman som gör sitt jobb att försöka representera alla studenter och itne bara de med en viss, smal politisk inriktning…

Om man ska hålla en blogg om ett så pass koncentrerat ämne som denna (utbildning och vetenskap) så är RSS ett ovärderligt redskap. Framför allt möjligheten att söka efter ett visst innehåll i artiklar och bloggar och göra själva sökningen till ett RSS-flöde är oslagbar. Ganska snabbt märker man då vilka bloggare som aktivt bloggar om samma sak som en själv.

En person som det alltid händer saker kring, och som är en alldrig sinande källa för nya inspel, är Pär Gustafsson, ordförande i Liberala studenter. Jag brukar hålla med honom i ungefär 50% av det han säger.

Jag vill också passa på att ge en liten hyllning till Liberala studenter. Inte för politiken (som sagt, 50%), men för att det är ett förbund som gör väsen av sig, hörs och syns, väl pålästa och kommer med konkreta förslag som man kan förhålla sig till. Keep up!

Idag blir det tumme upp till Pär Gustafsson.

I en debattartikel i en liten landsortstidning som råkar ha Umeå i sitt upptagningsområde skiver Pär något som har sagts mycket den senaste tiden; Sverige har för många universitet.

Jag tror att en av nycklarna är ett väldigt svårt beslut, men det borde tas. Vi har allt för många utbildningar och framförallt har vi för många högskolesäten.
Danmark, Finland och Norge har redan börjat förändra sin struktur, nu borde deras grannland göra detsamma. Universitetskanslern Anders Flodström menar med rätta att vi behöver drastiskt färre universitet. Dagens 14 är allt för många, lägger vi där till högskolorna inser alla att ekvationen inte går ihop.
Det är också dags för de universitet som inte kan leva upp till de krav som titeln antyder, vad gäller högkvalitativa magisterutbildningar, forskarutbildning och forskning inom flera vetenskapsområden, att deras universitetsstatus blir återkallad. Vi behöver ett nytt perspektiv för den högre utbildningen.

Jag brukar hävda (mer eller mindre på skämt) att jag bara erkänner sju av Sveriges universitet: Uppsala, Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Umeå och SLU (om jag umgås med humanister brukar jag lägga till Helsingfors och Tartu). Detta ligger nog på sätt och vis i linje med vad Pär och Anders Flodström har sagt. Regeringen verkar stödja en utveckling där lärosäten allt mer samarbetar, detta visar inte minst stödet till samarbetet mellan Växjö och Kalmar. Detta tror jag är rätt väg att gå.

I detta inläggs titel finns fyra värdeord som helt präglar debatten om högskolan just nu. Alla kommer från rubrikerna i SOU 2007:81 (Resurser för kvalitet). Poängen är att alla Sveriges 36 statliga högskolor inte ska göra samma saker. Särskillt de mindre högskolorna måste bli vassare inom mindre områden. Gärna nya områden, för det kan inte vara meningen att man ska utöva klassisk grundforskning överallt.

Någon annan gång ska jag särskillt belysa problemen med naturvetenskapen i Sverige.

Pär ska dock få lite mothugg. Pär avfärdar utbyggnaden av högskolan under de senaste decennierna som regionalpolitik, och det är regionalpolitikens fel att vi har minst en högskola i varje län i Sverige. Felet är att vi inte kan avfärda det som regionalpolitik. Det ÄR regionalpolitik, och det måste vi förhålla oss till. Och ska vi leva upp till ambitionerna t.ex. när det gäller breddad rekrytering måste högre utbildning komma närmare  vardagen för fler. Lunds universitet driver ett stort, vi kan kalla det projekt, som av vissa har kallats ett enormt resursslöseri och av vissa ”Lunds universitets samvete för breddad rekrytering”. Vi som arbetar med det dagligen kallar det Campus Helsingborg. Campus är LUs ”filial” i Helsingborg. Det skulle i praktiken kunna vara en egen högskola, men det är en del av LU. Detta tror jag är en god idé. Jag skulle vilja se fler filialer i universitetsvärlden. Forskningen måste inte finnas överallt, men det måste finnas inkörsportar från högskolorna.

DISCLAIMER: Alla här presenterade förslag måste garanteras en trygg oberoende finansiering för att jag ska kunna stödja dem.