Det är något som få har. Somligt blåses upp till orimligheter, annat förminskas bortom reson.

Något som verkligen blåts upp är den tänkta rektorn för Lund, Per Erikssons, religiösa uppfattning. Jag har pratat om det här redan innan och beklagat mig över hur personer som uppenbarligen inte kan något om religiositet uttalat sig om hur en religiös människa måste fungera. Nu ska det hela tydligen det hela bli ett riskdagsärende då en ledamot från Kd bestämt sig för att fråga Lars Leijonborg vad han anser om saken… Man kan bara hoppas att ministern säger som det är – att hela debatten är irrelevant och möjligen grundlagsvidrig.

Något som tagits ur sina proportioner i en annan riktning är de medicinska delarna av den kommande forskningspropositionen. Det hela kungjordes i ett pressmedelande från departementet i förrgår. Alla de delar man vill ge pengar till ära smala områden som kanske, men långt ifrån säkert, ger önskvärda reslutat. Den grundforskning i vidare områden som skulle behövas för att uppnå stabilare resultat uteblir. Men jag överlåter den här diskussionen till min goda naturvetarvän.

Annonser

Nu har jag låtit bli att skriva aldeles för länge. Jag var på väg att skriva ett inlägg för någon måndasedan, men när datorn krashade så att min text försvann tappade jag lusten. Nåja, jag gör ett nytt försök att komma igång nu igen.

Universitetsstyrelsen i Lund belslutade förra fredagen att föreslå Per Eriksson till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Det är ett besked jag gladdes åt då jag tror att Per kommer se till att ingen av universitetets tre uppgifter – forskning, ubildning och samverkan – glöms bort. Jag tycker också om att han verkar vara av uppfattningen att vi inte ska syssla med varesig utbildning eller forskning om den redan görs mycket bättre på flera andre platser. Bra egenskaper hos en rektor i min mening.

Men den tilltänkta nya rektorn har uppebarligen en allvarlig brist. Han tror på Gud. Närmare bestämt har han en bibel på nattuksbordet och är medlem i en EFS-ansluten församling inom Svenska kyrkan. Han har dessutom ett förflutet som pingstvän. Detta är uppenbarligen värre än att vi just nu har en prästvigd som rektor. Några lärare på naturveteskapliga fakulteten bestämde sig för att om de bara skriker högt nog så talar de för en majoritet av universitetet.

Per Eriksson själv har valt att inte kommentera sin tro i relation till sitt tänkta ämbete. Rimligvis för att han inte tycker att de hör samman.

Vad går då kritiken ut på? Jo, det hävdas att pingströrelsen är en fundamentalistisk kristen gren som är bokstavstroende och emot abort, homosexualitet och stamcellsforskning. Rörelsen anklagas för att vara sexistisk och vetenskapsfientlig. Och Per Eriksson anklagas geno association att instämma i dessa saker rakt igenom.

Detta är fel på väldigt många punkter. Till att börja med resulerar deta i en sammanplandning mellan den svenska pingströrelsen och dess anslutna församlingar och den amerikanska Philadelphia-kyrkan. Den amerikanska varianten driver aktivt motstånd mot både homosexuellas rättigheter, kvinnors rätt till abort, evolutionsteori m.m. Den svenska kyrkan är, som det emsta annat i Sverige, mer Lagom. De vill inte öka homosexuellas rättigheter och verkar besvärade av ämnet – men de flesta är inte värre än så. De tillhör de få som ibland ifrågasätter abort – men oftast genom att hävda vad abort riskerar att vara snarare än tycka att det alltid är hemskt. De som är emot evolutionsteori finns i inom Pingstkyrkan – men ofta måste de i Sverige söka sig till extremare samfund för att få större stöd i sin uppfattning.

Alltså, Pingtrörelsen kräver inte att man ska tycka något av det som nu ifrågasätts och eftersom meningen med rörelsen inte är de politiska frågorna utan ett sökande efter närhet till Gud och Jesus genom att insupa den helige ande (så som apostlarna gjorde under pingsten) så kan man ana att det är det Per Eriksson ville – inte jaga ned bögar som tror sig härstamma från apor.

Terra incognita väljer att tolka Fredrik Lindströms (dekanen för teologiska fakulteten i Lund – inte humorkillen från TV) analys om att religionen inte är ett hot för Erikssons vetenskapssyn som ett stöd en kristen fundamentalist till en annan. Uppenbarligen kan man inte föreställa sig att Lindström genom sin erfarenhet känner till hur religion fungerar och därför är kapabel att dra en vetenskaplig slutsats om det hela.

Helt enkelt är det vi ser prov på här ett exempel på fundamentalism. En liten grupp personer uttalar sig om vilken tro so är den rätta för helheten. De vägrar att lyssna på motargument och de bryr sig inte om att se om de eventuellt missat något. Ateistisk fundamentalism är tyvärr väldigt utspridd, och ibland tar den sig läskiga uttryck.

Det finns fler vägar att gå än att förkasta allt Bibeln säger eller förkasta allt vetenskapen säger. Faktum är att det itne ens går att förena de både var och en för sig efter som både vetenskap och Bibeln säger emot sig själva på ett flertal punkter. I övrigt överlåter jag diskussionen till en troende fysiker som kanske bättre kan förstå hur de här lärarna tänker…

Detta borde jag givetvis skrivit om i helgen, men jag skyller på att vårt internet hemma legat nere. Tack för den, Ringsjö energi.

I fredags var Lunds doktorspromovering. Detta är en mycket stor och pampig tillställning där nya doktorer får sina titlar, varesig de förtjanat dem genom idokt akademiskt arbete eller för att de representerar något som en fakultet vill framhålla. Pompa och ståt till alla.

En sådan viktig tillställning måste givetvis innehålla underhållning. En grupp som bidrog till detta var Last Call som sjöng sin sång ”Folkets rättigheter” (Sydsvenskan har publicerat texten för intresserade). I denna låt drivs det med de som vill kämpa för olika rättigheter (med en ironisering över hur det lätt blir att alla ska få allt). Däribland drivs det med rätten att vara det kön man upplever sig som.

Detta tar Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap, och hennes närvarande partner väldigt illa vid sig av. I stundens hetta – och Tiina är inte direkt känd för sitt lugna och metodiska sätt – skriker de anklagelser mot sånggruppen och sedan beger de sig därifrån.

Personligen har jag full förståelse för Tiinas ilska. Jag blir ofta arg och upprörd över liknande saker. Och precis som Tiina hör jag ofta de oinsatta beklaga sig över bristen på humor som vi andra lider av. De tycks tro att bara för att de tycker att något är roligt så kan ingen annan ta illa upp av det. Och deras rätt att skratta vinner över andras rätt att slippa bli skrattade åt. Det är som på dagis ungefär.

Men i det här fallet blir jag också arg på Tiina Rosenberg. Hon gjorde här samma misstag som FI gjorde på sin aktiva tid. Hon missade att analysera omgivningen.

Om hon bitit ihop men noterat allt som sades kunda hon skrivit vassa insändare till tidningar, väckt debatt och skapat opinion mot liknande påhopp. Istället rusade hon fram, gormade och förstörde fullständigt alla möjligheter att inte bara sympatisera med henne i den här situationen, utan även att sympatisera med den åsikt hon stod för. Sydsvenskans artikel handlar nu om en ”rasande professor” och folk bloggar om ”rosenrasande Rosenberg” istället för ”gamla fördommar styr universitetet”.

Skärpning! Sluta förstör det förtroende för femenismen som finns och behövs för att vi ska kunna skapa ett bra samhälle för alla.

Man kan få för sig att pengars ursprung inte har någon större betydelse för den verksamhet man bedriver.

Anledningen till att universitet och högskolor till största delen bekostas av staten är väldigt enkel. Den utbildning och forskning som bedrivs komemr komma hela samhället till gagn. Det är också en gemensam samhällelig angelägenhet att verksamheten håller en hög kvalitet.

Men det finns möjlighet för högskolor och universitet att söka pengar från andra håll. Studenter till exempel. Det är därför det talas om att införa studieavgifter för studenter som kommer från länder utanför EES-avtalet. Att hanteringen av stipendier och avgifter kommer att kosta hela den tänkbara vinst man skulle kunna göra är inget regeringen vill kännas vid.

Ett land som brukar lyftas fram när man talar om att ta betalt för utländska studenter är Storbrittanien. Detta eftersom de kort efter samma manöver också började ta betalt från sina egna studenter vilket bidragit till ökade klasskillander.

Så hur har det gått för dem? Det har visat sig att deras utbildningar får stå till svars för så enkla saker som rykten. De utländska stundenter man så gärna ville locka till sig strömmar inte alls till i samma utsträckning längre.

Samtidigt ökar pressen att söka externa medel. I Storbrittanien lika väl som i resten av världen. Vilket leder oss till nästa tänkbara pengapåse – företagen.

Hos företagen finns faktiska finster att göra. Inte bara ekonomiskt utan även i samverksanssyfte. Detta är något som jag redan pratat om ett par gånger och som jag kommer återvända till. Men det finns givetvis också risker i att pengarna kommer ifrån företag med specifika intressen snarare än staten som, åtminstone i teorin, arbetar för hela samhällets bästa.

Ett exempel på hur illa det kan gå är tobaksforskare i USA som inte får berätta om sina rön utan att först kontrollera med tobaksbolaget Philip Morris. På Ekonomihögskolan i Lund är studentkåren sponsrad av samma företag som sponsrar utbildningen.

Det är dumt att tro att ett allmänt ansvar kan tas av andra än allmänheten

First of all – if you don’t speak Swedish, you should have spoken up sooner.

En fråga som man alltid kommer tillbaka till när man arbetar med studentpolitik är att studenter har ont om pengar. Det är givetvis något som kan problematiseras – jag känner studenter som har ganska gott om pengar eftersom de varesig är intresserade av mode, elektronik, gå på café eller festande – men på det hela taget så är en students ekonomiska situation en av ständiga prioriteringar. Vill du äta gott eller någon gång gå ut och äta? Vill du hälsa på föräldrarna eller kunna spendera en kväll med kompisarna? Vill du köpa ett eget exemplar av din kurslitteratur eller vill du kunna skriva dina anteckningar på en dator?

Förutom problemen med bostäder (som jag säkert kommer återvända till vid något tillfälle så är det ett problem för studenter att inte kunna resa. SJ och SAS erbjuder båda studentrabatter eftersom de inser att vi är en kundgrupp med lite pengar men stort behov av transport och de kan därför tjäna mer på att se till att hålla priserna på en nivå vi kan betala.

I Skåne finns fyra lärosäten i form av Malmö högskola, Kristianstad högskola, Svenska Lantbruksuniversitetet (SLU) och Lunds universitet. Inte så långt bort finns också Köpenhams universitet samt högskolorna i Halmstad och Blekinge. Det innebär en enorm potential för Skåne som kunskapsregion. Otaliga undersökningar visar att det är en enorm tillgång för ett område att ha tillgång till akademisk kompetens.

Det finns inget lärosäte i Simrishamn.

Kanske verkar det påpekandet egendomligt – självkart. Men man kan fundera på vad det betyder för Simrishamn, Ängelholm, Hörby och andra kommuner som inte har ett lärosäte. Lund har högst medel i utbildningsnivå i landet. Klippan har en av de lägsta.

Man kunde tycka att det vore enkelt att sprida ut de kunskapsresurser som finns. Jag själv bor till exempel inte i Lund utan i Esöv, tio minuters tågresa bort. Det verkar kanske inte långt. Men tågkortet för att ta sig fram och tillbaka till Lund kostar nog med pengar för att en student absolut tvekar att flytta dit. För att inte tala om vännerna som inte tänker skaffa tågkort för samma mängd pengar som annars skulle kunna vara en veckas mat bara för att det kunde vara trevligt att hälsa på.

Följden är att Esöv inte bär några tydliga spår av att ligga bara en liten bit från ett av landets största universitet och bara ytterligare en liten bit från två stora högskolor.

Lunds universitets studentkårer (LUS) har i åratal försökt tala om behovet av studentrabatter på kollektivtrafiken och äntligen har region Skåne lyssnat på oss. Rabbatter på 35% på månadskorten ska införas på prov under 2009.

Studenter – ta chansen!

In order to get the most out of higher education all parts that relate to it must interact with each other. That means students, universities, commerce and government.

Students gain knowledge from all the others and all of them are future work places that the students need to relate to. And of course they offer services that students might have use for – everything from products to public transportation. Universities want happy students, capital from companies and help to find housing for their students. The commercial world want competent future employees, access to the latest research and students that can live near both their university and the company. The government always win if other people win, and they too need both future employees and access to research.

Some places understand all of this – Helsingborg (that has it’s own campus that is part of Lund University) for instance. Or this year’s ”student city of the year” – Skövde.

My own city (Lund) however… Let’s not talk about it ok?

Last spring the departments of Philosophy and History of ideas suggested a new Masters programme at Lund University. It was supposed to be a Master of modern western thought. The validation process was terminated due to insufficient material about the employability of students who’d enter this program.

This has raised a number of concerns amongst the population. And when I say population I mean well established professors in  the humanities. They fear the risk of loosing the great Humboldt ideal that universities should exist outside the rest of society as a reserve of knowledge and education. Preferably it should exist outside the normal space-time continuum.

Several of these professors seem to think that just because students want to have a future after graduation, they no longer get a fully qualified education.  ”It is not our place” they say. But they give no answer to what these students are supposed to do with their education…

The professors behind the article linked above, or the people in the tv show that spawned the debate never stopped to ask the students. Students that were present when the decision to drop ”Modern western thought” was made. And most of all – the students that are the victims of their agenda.

The faculties of humanities and theology where the Masters programme would have run currently educate around 3 500 students. An educated guess is that some 2000 students apply to courses at a basic level in a subject at the faculties each year. A good year 10 can be accepted as grad students. That means some 1990 students are not going to do research and need another future.

To not consider the future of all those students when building an educational structure for them is irresponsible bordering on reckless. Those who apply deserve to be able to rely on that their teachers have thought about them. An education doesn’t exist to satisfy the teachers, but the students. For them to think anything else is just arrogant.

Further, if you believe that classical education and critical thought is important to society – and I agree with the professors in that it is – then society has a need for people with those skills. Students of modern western thought are most likely employable, because society need their knowledge and therefore is willing to pay for it. And with just a little more thought about how those skills can be applied, the students will have no problem getting employed. And the departments can write that down – and thus the program can get validated.