Jag har pratat om genuscertifieringen vad som känns otaliga gånger på den här bloggen. Det är alltid spännande vad mycket känslor som debatten tycks röra upp när det egenligen bara handlar om att kontrollera huruvida man faktiskt arbetar mot ett mer jämställt samhälle. Det är inte ens så att någon nämnt läskiga ord som ”kvotering” eller ens ”positiv särbehandling”.

Ofta får naturvetare och tekonologer mycket ovett över hur dåliga de är på det här med jämställdhet, detta till trots att fysikern Tomas Brage är en av huvudaktörerna bakom genuscertifieringsprojektet. Det finns också gott om personer i tekinksektorn som inser värdet av att kämpa för en mer jämställd värld och som vågar undra om man inte tappar värdefull kompetens med snedvriden rekrytering.

Lundagård skriver också om studenter på Fysiska institutionen (i folkmun ”Fysicum”) som ser hur det vore önskvärt med en jämnare könsfördelning. Mattias Karlsson, vice ordförande på Lunds naturvetarkår, identifierar också i artikeln precis vad som är faran i det här projektet – att man talar väldigt olika språk. Men man ska inte tro att det går att dömma ut hela vetenskapsområden som ointresserade av jämställdhet. Precis som Steven Sampson i tidigare debatt på min gamla blogg (nu importerat hit) visat att inte alla inom samhällsvetenskap och humaniora förstår vad det handlar om.

Annonser

Victor Z. Hahn skrev igår i Lundagård en mycket arg krönika om hur Samällsvetarkåren undertecknat samma debattartikel som partibundna organisationer inom vänsterblocket. Det visar, enligt min mening på en stor brist på insikt från Victors sida i hur politiskt arbete går till för en intresseorganisation. En studentkår arbetar för att förbättra för sina medlemmars studier och det som har sammanhang med dessa, allt enligt förordning SFS 1983:18. Den studiesociala uredingen föreslår ett par enstaka saker som är bra för studenter – så som höjt studiemedel. Men den innehåller också en del som riskerar att få allverliga konsekvenser – så som att man måste ta en kandidatexamen inom 4 år för att kunna fortsätta efter det. Med lite research hade Victor till exempel upptäckt att just det är något som Liberala Studenters ordförande Per Gustavsson instämmer i.

För en intresseorganisation är det viktigt att hitta allierade som tycker som man själv gör i varje given sakfråga. Generellt är det, enligt min erfarenhet, lättare att hitta stöd på vänsterkanten för saker så som stärkt studiemedel, bredare rekrytering eller bättre trygghetsystem. Samtidigt är det lättare att hitta stöd på högerkanten för satsningar på ökad kvalitet för varje students utbildning, för at bevaka möjligheten till individualisering eller för att stärka arbetslivsanknytningen i utbildningen. Målet är ju att få alla att tycka som vi för att göra det måste vi hålla med dem när de gör det och skälla när de inte gör det.

I fallet med den studiesociala utredningen så var den något många av oss i kårvärlden längtat efter. Den var vad som skulle lösa alla problem med systemfel. Bort med 30 karensdagar på sjukersättning. Bättre möjligheter som förälder och student. Bättre väg mellan studier och arbetsliv och tillbaka igen. Istället fick vi ett betänkande som i stort sett bara löser frågan om att vara sjukskriven på deltid medan man studerar på deltid, vilket i och för sig är ett stort steg framåt. Och så pratar man studiemedel, vilket bara skulle varit en liten del av det hela. Och en massa olika saker som antingen reiskerar att försämra för studenter i en utsatt situation eller riskerar att skapa ännu krångligare system. Besvikelsen är helt enkelt stor. Och S-Studenter, Gröna Studenter och VSF tillhör de som också är besvikna. Och då vill de gärna skriva på en artikel tillsammans med kårer för att visa att de är bra för stuedenter. Sedan kan jag bara beklaga att Liberala Studenter inte fanns med bland namnen.