Nu har jag varit på presskonferens och hört hur vi ska bygga MAX IV i Lund. En trevlig tillställning på många sätt. Lunds universitets rektor Per Eriksson var omåttligt nöjd när han fick meddela att vi drar igång 2,6 miljarders projektet MAX IV, ytterligare ett steg mot att nå visionen; Lunds universitet ska tillhöra de absolut främsta bland Europas universitet. Brevid honom de minst lite nöjda ordföranden för regionstyrelsen och kommunstyrelsen, Jerker Swanstein (M) och Mats Helmfrid (M). I deras huvuden surrade begrepp som regional utveckling och nya jobbtillfällen. Presskonferensens mest städade deltagare, representanterna för Vetenskapsrådet, höll sig lugna och sakliga trots att man nu garanterar en halv miljard till projektet (enligt uppgift Sveriges största forskningsprojekt någonsin).

Nu ska de fyra parterna; VR, Vinnova, LU och Regionen, skapa ett konsortium som ska ta fram en slutlig organisation och finansiering. Dagens avsiktsförklaring innebär visserligen att man börjar bygga, men all organisation och alla pengar finns inte riktigt än. Startdatum sägs vara senast 2010. Ryktet är att man gör bäst i att starta så snart som möjligt. Det är ett gyllene läge just nu, just för att bygga, på grund av konjunkturen. Men först ska en detaljplan för MAX IV underställas kommunfullmäktige, något som enligt Helmfrid kan ske i oktober.

Det här är faktiskt jättehäftigt. En stor forskningsanläggning i Öresundsregionen är en morot och en motor för forskning, inovation och utveckling på båda sidor sundet. Tillsammans med PETRA III och XFEL i Hamburg och (kanske) ESS i Lund blir regionen kring södra Östersjön världsledande inom viss materialforskning. Med Fehrmarnbron på plats kommer man snabbt och enkelt kunna röra sig mellan Öresund och Hamburg. Forskarutbytet blir större och forskningen gynnas.

Man ska inte glömma att MAX IV är ett internationellt projekt, även om bygget till  3/4 finansieras från Sverige. Danmark, Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen är med på banan.

Nu väntar vi med spänning på beslutet om ESS…

Det är kanske så att det är helt och hållet omöjligt att jobba som läkare om man är tidigare dömd för mord. Det vet inte jag, och det är egentligen inte det jag funderar på. Frågan är om man kan studera till läkare om man är en mördare.

Det var två uppmärksammade fall. Först var det studenten som hade blivit dömd för våldtäkt mot barn. Han studerade vid läkarprogrammet i Lund. Universitetet gjorde allt för att bli av med honom. Men det blev krångligt eftersom domstolen drog en felaktig slutsats. I domen mot mannen sänkte man nämligen straffet därför att:

Det finns grundad anledning anta att NN kommer att mista sin studieplats till följd av brottet.

Men det gjorde han inte. Högskolans avskiljandenämnd (HAN) tyckte inte att det fanns skäl att misstänka att han skulle återfalla i brottslighet. Mannen blev kvar på utbildningen. Då lät istället Socialstyrelsen meddela att mannen får yrkesförbud. Därmed kan han inte göra AT-tjänst och få ut legitimation. Därmed har man fastnat i ett Moment 22. Han är kvar på utbildningen, men kan inte jobba som det han utbildas till.

Sen var det studenten som blev antagen till läkarutbildningen i Uppsala efter en morddom. Så långt allt väl, men eftersom landstingen inte får anställa morddömda kan han inte göra praktik och således aldrig ta ut examen. Studenten vänder sig då till JK och hävdar (troligen med rätta) att Uppsala universitet borde ha ordnat praktikplats ”på annat sätt”.

Nu hade detta kunna varit bortglömt och sopat under mattan. Men regeringen tog detta till sig och gav omedelbart Högskoleverket i uppdrag att utreda hur man effektivt kan stänga av obehagliga studenter från högre utbildning. Jag fick en remiss i veckan. Och ju mer jag funderar på det, dess otäckare blir idén om avstängningar.

Om man hade frågat mig om jag tycker att en student ska kunna läsa på läkarutbildningen utan att kunna ta läkarlegetimation, då hade jag svarat Ja, för jag tror inte högskolorna är de enda som kan bestämma vad en utbildning ska användas till. Värre är när en student antas till ett program utan att ha en teoretisk möjlighet att ta examen. Det måste anses vara ett absolut minimikrav på lärosätet. Därför tycker jag att mördaren gör rätt som vänder sig till JK. Uppsala universitet har antagit studenten, och ska då kunna garantera alla obligatoriska moment. Att studenten inte kan ta legitimation med sin examen är en annan fråga, en senare fråga.

Nu vill regeringen ge lärosätena en skyldighet att inte anta studenter som har gjort sig skyldiga till allvarliga brott. Motivering: att studenten då inte kan verka i ett framtida yrkesliv. Det finns fördelar: Man besparar studenten mödan att utbilda sig ”i onödan”, och man tar inte upp plats på programmet för andra. Men det finns nackdelar också: Vad gör en utbildning ”onödig”? Kan en person med läkarexamen verkligen bara verka som läkare? Hur gör man gränsdragningen mellan grova brott och andra brott? Vem ska kontrollera och vem ska besluta? Kontrollen känns inte helt betryggande. Ska man kontrollera ALLA studenter som söker till högskolan?

Redan idag kan man avskilja studenter som är farliga för andra studenter eller värdefull egendom. Tydligen räcker inte det. Jag undrar varför? Ett problem måste ju vara att det är en hel massa inblandade myndigheter som alla ska säga sitt

Hur ska man lösa detta?

Jag har pratat om genuscertifieringen vad som känns otaliga gånger på den här bloggen. Det är alltid spännande vad mycket känslor som debatten tycks röra upp när det egenligen bara handlar om att kontrollera huruvida man faktiskt arbetar mot ett mer jämställt samhälle. Det är inte ens så att någon nämnt läskiga ord som ”kvotering” eller ens ”positiv särbehandling”.

Ofta får naturvetare och tekonologer mycket ovett över hur dåliga de är på det här med jämställdhet, detta till trots att fysikern Tomas Brage är en av huvudaktörerna bakom genuscertifieringsprojektet. Det finns också gott om personer i tekinksektorn som inser värdet av att kämpa för en mer jämställd värld och som vågar undra om man inte tappar värdefull kompetens med snedvriden rekrytering.

Lundagård skriver också om studenter på Fysiska institutionen (i folkmun ”Fysicum”) som ser hur det vore önskvärt med en jämnare könsfördelning. Mattias Karlsson, vice ordförande på Lunds naturvetarkår, identifierar också i artikeln precis vad som är faran i det här projektet – att man talar väldigt olika språk. Men man ska inte tro att det går att dömma ut hela vetenskapsområden som ointresserade av jämställdhet. Precis som Steven Sampson i tidigare debatt på min gamla blogg (nu importerat hit) visat att inte alla inom samhällsvetenskap och humaniora förstår vad det handlar om.

Lunds universitet har på sista tiden gjort en hel massa saker som visar att man (trots allt) tar grundutbildningen på största allvar. Nu följer man upp sin stora stora forskningsutvärdering RQ08 och genomför EQ11 – samma sak, fast för utbildningen.

När Lunds universitets rektor Per Eriksson installerades i januari överlämnade Lunds universitets studentkårer (LUS) en önskelista. I trettio punkter talade man om vad man ville att rektor och universitetsledningen skulle göra de närmsta åren. Det är en helt gäng jättebra och angelägna saker att ta tag i för att vi ska få utbildning med högsta kvalitet. En sak har legat mig lite extra varmt om hjärtat. Nämligen:

Genomför EQ10 – en utvärdering av utbildningskvalitén ur ett internationellt perspektiv motsvarande RQ08 för forskningen

Och nu gör man det!

RQ08 var ett jättedunderprojekt som genomfördes 2008 vid LU. Den smakliga förkortningen stod för Research Quality Assurance for the Future 2008.  (Det första förslaget på förkortning – ResQu08 – föll inte i god jord, vilket man fattar om man uttalar det.) Syftet med RQ08 var att hitta starka och svaga forskningsmiljöer, att få underlag till planering/utveckling och att hitta brister i hur universitetet hanterade sin forskning. Internationella experter kom till Lund och granskade. Man gjorde bibliometri (analys av hur forskarna publicerar sina resultat och hur det uppmärksammas). Man skrev långa självvärderingar. Och till slut blev det en liten nätt rapport på dryga 500 sidor.

Det fanns en massa bra saker i RQ08-projektet. Det var helhetstänkande, det var internationellt, det tog hänsyn till ämnenas särart, och det stärkte Lunds universitets varumärke. För resultatet var ju överlag bra. Lunds universitet hade kvalitet i forskningen.

Att man på LU nu tar steget till grundutbildningen är för mig helt naturligt. Men ändå blev jag överraskad. Det har funnits en kultur i högskolesektorn att stora utvärderingar inte för något gott med sig – särskillt inte om det gäller grundutbildningen. Och framförallt har det inte varit någon naturlig del i strävan att stärka lärosätets varumärke. Det var tråkigt, men det blåser nya vindar. Jag tror att de miljoner som som nu kommer att satsas i EQ11 är välinvesterade pengar. Glöm bara inte:

  • Tänk Europa. Tänk världen.
  • Bra resultat kräver goda förutsättningar – Goda förutsättningar ger inte automatiskt bra resultat.
  • Det är inte bara Lunds universitet som ska bli bäst. Alla utbildningar i Sverige (Europa) ska hålla hög kvalitet. Sprid erfarenheterna!
  • Hur bra är det inte att vi får våra utbildningar utvärderade? Tänk så mycket bättre allt kan bli! Inga sura miner!

Per Eriksson utsågs idag formellt till rektor för Lunds universitet.

Tack gode Gud, säger jag – även som vederbörande tycks ha varit part i målet. Oavsett vilket så hoppas jag att den här historien tar slut nu. För det är så pinsamt för universitetet och för min fakultet. Om ett par månader kommer vi i Lund att behöva jobba tillsammans med Per Eriksson, och jag tycker verkligen att detta var en dålig start.

Må detta aldrig, aldrig, aldrig upprepas på LU.

Lars Leijonborg utstrålar stolthet när han idag presenterar propositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” – forskningsproppen. På Lunds universitet, där jag har rört mig, är den efterlängtad, med lika delar förväntan som fruktan. För visst fanns det ett behov av ökade resurser. Efter det konstaterandet stod kampen – vem skulle få vad.

Man måste börja med det som är rätt, så att inte det kommer bort. Glöm inte att det är en stor satsning. Det är en av de största statliga satsningarna på forskning i Sveriges historia, och mycket är välbehövligt, mycket kommer att slå väl ut.

Det kan vara svårt att inse hur mycket eller litet pengar det handlar om. Vi rör oss i storleksordningar av flera miljarder kronor. Vad det betyder i verkligheten tror jag att många har svårt att förstå, så även jag. Dessutom är det näst intill omöjligt att förstå hur mycket pengar som kommer att gå till vilken verksamhet under vilket år. Jag kommer därför inte att snacka penningstorlekar nu. Sånt är viktigt, men principen är viktigare.

Regeringen ökar fakultetsanslagen. Detta är pengar som delas ut direkt till lärosätena (mest universiteten) och som lärosätena får använda nästan hur de vill. Fakultetsanslag är kärnan i tilldelningen och ska tjäna som garant för att lärosätenas oberoenden ska fungera. Akademisk frihet, att lärosätena ska vara oberoende, innefattar även oberoende forskningsmedel. En höjning av fakultetsanslagen skulle därför kunna tolkas som att regeringen vill öka friheten. Men det är inte det som är kärnan i proppen.

Vad proppen andas är strategi och innovation. Detta visas tydligast genom att regeringen vill ändra lagens definition av ”tredje uppgiften” – högskolans skyldighet att samverka med det övriga samhället.

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Nyttoaspekten genomsyrar proppen. Det som är bra för samhället och ger resultat snabbt är bra. Det som är grundforskning och långsamt är också bra, men inte riktigt av samma dignitet. Häromdagen varnade fyra universitetsrektorer på DN Debatt regeringen för att tänka allt för kortsiktigt. Inte minst i denna finanskris som vi befinner oss i är det på sin plats att varna för att krisåtgärder i forskningen sällan brukar ge resultat. De stora genombrotten sker oväntat, på oväntade ställen och av forkare som har goda förutsättningar att bedriva nyfikenhetsstyrd forskning. Tänker då regeringen kortsiktigt? Jag är rädd för det. Om man läser vad regeringen skrev den 10/10 får man nog skäl att hålla med rektorerna.

Regeringen inför också ett nytt sätt att avsätta en del av pengarna – nämligen Strategiska satsningar. Strategiskt för regeringen är klimat, teknik och medicin. Jag har redan skrivit en del kritik mot strategiska satsningar i medicin. Idag fick vi också veta av Leijonborg att klimat (som hade potential att göra insatser även för humaniora och samhällsvetenskap) mest är teknik iallafall. Man har inte glömt humaniora den här gången. Man har medvetet prioriterat ner det. Jag kanske är en märklig naturvetare, men jag tror faktiskt att forskning i dessa ämnen är viktigt för samhället. Nu ska man inte glömma att även humaniora och samhällsvetenskap får ta del av fakultetsanslagen, men snyggt är det inte.

Stötestenen för många är dock inte detta, utan sättet på vilket pengarna ska delas ut. Många har hävdat att systemet sänker grundforskningen. Allt handlar om kvalitet.

(Har jag talat om detta förr?)

Regeringen har beslutat att kvalitet i forskning och utbildning mäts av citeringar i vetenskapliga publikationer och förmågan att attrahera externa medel. Okej, jag är inte överdrivet kritisk, och ska man fördela efter kvalitet är systemet med citeringar ett av de bästa. Men man måste ta hänsyn till olika publiceringskultur. S och H kommer att missgynnas om man inte är försiktig. Jag hade gärna sett fler indikatorer, men regeringen valde en enkel lösning.

Något som jag däremot gillar är att regeringen vill satsa särskillt på forskningsinfrastruktur. Det vore ett sånt lyft för Lund, Sverige, Europa att MAX IV och ESS byggs.

Och om man nu ska citera Internationella olympiska kommitténs motto – Citius Altius Fortius – Högt och starkt, ja. Det kommer att bli bättre. Men liksom Leijonborgs syn på gridtekniken, det kan bli ännu bättre.

Det blir svårt även i år att hitta bostad om man är ny student vid de stora studentstäderna i Sverige. I Lund och Malmö är situationen katastrofal rapporterar Sydsvenskan. Även på andra ställen är problemet stort. 2006 sa en kollega till mig att bostadssituationen i Lund hade gått från jätte-jätte-svår till jättesvår. Nu är det jätte-jätte-svårt igen.

Petter Forkstam, ordförande för Lunds Universitets Studentkårer, lyckas få med nästan alla aspekter av problemet när han blir intervjuad av SR. Han får t.ex. med problemet att investeringsstödet för byggandet av studentbostäder har tagits bort. Många klagar på att det byggs för få billiga bostäder i Sverige – Det GÅR inte att bygga billigt i Sverige. Problem? Ja!

Jag vill bara lägga till en sak till det Petter säger. Studiemedlet måste höjas! Själva existensen av studentbostädet beror ju på att studenter har det knapert ekonomiskt. Det är bara de billigaste bostäderna som ingår i ekvationen när man tvingas konstatera bostadsbrist bland studenter. Om man ökade svängrummet för studenter en aning kanske även bostadssituationen skulle lätta lite grann.