Mitt inlägg senast har fått så mycket uppmärksamhet att jag känner att en del saker måste klargöras.

För det första vill jag anmärka på kopplingen mellan genusvetenskap och feminism. Det finns en distinkt skillnad mellan de två. Det ena är en vetenskaplig diciplin som studerar hur genus formas, hur de interagerar och särskilt fokus läggs vid strukturella makförhållanden. Det andra är en politisk ståndpunkt som hävdar att strukturella hinder som skapas av köns- och genustillhörighet är av ondo och skall motarbetas.

Ekologi är en vetenskaplig som studerar miljöer och ekosystem, relationer inom dem och hur de påverkas av olika faktorer. Grön politik har ståndpunkter som hadlar om att mänsklig påverkan på milön som medför risker för andra arter är av ondo och skall motverkas.

Nästan alla jag träffat som läst genusvetenskap har varit feminister. Nästan alla ekologer jag träffat har haft en ganska grön politisk syn. Vissa typer av studier för naturligt med sig att man kan dra vissa slutsatser som man sedan gör till politiska ställningstaganden. Det innebär inte att genusvetenskap är detsamma som feminism.

Ibland får jag höra saker som att genusvetenskap inte är en riktig vetenskap. Det brukar rent av vara svårare att övertala de som har den inställningen om något annat än vad det är att föra fram det vetenskapliga i proffesuren i parapsykologi som finns vid Lunds universitet. Men givetvis är det så att allt gåt att studera ur ett vetenskapligt perspektiv. Man skulle i teorin kunna gräva ned sig i allt från studiet av stenars potentiella själsliv (hur skulle det se ut? var har man trott historiskt?) till stålmannen-kunskap. Det handlar bara om vad man placerar resurserna på. Men det man kan vara säker på är att man kommer att få veta en massa saker om det som man väljer att satsa på. Genusvetenskap är en sådan satsning som genom vetenskaplig analys kommit fram till en hel massa saker.

Om en fysiker konstaterar att det finns en massa mikroskopiska svara hål utströdda lite slumpvis och att de håller ihop universum – då är det något man nickar åt, kanske tycker låter fachinerande eller så rycker man bara på axlarna. Men man skulle aldrig få för sig att ifrågasätta huruvida han verkligen tänkt efter och inte bara tycker att det är tufft med svarta hål. Men när genusvetare presenterar otaliga data som visar på strukturella fenomen som tvingar in både män och kvinnor i skadliga mönster – då är det något som tas för propaganda.

En av landets främsta – kanske den främsta – experter på genusvetenskap är Tiina Rosenberg. Hon råkar vara anställd vid Lunds universitet. Så när universitetets ledningsgrupp, där jag för övrigt själv var ledamot under föregående läsår, ville ta fram ett verktyg för hur man bättre kunde arbeta med jämställdhetsfrågor inom delar av organisationen, då var Tiina en given kadidat att leda arbetet.

Jag kan se brister med det förslag arbetsgruppen kom fram till (den s.k. ”genuscertifieringen”). Genusvetenskap självt kan inte bli granskat eftersom de är granskarna (trots att jag tror de skulle behöva det). Eftersom Tiina som sagt är expert på området så tar man hänsyn till varenda liten aspekt vilket skapar en detaljnivå som är på gränsen till orimlig. Men det största problemet är att utvärderingarna som ligger till grund för det hela kommer att vara fruktansvärt dyra. Vilket också är varför det inte kommer att bli ett generellt direktiv för hela universitetet.

Men jag skulle vilja uppmana alla universitetsanställda att läsa dokumentet, komma ihåg att det handlar om något som baseras på forskningsresultat och inte åsikter och sedan se om de kan göra något litet för att underlätta för de som annars riskerar att drabbas av sociala strukturer.

Snälla, minns att även om det finns de inom alla politiska inriktningar som tar saker för långt och inte vet vad de pratar om, så finns det inget inom feminism som anklagar enskilda män. Det handlar om att det finns strukturer och normer som kontrollerar vem som får göra vad hur och vi är alla bundna av de normerna och hjälps alla åt att upprätthålla dem. Och genusvetenskap har inget mer med feminism att göra än att den bevisar att de normerna existerar.

Riksrevisionen har avlagt sin rapport ”Hög kvalitet i högre utbildning?” (RiR 2008:19). Rapporten konstaterar mest en stor brist i sin egen analys. Man ser att det inte finns någon internationell gämförbarhet av kvalitet (något som är en av målsättningarna med Bolognaprocessen). Trots HSVs ofta väldigt omfattande krav på redovisning upplevde riksrevision att de inte kunde se några tydliga mönster.

Några saker som jag vill lyfta fram konstateras däremot i rapporten: (1) Större lärosäten verkar inte ha någon kvalitetsskillnad mot mindre. (2) Andelen disputerade lärare har ingen inverkan över huvud taget på hur kvalitativ utbildningen upplevs av studenterna. (3) Pedagogiken hos lärare upplevs mer eller mindre genomgående som dålig. Och, slutligen (4) så uppger lärare inom alla områden att det råder extrem resursbrist, att förkunskaperna är för dåliga och att undervisningstätheten är för låg – men anser fortfarande att den utbildning som ges är av god kvalitet…

Så var det dags igen – att hitta ett enkelt, mätbart värde för precis hur bra ett lärosäte eller en utbildning är. Dags att hitta hur mycket av SI-enheten Kvalitet (förkortat: Bra) man kan uppmäta. Är det 23 Bra eller bara 14,7 Bra?

Sydsvenska Industri- och Handelskammaren har precis publicerat sin rankinglista. Alla måste kommentera detta! Skövde ligger högt, Blekinge Tekniska Högskola klättrar, Högskolan Väst är näst sist, Lund går om Uppsala – och så vidare. Det viktiga är var man hamnar på listan.

Men inte i någon av ovan nämnda artiklar går man på djupet och analyserar vad rankingen faktiskt mäter. Vilket, som jag påpekat förr, är det viktiga. Därför tänkte jag nu visa hur ett avancerat rankingsystem fungerar.

Handelskammaren använder 8 olika faktorer (7 för de lärosäten som inte har forskarutbildning). Var och en av dessa normeras inom sig själv gämtemot riks-genomsnittet och läggs sedan samman med lika viktning mellan samtliga indikatorer. Alltså anser Handelskammaren att dessa indikatorer alla är exakt lika värdefulla för att visa på kvaliteten hos lärosätet. Någon motivering till det finns inte, så jag har svårt att ifrågasätta det ytterligare.

Innan jag går in ytterligare på de indikatorer som används vill jag påpeka att rankingen bara mäter lärosäten i det här fallet. Det betyder att det per definition är bättre att driva en enda utbildning med extremt höga värden än det är att driva 10 med nästan lika höga och en med dåliga värden. Att utbildningarna iallafall kan ha utbyte av varandra eller att vissa profiler har svårare att hävda sig i vissa indikatorer är inte något man tar hänsyn till. Istället drar man slutsatsen att det ska fungera så som metoden bygger på att det ska göra.

Indikator 1: Effektivitet i grundutbildningen. Ordet ”effektivitet” skrämmer mig en aning här, men låt oss inte hänga upp oss på ord utan titta på vilken data som används. Det här är egentligen två värden som vägs samman. Hur framfår inte av rapporten.

Det första värdet för indikatorn är ”examinationsgraden” – antalet studenter som börjar en utbildning delat med antalet som tar ut examen. Att många studenter på fristående kurser antningen inte ämnar ta ut examen eller väljer att inte göra trots möjlighet, är inget Handelskammaren problematiserar. Man bör ha korta program-utbildningar för att komma högt här.

Det andra värdet för den första indikatorn handlar om antalet poäng en student på lärosätet igenomsnitt har efter tre år. Precis som det första värdet så ökar lärosätets Bra-värde om man inte är så noggrann med att studenterna ska göra något för att få ut sina poäng. Detta är något som rapporten nämner (sidan 26), men bara konstaterar att man ”upprepat mätningen över sex år” och därför har ”modellen kvalitetsäkrats”. Jag frågar mig om det är den kvalitetsäkringen som gjort att man så noga kommit fram till att indikatorn ska viktas lika med övriga indikatorer…

Indikator 2: Studentattraktivitet. Här är det antalet studenter som väljer lärosätet i första hand vid ansökning. Lärosäten med få konkurenter i närheten missgynnas, medan de lärosäten som har ett stort rekryteringsområde. En tydlig marknadsföring är vägen till att öka i Bra. En risk är att de med rykte om sig att vara enkla ges bättre värde.

Indikator 3: Pedagogiska resurser. Helt enkelt antal lärare per student. Här missgynnas per automatik de som har en profil åt de områden med lägre resurstilldelning – humaniora och samhällsvetenskap. Teknik, medecin eller allra helst specialuppdrag (så som Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU) eller det konstnärliga området hamnar högt upp! Dessutom bör man akta sig för att ha proffessorer med lite undervisning och mycket forskning i sin tjänst. Adjunkter är det som ska sköta undervisningen – och helst dåligt betalda sådana.

Indikator 4: Lärarkvalifikationer. Är liktydigt med andelen disputerade lärare. Här kompenserar vi lite för risken med ovanstående indikator. Lärare ska nu vara disputerade, men för att inte sänka den ovanstående indikatorn bör de vara lektorer och inte mer. Det finns ingen indikator i rankingsystemet som tar hänsyn till pedagogisk skicklighet.

Indikator 5: Internationellt utbyte. Är definierat som antalet in- och utresande inom ramen för utbytesprogram. De internationella studenterna som är utanför programmen (vilket är de allra flesta på master-nivå) räknas inte. Inte heller räknas internationellt forskarutbyte. Eller utländska föreläsare. Eller joint-programmes. Eller en massa andra indikatorer. Att befinna sig nära en gräns torde dock vara bra.

Indikator 6: Attraktiv forskning från företag. Detta är detsamma som mängden externa medel. Här gynnas generellt teknik och medicin kraftigt. Att bedriva cancerforskning är till exempel mycket attraktivt för externa finansiärer.

Indikator 7: Effektivitet i forskarutbildningen. Detta är den indikator som inte finns för de som inte har forskarutbildning – vilket jag förstår som att deras resultat inte påverkas av att de inte har det. Detta är liktydigt med det första värdet för indikator 1 – fast för forskarutbildningen och har samma problem som den indikatorn.

Indikator 8: Forskningsproduktivitet. Här har rapporten ett föredömligt långt resonomang om svårigheterna med att mäta produktiviteten. Den bestämmer sig ändå slutligen för att man ska använda antalet publicerade artiklar i de vetenskapliga tidskrifter som finns i databaserna hos Thomson Scientific. Detta rör mestadels tekniska, naturvetenskapliga och medecinska tidskrifter – så de områdena gynnas. Dessutom tenderar många humanister och samhällsvetare att fokusera på mer närliggande områden vilket gör att de missgynnas.

Så vad ska man då göra för att vara ett lärosäte av Kvalitet. Hur är finns det mycket Bra hos en? Jo, vi kan se några tendenser…

Man ska fokusera på medicin (Karolinska toppar listan), eller teknik (KTH på fjärde plats, Chalmers på femte). Man bör ha en specialinriktning som är lätt att marknadsföra och där ingen utökad verksamhet riskerar att dra ned värdet (SLU på andra plats) – vilket ses som en slutsats av Handelskammaren, inte ett resultat av metoden. Man bör vara ett gammalt, etablerat lärosäte som hunnit göra sig ett namn på den internationella arenan – i synnerhet forskningsmässigt (Lund på sjätte plats, Uppsala på sjunde. Listan fortsätter med de som är väl integrerade med omgivande näringsliv, vilket jag kan se en poäng i, men det är ofta delvis ett resultat av deras geografiska placering. Jag tänker inte ge exempel på lärosäten som kan tänkas ta sig mot toppen på listan genom att sänka sina kvallitetskrav för att öka lärartäthet, prestationsgrad och locka studenter till en enkel utbildning.

Mot botten av listan hittar vi lärosäten med en tydlig humanistisk eller samhällsvetenskaplig profil (Gotland är sist), man kan hitta de som skulle levt på interaktion med lokalt näringsliv men har hård konkurens från andra lärosäten (Kristianstad som har Lund på ena sidan och BTH på andra).

Detta är vad rankingen faktiskt innebär – en godtycklig sammanvägning av godtyckligt utvalda parametrar som inte mäter varesig god pedagogik, anställningsbarhet, eller någon av de andra hundratals tänkbara och svåravgjorda variabler som vissa personer eventuellt ser som en del av sin bild av Kvalitet.

Gör separata listor för varje indikator nästa gång, tack. Och berätta vad ni mäter – försök inte lura folk att tro att Lund är 112,0 Bra.

Nu har jag låtit bli att skriva aldeles för länge. Jag var på väg att skriva ett inlägg för någon måndasedan, men när datorn krashade så att min text försvann tappade jag lusten. Nåja, jag gör ett nytt försök att komma igång nu igen.

Universitetsstyrelsen i Lund belslutade förra fredagen att föreslå Per Eriksson till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Det är ett besked jag gladdes åt då jag tror att Per kommer se till att ingen av universitetets tre uppgifter – forskning, ubildning och samverkan – glöms bort. Jag tycker också om att han verkar vara av uppfattningen att vi inte ska syssla med varesig utbildning eller forskning om den redan görs mycket bättre på flera andre platser. Bra egenskaper hos en rektor i min mening.

Men den tilltänkta nya rektorn har uppebarligen en allvarlig brist. Han tror på Gud. Närmare bestämt har han en bibel på nattuksbordet och är medlem i en EFS-ansluten församling inom Svenska kyrkan. Han har dessutom ett förflutet som pingstvän. Detta är uppenbarligen värre än att vi just nu har en prästvigd som rektor. Några lärare på naturveteskapliga fakulteten bestämde sig för att om de bara skriker högt nog så talar de för en majoritet av universitetet.

Per Eriksson själv har valt att inte kommentera sin tro i relation till sitt tänkta ämbete. Rimligvis för att han inte tycker att de hör samman.

Vad går då kritiken ut på? Jo, det hävdas att pingströrelsen är en fundamentalistisk kristen gren som är bokstavstroende och emot abort, homosexualitet och stamcellsforskning. Rörelsen anklagas för att vara sexistisk och vetenskapsfientlig. Och Per Eriksson anklagas geno association att instämma i dessa saker rakt igenom.

Detta är fel på väldigt många punkter. Till att börja med resulerar deta i en sammanplandning mellan den svenska pingströrelsen och dess anslutna församlingar och den amerikanska Philadelphia-kyrkan. Den amerikanska varianten driver aktivt motstånd mot både homosexuellas rättigheter, kvinnors rätt till abort, evolutionsteori m.m. Den svenska kyrkan är, som det emsta annat i Sverige, mer Lagom. De vill inte öka homosexuellas rättigheter och verkar besvärade av ämnet – men de flesta är inte värre än så. De tillhör de få som ibland ifrågasätter abort – men oftast genom att hävda vad abort riskerar att vara snarare än tycka att det alltid är hemskt. De som är emot evolutionsteori finns i inom Pingstkyrkan – men ofta måste de i Sverige söka sig till extremare samfund för att få större stöd i sin uppfattning.

Alltså, Pingtrörelsen kräver inte att man ska tycka något av det som nu ifrågasätts och eftersom meningen med rörelsen inte är de politiska frågorna utan ett sökande efter närhet till Gud och Jesus genom att insupa den helige ande (så som apostlarna gjorde under pingsten) så kan man ana att det är det Per Eriksson ville – inte jaga ned bögar som tror sig härstamma från apor.

Terra incognita väljer att tolka Fredrik Lindströms (dekanen för teologiska fakulteten i Lund – inte humorkillen från TV) analys om att religionen inte är ett hot för Erikssons vetenskapssyn som ett stöd en kristen fundamentalist till en annan. Uppenbarligen kan man inte föreställa sig att Lindström genom sin erfarenhet känner till hur religion fungerar och därför är kapabel att dra en vetenskaplig slutsats om det hela.

Helt enkelt är det vi ser prov på här ett exempel på fundamentalism. En liten grupp personer uttalar sig om vilken tro so är den rätta för helheten. De vägrar att lyssna på motargument och de bryr sig inte om att se om de eventuellt missat något. Ateistisk fundamentalism är tyvärr väldigt utspridd, och ibland tar den sig läskiga uttryck.

Det finns fler vägar att gå än att förkasta allt Bibeln säger eller förkasta allt vetenskapen säger. Faktum är att det itne ens går att förena de både var och en för sig efter som både vetenskap och Bibeln säger emot sig själva på ett flertal punkter. I övrigt överlåter jag diskussionen till en troende fysiker som kanske bättre kan förstå hur de här lärarna tänker…

Jag missade tyvärr att kommentera på det här när det var riktigt aktuellt – men bättre sent än aldrig.

I måndags meddelade högskole- och forskningsminister Lars ”Lejonkungen” Lejonborg att regeringen ämnar införa studieavgifter för studenter från utanför EES-länderna. Nyheten mottogs med jubel – inte minst från den glada allmänheten och rent av från vissa studentkårer (så som LundaEkonomerna och Juridiska Föreningen i Lund) som inte är särskilt involverade i nationell politik. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) tillsammans med till exempel Lunds Universitets Studentkårer (LUS) är däremot väldigt negativa.

De som tycker att avgifter är en bra idé verkar ha några gemensamma linjer för varför de tycker så. Men det finns allvarliga fel i logiken bakom de linjerna som jag vill göra alla uppmärksamma på…

Myt 1: Det är ett problem om studenter kommer hit på grund av att utbildningen är gratis

De allra flesta utländska studenter (över 80%) skulle rekommendera Sverige som utbildningsland till vänner, släktingar och bekanta. Men bara 37% skulle göra det om utbildningen inte var gratis.

Somliga tycks uppfatta detta som ett problem som åtgärdas genom att inte längre låta utbildningen vara gratis. Vad de missar är att det handlar om att vår utbildnig faktiskt inte är bättre än så. Vi är ett relativt tråkigt land med en medioker utbildning. Vår chans att hävda oss i den internationella konkurensen är att vara gratis. Att inte vara det skulle bara plocka bort det enda som gjorde Sverige attraktivt.

Tricket är att få hit studenterna för att det är gratis och sedan få dem att uppskatta landet när de väl är här.

Myt 2: De åker bara hem (eller till ett redje land) igen och bidrar sedan inte till den Svenska välfärden som betalade deras utbildning

Det är helt sant att de flesta utländska studenter inte stannar i Sverige. Däremot är det också sant att de ofta hamnar på väldigt inflytelserika poistioner i det land där de sedan jobbar och när det är dags för deras företag att knyta affärskontakter – då har de starka band till det land där de utbildade sig.

Sverige existerar inte avskiljt från restan av världen. Genom att sprida kunskap om oss som kultur stärker vi Sveriges internationella ekonomiska ställning.

Myt 3: Avgifterna kommer höja kvaliteten

Om vi tar betalt måste vi ju få mer pengar, eller hur? Fel. Den administrativa kostnaden för att hantera systemet tillsammans med administrationen för det stipendiesystem som är tänkt att hjälpa studenter som inte har råd med avgiften men som är duktiga, kommer kosta nästan lika mycket som vi i dag lägger på de knappa 4 000 studenter som kommer från länder utanför EES. Lägg till stipendierna själva och vi har bara en lönsam affär om antalet internationella studenter ökar… vilket leder oss vidare…

Myt 4: Avgifterna kommer visa värdet på vår utbildning och därför locka fler internationella studenter

Vi har i dag ca. 8 000 studenter från länder utanför EES – det är nästan en fördubbling på bara de senaste tre åren och trenden verkar än så länge hålla i sig. Samtidigt ska vi inte glömma vad jag skrev om innan – hälften av de som är nöjda nog att rekommendera utbildningen skulle inte göra det om den inte var gratis. Vi riskerar genom att införa avgifter hämma en internationaliseringsutvekling som har blivit en viktig kvalitetsaspekt även för hinhemska studenter. Och detta resulterar även i att systemet som vat tänkt att bringa in pengar istället blir fruktansvärt dyrt.

Det är märkligt när man tror att det är avgifterna som skulle ge oss ett bra rykte. Bara att vi har många internationella studenter är något som gör att vår utbildning ges status (det är rent av något som viss ranking tar hänsyn till).

Myt 5: Det gäller ju bara studenterna från utanför EES

Ja, de tär ju bara 8 000 personer (tilltagande) – varför bry sig? Åtminstone några personer, inklusive SFS, har insett att detta möjligen bara är toppen på isberget.I Englad infördes motsvarande regel och innom ett par år gällde avgifter även inhemska studenter. En liknande utveckling har även skett i Australien och ett antal andra länder.

Myt 6: Det flyttar makten från politiska beslutsfattare till dem det faktiskt gäller

För reklam har inget med saken att göra? Det kommer vara den populäraste utbildningen – den där man får mest för minst anstränging – som lockar flest. Så är det å andra sidan redan idag, och eftersom utbildningarna redan betalas per student så är det studenterna som avgör vilka som har råd att ge utbildning. Enda skilnaden är att det inte längre är någon som har det övergripande ansvaret för ett fungerande samhälle som kan bevaka kvaliteten.

Myt 7: Det kommer inte bli så stor förändring

En utbildning som bara är öppen för de som har råd och som potentiellt stänger ute tusentals sökande – om det inte skiljer sig markant från vad vi har idag så har jag många elaka saker att skriva om dagens system.

Avgifter är en principfråga för alla inplandade – inget annat, och de internationella studenterna har tyvärr blivit en bricka i spelet. Den som vinner får bestämma om utbildning är en möjlighet för samhället – eller en möjlighet för de som har råd.