Det här inlägget kommer som ett inpass innan jag kommenterar forskningspropositionen och kommer handla om hur man ser det man vill se.

Till att börja med vill jag påpeka att Pär Eriksson är formellt utsedd till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Lars Leijonborg konstaterar lugnt att eftersom den lilla grupp som utgör universitetsstyrelsen enhälligt lyckades besluta att föreslå Pär Eriksson så finns inget problem med intolerans och oförstående gäntemot religiösa bland den andra lilla grupp som satte sig på tvären. Mycket intressant. Under tiden funderas det mer på det här och vi riskerar få problem på andra hållet…

En annan sak som väldigt mycket handlar om huruvida man vill erkänna sidor som känns obekväma är jämlikhetsarbete. Som en del i det arbetet, men med en extrem betoning på jämställdhet, har Lunds universitet tagit fram en modell för hur man kan se om jämställdhetsarbetet går bra eller inom unviersitetets olika delar. Den här modellen har man kallat för Genuscertifiering för att knyta an till saker som ISO-certifiering, miljö-certifiering, et cetra.

Då Lund råkar ha en av landets främsta forskare på området, Tiina Rosenberg, har det varit naturligt att låta henne ha hand om arbetet även om representanter för samtliga områden samt studenter, administrativ personal och facket, även har ingått.

Så kan vi givetvis inte ha det – ett initiativ till att arbeta med frågor om maktbalans inom den egna organisationen är befängt. Det hävdar iallafall Steven Sampson, lärare i socialantropologi, i en debattartikel i Lundagård. Axess, som bidrog med material till mig i form av webbTV redan i april, instämmer och går så långt som att likna den (frivilliga) genuscertifieringen vid propagandan i forna öst-stater.

Men hela diskussionen är fylld av missförstånd och jag skulle vilja klargöra några punkter…

För det första – genuscertifieringen är, åtminstone till att börja med, frivillig. Och ingen tvingar institutionerna att lyckas. Det är upp till dem om de vill ta till sig av det hela.

Vad innebär det när projektet vill ”genom någon typ av certifiering påskynda och synliggöra arbetet med en bred integrering av relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik i utbildningen vid Lunds universitet, samt även möjliggöra jämförelser mellan institutioner (eller motsvarande) och områden”? Översatt till vanlig svenska: någon uppifrån skall bestämma vad vi skall undervisa och hur vi skall undervisa.

Här borde det vara uppenbart för alla lärare att det redan finns en mängd direktiv ”uppifrån” (lagar, förordningar, regleringsbrev, policys, m.m.) om vad och hur de ska undervisa. Jag hoppas att även Steven är medveten omde regler ha är skyldig att förhålla sig till…

Vidare försöker Steven Sampson ifrågasätta huruvida det kan tänkas finnas ett maktperspektiv i genusfrågan på ett sådant ställe som universitetet. Det är en klassisk invändning. Det kanske finns ojämlikhet – men inte här, inte där jag arbetar, inte där jag omedvetet kan vara medskyldig. Därför vill Steven inte heller kännas vid härskartekniker, även om jag också misstänker att det helt enkelt handlar om att han inte hört talas om fenomenet förut.

Steven forsätter med att, upprepat, prata om förmynderi på det sätt som barn brukar skrika ”du låter mig aldrig få som jag vill! Aldrig!”. Det slår mig som förvånande att en socialantropolig inte bättre kan se sociala mönster och förstå hur svåra de kan bryta. Han kan inte ens se att han avslutar sitt näst sista stycke med en uppräkning (”[…] män och kvinnor, lärare och studenter, straights och queers”) som genomgående följer mönstret och placerar den med makt före den underordnade.

Kanske behöver socialantropologerna lite utbildning i genusteori…

Annonser

Att vara trött på att behöva göra saker rätt hela tiden kan alla vara. Så det är inte konstigt att Maciej Zaremba fick många med sig i sin artikelserie ”Först kränkt vinner”. Det är så mycket lättare att raljera över hur jobbiga folk är som känner sig utsatta än att ta tag i problemet som skapar utsattheten.

Att han inte förstått lagen som skyddar studenter från trakasserier och diskriminering eller förstått att ansvaret faller på högskolan så fort det finns anledning att anta att det ligger något i en anmälan – det spelar ingen roll. Så länge Maciej får tycka att folk är jobbiga som ska ha rättigheter är allt bra.

Många har kommenterat det här tidigare – men jag ville ändå flika in ett inlägg eftersom jag hittade en utmärkt svarsartikel som jag vill länka till. Den visar på de flesta brister som ursprungsserien hade.

Detta borde jag givetvis skrivit om i helgen, men jag skyller på att vårt internet hemma legat nere. Tack för den, Ringsjö energi.

I fredags var Lunds doktorspromovering. Detta är en mycket stor och pampig tillställning där nya doktorer får sina titlar, varesig de förtjanat dem genom idokt akademiskt arbete eller för att de representerar något som en fakultet vill framhålla. Pompa och ståt till alla.

En sådan viktig tillställning måste givetvis innehålla underhållning. En grupp som bidrog till detta var Last Call som sjöng sin sång ”Folkets rättigheter” (Sydsvenskan har publicerat texten för intresserade). I denna låt drivs det med de som vill kämpa för olika rättigheter (med en ironisering över hur det lätt blir att alla ska få allt). Däribland drivs det med rätten att vara det kön man upplever sig som.

Detta tar Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap, och hennes närvarande partner väldigt illa vid sig av. I stundens hetta – och Tiina är inte direkt känd för sitt lugna och metodiska sätt – skriker de anklagelser mot sånggruppen och sedan beger de sig därifrån.

Personligen har jag full förståelse för Tiinas ilska. Jag blir ofta arg och upprörd över liknande saker. Och precis som Tiina hör jag ofta de oinsatta beklaga sig över bristen på humor som vi andra lider av. De tycks tro att bara för att de tycker att något är roligt så kan ingen annan ta illa upp av det. Och deras rätt att skratta vinner över andras rätt att slippa bli skrattade åt. Det är som på dagis ungefär.

Men i det här fallet blir jag också arg på Tiina Rosenberg. Hon gjorde här samma misstag som FI gjorde på sin aktiva tid. Hon missade att analysera omgivningen.

Om hon bitit ihop men noterat allt som sades kunda hon skrivit vassa insändare till tidningar, väckt debatt och skapat opinion mot liknande påhopp. Istället rusade hon fram, gormade och förstörde fullständigt alla möjligheter att inte bara sympatisera med henne i den här situationen, utan även att sympatisera med den åsikt hon stod för. Sydsvenskans artikel handlar nu om en ”rasande professor” och folk bloggar om ”rosenrasande Rosenberg” istället för ”gamla fördommar styr universitetet”.

Skärpning! Sluta förstör det förtroende för femenismen som finns och behövs för att vi ska kunna skapa ett bra samhälle för alla.