Det finns en främmande fågel i högskolesektorn, undantaget som bekräftar regeln, den eviga bisatsen.

Staten skall som huvudman anordna högskolor för 1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och 2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utvecklingsarbete.

1 kap. 2 § Högskolelagen (mina markeringar)

Och så får man slita sitt hår lite grand och försöka förstå hur de konstnärliga utbildningarna och det konstnärliga utvecklingsarbetet egentligen relaterar till det andra som högskolesektorn gör. För håll med om att lagen gör det lite knepigt att förhålla sig till konstnärliga utbildningar (”performing arts”, vilket måste skiljas från kulturvetenskaper). För även om de är en riktig del av högskolan har man klart och tydligt sagt att konsnärlig verksamhet är något helt annat än det ”vanliga” högskolor sysslar med.

På sista tiden har flera saker inträffat på de konstnärliga högskolorna som media har plockat upp. Det är då vi får högskolepolitik på kultursidorna – och det är ju lite spännande.

Här, och i kommande inlägg, följer en odyssé av konsnärliga högskolor som har hamnat på kultursidorna.

Akt 1 – I vilken ett styrelsebeslut ifrågasätts

Personer: Birgit Friggebo, Magnus Aspegren, lärare, styrelseledamöter, hovsångare.

Platsen är Operahögskolan i Stockholm

Operahögskolans rektor meddelar att han ämnar avgå. Flera personer med gedigen utbildning i sång meddelar sin kandidatur. Styrelsen väljer dock att föreslå en helt annan person, Magnus Aspegren, chef för Norrlandsoperan, som, ack och ve, inte är utbildad sångare. Styrelsens ordförande, Birgit Friggebo, gör entré och meddelar att skolans lärare tänker fel och att de inte vet allt. Lärarna skriver ett protestbrev tillsammans med ett antal hovsångare och andra framstående personer. Två lärare slutar i protest. Högskoleverket ringer och och meddelar att diarieföringen inte stämmer. Stor förvirring. Regeringen låter sig icke bevekas utan utser Magnus Aspegren till rektor. Ridå.

Kommentar

Jag har varit med och rekryterat rektorer. Även om man inte är konstnär kan man bli ifrågasatt. Det är ofta dumt, ogrundat och kontraproduktivt. När Lunds universitets rektor Per Eriksson kallades handlade det dock inte om bristande kompetens, utan om andra fånigare pseudokriterier. Men likheter finns det. i båda fallen ville lärarna ha en person med starkare meriter inom kärnverksamheten (forskning/konstnärligt utvecklingsarbete) medan styrelsen valde på andra grunder.

Jag respekterar att man gärna identifierar sig med någon som är duktig på det man själv håller på med. Men vem tänker på att en av de få saker som en rektor inte gör är att forska/utveckligsarbeta. Rektor ska vara chef först och främst. Det gäller på Lunds universitet såväl som på Operahögskolan.

Fortsättning följer…

Annonser

Per Eriksson utsågs idag formellt till rektor för Lunds universitet.

Tack gode Gud, säger jag – även som vederbörande tycks ha varit part i målet. Oavsett vilket så hoppas jag att den här historien tar slut nu. För det är så pinsamt för universitetet och för min fakultet. Om ett par månader kommer vi i Lund att behöva jobba tillsammans med Per Eriksson, och jag tycker verkligen att detta var en dålig start.

Må detta aldrig, aldrig, aldrig upprepas på LU.

Det här inlägget kommer som ett inpass innan jag kommenterar forskningspropositionen och kommer handla om hur man ser det man vill se.

Till att börja med vill jag påpeka att Pär Eriksson är formellt utsedd till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Lars Leijonborg konstaterar lugnt att eftersom den lilla grupp som utgör universitetsstyrelsen enhälligt lyckades besluta att föreslå Pär Eriksson så finns inget problem med intolerans och oförstående gäntemot religiösa bland den andra lilla grupp som satte sig på tvären. Mycket intressant. Under tiden funderas det mer på det här och vi riskerar få problem på andra hållet…

En annan sak som väldigt mycket handlar om huruvida man vill erkänna sidor som känns obekväma är jämlikhetsarbete. Som en del i det arbetet, men med en extrem betoning på jämställdhet, har Lunds universitet tagit fram en modell för hur man kan se om jämställdhetsarbetet går bra eller inom unviersitetets olika delar. Den här modellen har man kallat för Genuscertifiering för att knyta an till saker som ISO-certifiering, miljö-certifiering, et cetra.

Då Lund råkar ha en av landets främsta forskare på området, Tiina Rosenberg, har det varit naturligt att låta henne ha hand om arbetet även om representanter för samtliga områden samt studenter, administrativ personal och facket, även har ingått.

Så kan vi givetvis inte ha det – ett initiativ till att arbeta med frågor om maktbalans inom den egna organisationen är befängt. Det hävdar iallafall Steven Sampson, lärare i socialantropologi, i en debattartikel i Lundagård. Axess, som bidrog med material till mig i form av webbTV redan i april, instämmer och går så långt som att likna den (frivilliga) genuscertifieringen vid propagandan i forna öst-stater.

Men hela diskussionen är fylld av missförstånd och jag skulle vilja klargöra några punkter…

För det första – genuscertifieringen är, åtminstone till att börja med, frivillig. Och ingen tvingar institutionerna att lyckas. Det är upp till dem om de vill ta till sig av det hela.

Vad innebär det när projektet vill ”genom någon typ av certifiering påskynda och synliggöra arbetet med en bred integrering av relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik i utbildningen vid Lunds universitet, samt även möjliggöra jämförelser mellan institutioner (eller motsvarande) och områden”? Översatt till vanlig svenska: någon uppifrån skall bestämma vad vi skall undervisa och hur vi skall undervisa.

Här borde det vara uppenbart för alla lärare att det redan finns en mängd direktiv ”uppifrån” (lagar, förordningar, regleringsbrev, policys, m.m.) om vad och hur de ska undervisa. Jag hoppas att även Steven är medveten omde regler ha är skyldig att förhålla sig till…

Vidare försöker Steven Sampson ifrågasätta huruvida det kan tänkas finnas ett maktperspektiv i genusfrågan på ett sådant ställe som universitetet. Det är en klassisk invändning. Det kanske finns ojämlikhet – men inte här, inte där jag arbetar, inte där jag omedvetet kan vara medskyldig. Därför vill Steven inte heller kännas vid härskartekniker, även om jag också misstänker att det helt enkelt handlar om att han inte hört talas om fenomenet förut.

Steven forsätter med att, upprepat, prata om förmynderi på det sätt som barn brukar skrika ”du låter mig aldrig få som jag vill! Aldrig!”. Det slår mig som förvånande att en socialantropolig inte bättre kan se sociala mönster och förstå hur svåra de kan bryta. Han kan inte ens se att han avslutar sitt näst sista stycke med en uppräkning (”[…] män och kvinnor, lärare och studenter, straights och queers”) som genomgående följer mönstret och placerar den med makt före den underordnade.

Kanske behöver socialantropologerna lite utbildning i genusteori…

Det är något som få har. Somligt blåses upp till orimligheter, annat förminskas bortom reson.

Något som verkligen blåts upp är den tänkta rektorn för Lund, Per Erikssons, religiösa uppfattning. Jag har pratat om det här redan innan och beklagat mig över hur personer som uppenbarligen inte kan något om religiositet uttalat sig om hur en religiös människa måste fungera. Nu ska det hela tydligen det hela bli ett riskdagsärende då en ledamot från Kd bestämt sig för att fråga Lars Leijonborg vad han anser om saken… Man kan bara hoppas att ministern säger som det är – att hela debatten är irrelevant och möjligen grundlagsvidrig.

Något som tagits ur sina proportioner i en annan riktning är de medicinska delarna av den kommande forskningspropositionen. Det hela kungjordes i ett pressmedelande från departementet i förrgår. Alla de delar man vill ge pengar till ära smala områden som kanske, men långt ifrån säkert, ger önskvärda reslutat. Den grundforskning i vidare områden som skulle behövas för att uppnå stabilare resultat uteblir. Men jag överlåter den här diskussionen till min goda naturvetarvän.

Nu har jag låtit bli att skriva aldeles för länge. Jag var på väg att skriva ett inlägg för någon måndasedan, men när datorn krashade så att min text försvann tappade jag lusten. Nåja, jag gör ett nytt försök att komma igång nu igen.

Universitetsstyrelsen i Lund belslutade förra fredagen att föreslå Per Eriksson till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Det är ett besked jag gladdes åt då jag tror att Per kommer se till att ingen av universitetets tre uppgifter – forskning, ubildning och samverkan – glöms bort. Jag tycker också om att han verkar vara av uppfattningen att vi inte ska syssla med varesig utbildning eller forskning om den redan görs mycket bättre på flera andre platser. Bra egenskaper hos en rektor i min mening.

Men den tilltänkta nya rektorn har uppebarligen en allvarlig brist. Han tror på Gud. Närmare bestämt har han en bibel på nattuksbordet och är medlem i en EFS-ansluten församling inom Svenska kyrkan. Han har dessutom ett förflutet som pingstvän. Detta är uppenbarligen värre än att vi just nu har en prästvigd som rektor. Några lärare på naturveteskapliga fakulteten bestämde sig för att om de bara skriker högt nog så talar de för en majoritet av universitetet.

Per Eriksson själv har valt att inte kommentera sin tro i relation till sitt tänkta ämbete. Rimligvis för att han inte tycker att de hör samman.

Vad går då kritiken ut på? Jo, det hävdas att pingströrelsen är en fundamentalistisk kristen gren som är bokstavstroende och emot abort, homosexualitet och stamcellsforskning. Rörelsen anklagas för att vara sexistisk och vetenskapsfientlig. Och Per Eriksson anklagas geno association att instämma i dessa saker rakt igenom.

Detta är fel på väldigt många punkter. Till att börja med resulerar deta i en sammanplandning mellan den svenska pingströrelsen och dess anslutna församlingar och den amerikanska Philadelphia-kyrkan. Den amerikanska varianten driver aktivt motstånd mot både homosexuellas rättigheter, kvinnors rätt till abort, evolutionsteori m.m. Den svenska kyrkan är, som det emsta annat i Sverige, mer Lagom. De vill inte öka homosexuellas rättigheter och verkar besvärade av ämnet – men de flesta är inte värre än så. De tillhör de få som ibland ifrågasätter abort – men oftast genom att hävda vad abort riskerar att vara snarare än tycka att det alltid är hemskt. De som är emot evolutionsteori finns i inom Pingstkyrkan – men ofta måste de i Sverige söka sig till extremare samfund för att få större stöd i sin uppfattning.

Alltså, Pingtrörelsen kräver inte att man ska tycka något av det som nu ifrågasätts och eftersom meningen med rörelsen inte är de politiska frågorna utan ett sökande efter närhet till Gud och Jesus genom att insupa den helige ande (så som apostlarna gjorde under pingsten) så kan man ana att det är det Per Eriksson ville – inte jaga ned bögar som tror sig härstamma från apor.

Terra incognita väljer att tolka Fredrik Lindströms (dekanen för teologiska fakulteten i Lund – inte humorkillen från TV) analys om att religionen inte är ett hot för Erikssons vetenskapssyn som ett stöd en kristen fundamentalist till en annan. Uppenbarligen kan man inte föreställa sig att Lindström genom sin erfarenhet känner till hur religion fungerar och därför är kapabel att dra en vetenskaplig slutsats om det hela.

Helt enkelt är det vi ser prov på här ett exempel på fundamentalism. En liten grupp personer uttalar sig om vilken tro so är den rätta för helheten. De vägrar att lyssna på motargument och de bryr sig inte om att se om de eventuellt missat något. Ateistisk fundamentalism är tyvärr väldigt utspridd, och ibland tar den sig läskiga uttryck.

Det finns fler vägar att gå än att förkasta allt Bibeln säger eller förkasta allt vetenskapen säger. Faktum är att det itne ens går att förena de både var och en för sig efter som både vetenskap och Bibeln säger emot sig själva på ett flertal punkter. I övrigt överlåter jag diskussionen till en troende fysiker som kanske bättre kan förstå hur de här lärarna tänker…

Det är lätt att bli mörkrädd när man läser vad lärarna på ”min” fakultet, naturvetenskapliga fakulteten i Lund, säger i Sydsvenskan. Tydligen är det ett stort problem för lärarna att Lunds universitets blivande rektor Per Eriksson är aktiv i frikyrkan. Jag trodde att diskriminering på grund av religiös tillhörighet nästan bara ägde rum i det fördolda. Men här är det fullt blås.

Kära NatFak. Jag skäms!

Vissa tycker att detta borde ha uppmärksammats i rekryteringsprocessen. Jag vill bara påminna om att det är synnerligen olagligt att ta religiösa hänsyn i en anställningsprocess. Processen att ta fram Per Eriksson som rektor har varit lång och noggrann. Lärare, studenter, facket, konsulter, universitetsstyrelsen har alla fått träffa och fråga ut kandidaterna. Per Erikssons strategier och visioner för universitetet har hållit för all granskning. Visst är det så att han aldrig i processen har talat om sin religion, men det var ju aldrig någon som frågade. Detta framkommer inte minst i Sydsvenskans artikel där Bengt Söderström (professor, f.d. dekan för naturvetenskapliga fakulteten ) uttalar sig:

Varken Bengt Söderström eller någon annan ställde frågor om Per Erikssons trosuppfattning i hörandeförsamlingen.
– Det här är oerhört svårt att ställa frågor om i en församling om 90 personer. Det är trosuppfattningar och vi har ju religionsfrihet. Jag har faktiskt förutsatt att det här är något som tas upp i en djupintervju av de konsulter som är inhyrda, eller i styrelsen, säger Bengt Söderström.

Det finns inget som tyder på att Per Eriksson inte har hållit sig till sanningen. Det verkar, tack och lov, som att ingen stälde frågor om religion. Frågan som startade detta ställdes istället av Sydsvenskan. Den var enkel. ”Vad har du på nattduksbordet?” Eriksson svarade att han läser bibeln varje kväll. Det var ärligt, och det är inte att hymla.

Jag drar mig till minnes något jag läste i Naturvetareförbundets tidning häromdagen. En fråga som kan dyka upp på en anställningsintervju är om man tänker skaffa barn snart. Tidningen föreslår att man oavsett vilket ska svara nej. Parallellen är uppenbar. Tragiskt nog hade Eriksson klarat sig om han hade tummat på sanningen.

Och sedan kan jag inte förstå varför Per Eriksson skulle vara farligare än den prästvigde Göran Bexell som sitter nu.

Terra Incognita har sin egen lösning:

Per Eriksson måste bli kortvarig på sin position – allt annat vore väldigt märkligt. Framförallt om han nu dels tillsattes under märkliga omständigheter och dels inte har ett enhälligt stöd från universitetet vilket petitionen från sju naturvetenskapliga lärare visar.

Vilka märkliga omständigheter?! Och hur tänker man sig att en rektor ska få enhälligt stöd från ett universitet med 5000 anställda och 30000 studenter. Det stödet får ingen. Per Eriksson fick röster från 59 personer av 79 möjliga i hörandeförsamligen. Glöm aldrig att majoriteten verkar vara nöjd!