Lars Leijonborg utstrålar stolthet när han idag presenterar propositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” – forskningsproppen. På Lunds universitet, där jag har rört mig, är den efterlängtad, med lika delar förväntan som fruktan. För visst fanns det ett behov av ökade resurser. Efter det konstaterandet stod kampen – vem skulle få vad.

Man måste börja med det som är rätt, så att inte det kommer bort. Glöm inte att det är en stor satsning. Det är en av de största statliga satsningarna på forskning i Sveriges historia, och mycket är välbehövligt, mycket kommer att slå väl ut.

Det kan vara svårt att inse hur mycket eller litet pengar det handlar om. Vi rör oss i storleksordningar av flera miljarder kronor. Vad det betyder i verkligheten tror jag att många har svårt att förstå, så även jag. Dessutom är det näst intill omöjligt att förstå hur mycket pengar som kommer att gå till vilken verksamhet under vilket år. Jag kommer därför inte att snacka penningstorlekar nu. Sånt är viktigt, men principen är viktigare.

Regeringen ökar fakultetsanslagen. Detta är pengar som delas ut direkt till lärosätena (mest universiteten) och som lärosätena får använda nästan hur de vill. Fakultetsanslag är kärnan i tilldelningen och ska tjäna som garant för att lärosätenas oberoenden ska fungera. Akademisk frihet, att lärosätena ska vara oberoende, innefattar även oberoende forskningsmedel. En höjning av fakultetsanslagen skulle därför kunna tolkas som att regeringen vill öka friheten. Men det är inte det som är kärnan i proppen.

Vad proppen andas är strategi och innovation. Detta visas tydligast genom att regeringen vill ändra lagens definition av ”tredje uppgiften” – högskolans skyldighet att samverka med det övriga samhället.

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Nyttoaspekten genomsyrar proppen. Det som är bra för samhället och ger resultat snabbt är bra. Det som är grundforskning och långsamt är också bra, men inte riktigt av samma dignitet. Häromdagen varnade fyra universitetsrektorer på DN Debatt regeringen för att tänka allt för kortsiktigt. Inte minst i denna finanskris som vi befinner oss i är det på sin plats att varna för att krisåtgärder i forskningen sällan brukar ge resultat. De stora genombrotten sker oväntat, på oväntade ställen och av forkare som har goda förutsättningar att bedriva nyfikenhetsstyrd forskning. Tänker då regeringen kortsiktigt? Jag är rädd för det. Om man läser vad regeringen skrev den 10/10 får man nog skäl att hålla med rektorerna.

Regeringen inför också ett nytt sätt att avsätta en del av pengarna – nämligen Strategiska satsningar. Strategiskt för regeringen är klimat, teknik och medicin. Jag har redan skrivit en del kritik mot strategiska satsningar i medicin. Idag fick vi också veta av Leijonborg att klimat (som hade potential att göra insatser även för humaniora och samhällsvetenskap) mest är teknik iallafall. Man har inte glömt humaniora den här gången. Man har medvetet prioriterat ner det. Jag kanske är en märklig naturvetare, men jag tror faktiskt att forskning i dessa ämnen är viktigt för samhället. Nu ska man inte glömma att även humaniora och samhällsvetenskap får ta del av fakultetsanslagen, men snyggt är det inte.

Stötestenen för många är dock inte detta, utan sättet på vilket pengarna ska delas ut. Många har hävdat att systemet sänker grundforskningen. Allt handlar om kvalitet.

(Har jag talat om detta förr?)

Regeringen har beslutat att kvalitet i forskning och utbildning mäts av citeringar i vetenskapliga publikationer och förmågan att attrahera externa medel. Okej, jag är inte överdrivet kritisk, och ska man fördela efter kvalitet är systemet med citeringar ett av de bästa. Men man måste ta hänsyn till olika publiceringskultur. S och H kommer att missgynnas om man inte är försiktig. Jag hade gärna sett fler indikatorer, men regeringen valde en enkel lösning.

Något som jag däremot gillar är att regeringen vill satsa särskillt på forskningsinfrastruktur. Det vore ett sånt lyft för Lund, Sverige, Europa att MAX IV och ESS byggs.

Och om man nu ska citera Internationella olympiska kommitténs motto – Citius Altius Fortius – Högt och starkt, ja. Det kommer att bli bättre. Men liksom Leijonborgs syn på gridtekniken, det kan bli ännu bättre.

Annonser

Propositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” presenterades idag av Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg. Propositionen är regeringens idé om satsningar på forskning och innovation under åren 2009-2012.  Det är en stor och komplex proposition som nog kommer att diskuteras ett bra tag framöver på lärosätena.

I korthet:

  • En ”permanent” ökning av fakultetsanslaget sker. Under Leijonborgs presskonferens figurerade många olika siffror, och av erfarenhet vat jag att man måste titta närmare på tidsplaner och liknande för att faktiskt fatta vad som händer. Men en viktig siffra verkar vara 1,55 miljarder.

Den största delen av de statliga forskningsmedlen går till lärosätena. Av befintliga medel är det ca 11 miljarder kronor av de ca 17 miljarder kronor som går till forskning via utbildningsdepartementet. Av de tillkommande anslagen går 1,55 miljarder kronor åren 2009-2012 till universitet och högskolor.

  • Högskolemomsen avskaffas. Det blir därför mer ekonomiskt gynnsamt för lärosätena att ta emot externa medel.
  • De nya fakultetsanslagen kommer att tilldelas efter kvalitetsindikatorer. Kvalitet mäts enligt Leijonborg genom två faktorer – publiceringar/citeringar och externa forskningsmedel. För att detta inte ska slå fel mellan olika vetenskapsområden kommer humaniora, samhällsvetenskap och liknande ämnens ”kvalitet” att multipliceras med en faktor 2. Naturvetenskaps ”kvalitet” multipliceras med 1.5. Leijonborg hävdar att detta ”tar bort schablonmässigheten i tilldelningen” och att det nya systemet är ”nästan världsunikt”.
  • Anslagen till forskningsråden ökar.
  • Utöver dessa direkta anslag inför man en ny form av tilldelning – strategiska satsningar. Regeringen satsar särskillt på medicin, klimat och teknik. Man lägger även en särskilld pott för satsningar på infrastruktur.
  • Inovationskontor inrättas på de största lärosätena som ska hjälpa lärosätena att få ut innovationerna i verkligheten.
  • Leijonborg medger att det nästan inte finns några strategiska satsningar på humaniora och samhällsvetenskap.
  • Man inrättar en nationell expertgrupp för att hantera forskningsfusk. Det kommer dock fortfarande vara rektors ansvar att ta hand om dessa frågor.

Personligen var jag mycket road av Leijonborgs fascination över gridtekniken. (”Då säger några; Har vi inte datornätverk idag? – Jo, men det kan ju bli ÄNNU bättre!”)

Se även SvD, DN, Forskning & Medicin,

Uppdateringar följer…

Jag har presskonferensen i bakgrunden. Leijonborg börjar bli otålig när frågorna börjar lämna ämnet…

Workload är verkligen ett av mina favoritbegrepp inom bolognaprocessen. Det täcker in så mycket av det som jag tycker är viktigt i högre utbildning. Framför allt det faktum att det inte bara är de timmar som du sitter på föreläsning eller står i labbet eller snackar på seminarium som räknas i en utbildning. Lärande är något som pågår hela tiden, och om man ska mäta ”utbildningsmängd” så måste man ta hänsyn till hela den arbetsinsats som en student förväntas lägga ner på sitt lärande. Jag hade förhoppningen att begreppet skulle fästa sig i svensk högre utbildning. Så blev det inte.

Just nu har jag för mycket workload på mina axlar. Att jag lägger ner en massa tid på kårarbete är nog en bidragande orsak. Men den främsta orsaken är att jag pluggar naturvetenskap. Hade jag just nu pluggat humaniora (ja, jag hade faktiskt kunnat tänka mig det) inbillar jag mig att min workload hade varit ganska mycket lägre.

När är ens workload för hög? Det finns ett mantra inom studentkårvärlden som säger att det som kallas för heltidsstudier också ska vara studier på heltid. Slagordet brukar vara HELTID ÄR HELTID! 40 timmar i veckan brukar vara den normala definitionen av heltid. Och nu menar jag att det är mängden workload som ska motsvara 40 timmar. Detta är inte okontroversiellt.

Samma studenter som skanderar HELTID ÄR HELTID brukar också säga ”Mer lärarledd tid!” så snart man börjar prata om kvalitetsbrister. Förstå mig nu rätt. Bristen på lärarledd tid är den enskilt största kvalitetsbristen i svensk högre utbildning idag. Det är fullkomligt orimligt att en stor andel av kurserna i humaniora och samhällsvetenskapliga ämnen bara ska ha 4-6 lärarledda timmar i veckan. Men det är inte bristen på lärartimmar som är det verkliga problemet. Problemet är att i de aldra flesta fall är mängden workload på sådana kurser allt för liten. Detta är ofta intimt förknippat med vartannat, men det är inte hela svaret. Lärarledda timmar ökar inte per automatik mängden workload, och lärarledda timmar är inte en förutsättning för hög workload. Varje ämne och varje kurs måste skapa sin unika fördelning mellan lärarledda timmar och ”annat”.

Med ”annat” brukar man ofta mena självstudier. Självstudier är ett begrepp som nästan har blivit skällsord bland studenter. Det hävdas ofta att en student bara kan producera 20 timmar självstudier i veckan, vilket säkert är sant. Det är den härledningen som leder fram till kårsveriges just nu tydligaste kvantitativa krav: 15 timmar lärarledd undervisning i veckan till alla studenter.

När jag pluggade matte hade jag åtta lärarledda timmar i veckan. Sannerligen, hade det varit fler hade det inte varit en bra kurs. Jag insåg snabbt att det inte går att hänga över böcker 8 timmar om dagen. Hade jag gjort det hade jag inte lärt mig något. Matte, liksom många andra ämnen, visade sig behöva tid för reflektion. Jag menar att detta är något grundläggande i högre utbildning. Det är därför som det är positivt att studera i en akademisk miljö. Gå på föreläsningar och självstudera kan du göra utan att prata med en kotte, men reflektera gör du bäst i ett sammanhang.

Har man kommit så långt kan man inte ignorera det motsatta problemet, att ha för mycket workload. Min nuvarande kurs har i snitt 20 timmar föreläsningar/laborationer i veckan. Denna vecka har jag haft 30 timmar schemalagd tid. Just nu känner jag att jag gärna skulle ge bort några av de timmarna till bättre behövande. Man får inte glömma att en stor mängd lärarledda timmar på en kurs inte minskar behovet av självstudier. Jag tror att det inom de ämnen som har mycket lärartimmar pågår ett tidsslöseri. Inte medvetet kanske, men man cementerar nog en pedagogik där föreläsningen blir ett egenvärde.

Nu börjar det bli allvar med att fördela utbildningsmedel efter kvalitetsindikatorer. Jag hoppas att man ser nyanserat på detta med lärarledd tid. Jag kommer att jubla den dagen som högskolepoängen faktiskt blir ett mått på workload och inte bara ett halvdant tidsmått.

Om man ska hålla en blogg om ett så pass koncentrerat ämne som denna (utbildning och vetenskap) så är RSS ett ovärderligt redskap. Framför allt möjligheten att söka efter ett visst innehåll i artiklar och bloggar och göra själva sökningen till ett RSS-flöde är oslagbar. Ganska snabbt märker man då vilka bloggare som aktivt bloggar om samma sak som en själv.

En person som det alltid händer saker kring, och som är en alldrig sinande källa för nya inspel, är Pär Gustafsson, ordförande i Liberala studenter. Jag brukar hålla med honom i ungefär 50% av det han säger.

Jag vill också passa på att ge en liten hyllning till Liberala studenter. Inte för politiken (som sagt, 50%), men för att det är ett förbund som gör väsen av sig, hörs och syns, väl pålästa och kommer med konkreta förslag som man kan förhålla sig till. Keep up!

Idag blir det tumme upp till Pär Gustafsson.

I en debattartikel i en liten landsortstidning som råkar ha Umeå i sitt upptagningsområde skiver Pär något som har sagts mycket den senaste tiden; Sverige har för många universitet.

Jag tror att en av nycklarna är ett väldigt svårt beslut, men det borde tas. Vi har allt för många utbildningar och framförallt har vi för många högskolesäten.
Danmark, Finland och Norge har redan börjat förändra sin struktur, nu borde deras grannland göra detsamma. Universitetskanslern Anders Flodström menar med rätta att vi behöver drastiskt färre universitet. Dagens 14 är allt för många, lägger vi där till högskolorna inser alla att ekvationen inte går ihop.
Det är också dags för de universitet som inte kan leva upp till de krav som titeln antyder, vad gäller högkvalitativa magisterutbildningar, forskarutbildning och forskning inom flera vetenskapsområden, att deras universitetsstatus blir återkallad. Vi behöver ett nytt perspektiv för den högre utbildningen.

Jag brukar hävda (mer eller mindre på skämt) att jag bara erkänner sju av Sveriges universitet: Uppsala, Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Umeå och SLU (om jag umgås med humanister brukar jag lägga till Helsingfors och Tartu). Detta ligger nog på sätt och vis i linje med vad Pär och Anders Flodström har sagt. Regeringen verkar stödja en utveckling där lärosäten allt mer samarbetar, detta visar inte minst stödet till samarbetet mellan Växjö och Kalmar. Detta tror jag är rätt väg att gå.

I detta inläggs titel finns fyra värdeord som helt präglar debatten om högskolan just nu. Alla kommer från rubrikerna i SOU 2007:81 (Resurser för kvalitet). Poängen är att alla Sveriges 36 statliga högskolor inte ska göra samma saker. Särskillt de mindre högskolorna måste bli vassare inom mindre områden. Gärna nya områden, för det kan inte vara meningen att man ska utöva klassisk grundforskning överallt.

Någon annan gång ska jag särskillt belysa problemen med naturvetenskapen i Sverige.

Pär ska dock få lite mothugg. Pär avfärdar utbyggnaden av högskolan under de senaste decennierna som regionalpolitik, och det är regionalpolitikens fel att vi har minst en högskola i varje län i Sverige. Felet är att vi inte kan avfärda det som regionalpolitik. Det ÄR regionalpolitik, och det måste vi förhålla oss till. Och ska vi leva upp till ambitionerna t.ex. när det gäller breddad rekrytering måste högre utbildning komma närmare  vardagen för fler. Lunds universitet driver ett stort, vi kan kalla det projekt, som av vissa har kallats ett enormt resursslöseri och av vissa ”Lunds universitets samvete för breddad rekrytering”. Vi som arbetar med det dagligen kallar det Campus Helsingborg. Campus är LUs ”filial” i Helsingborg. Det skulle i praktiken kunna vara en egen högskola, men det är en del av LU. Detta tror jag är en god idé. Jag skulle vilja se fler filialer i universitetsvärlden. Forskningen måste inte finnas överallt, men det måste finnas inkörsportar från högskolorna.

DISCLAIMER: Alla här presenterade förslag måste garanteras en trygg oberoende finansiering för att jag ska kunna stödja dem.

SvD rapporterar att antalet anmälda fall av hot på Sveriges stora universitet ökar:

I många fall är förövarna studenter och forskare vid samma högskola. På Stockholms universitet har man trots överfallslarm och väktare fått in drygt 15 anmälningar i år mot 10-11 för hela förra året

Oj då! Detta hade jag inte hört talas om tidigare. Jag har nu tillbringat ett år i ledningen av en av fakulteterna på Lunds Universitet, och jag har aldrig hört något om några hot. Så man kan ju fråga sig, är det verkligen farligt på landets högskolor? Och när man tänker på det; det kan vara hårt i akademin.

En sak jag har lärt mig i fakultetsledningsposition är att akademisk frihet också föder akademisk bitterhet. Forskare i Sverige lever i en ständig jakt på nya forskningsmedel. Man måste hålla sig framme, publicera, peer-reviewa, och ständigt ständigt skriva nya ansökningar. Den forskare som inte faller väl ut i detta drabbas av den akademiska bitterheten, och då kan det flyga okvädningsord och smutskastning både högt och lågt. Det är inte alla forskare som kan hantera det spelet. Det kan också vara svårt att skilja på vad som är hot och vad som är uttryck för det allmänt tuffa klimatet på många institutioner.

Om detta med hot lärare och forskare emellan är ett stort problem, då finns det alla skäl att börja ta folk i öronen. Problemet är väl att det ”akademiska ledarskapet” ofta har svårt för just det.

Studenter som hotar lärare: helt oförsvarligt! Diciplinnämnd och avstängning ska de ha!

Är det då läge att seriöst förbättra säkerheten på universiteten? Ja definitivt, men inte på grund av hotsituationer. Ett mycket större problem är att dyrbar och farlig utrustning inte förvaras betryggande. Jag tror att Statens strålskyddsinstitut och Kemikalieinspektionen skulle ha en del att säga om vissa institutioner jag har varit på. Men de problem som har med hot att göra löser vi inte med mer instängdhet, snarare tvärtom.