Forskningspropositionen är en stor och viktig händelse och jag tänkte försöka förära den med två inlägg – ett nu, före den släpps, och ett efter den kommit.

Jag skrev om en farhåga med propositionen häromdagen. Det handlade om att man riskerar att peka ut små smala forskningsfält som viktiga bara för att de råkar vara inne just nu, snarare än att se forskningen i ett större perspektiv där man ge ge inriktningar. Andra oroar sig för att pengarna propositionen ska dela ut försvinner till räddningsinsatser för storbolag som drabbats av den rådande finanskrisen. Kanske en befogad oro, men jag hoppas att man från regeringshåll inser att om man vill använda pengarna för att hjälpa den ekonomiska situationen så är de bättre använda i forskning om hur man undviker den här typen av situationer.

Lars Leijonborg och Maud Olofsson skrev i SvD att de tänker göra en förändring i högskolelagen för att öka samverkan med det omgivande samhället. Då detta redan är en av tre uppgifter för högskolor och universitet så är jag nyfiken på hur man tänker sig den här förändringen. Jag oroar mig en aning för att man bara ska se till vilka stor-företag (helst inom teknikbranchen) som kommit från lärosätet – en oro som tydligen delas av bland annat Peter Olsson, VD för tekniska högskolan vid högskolan i Jönköping. Än större är min oro för att man bara ska se till rena bidrag til näringslivet snarare än en interaktion med hela samhället. Man kan också tänka sig att utbildningen glöms bort och det bara blir forskningen som ska integreras.

Nu ska vi se vad som faktiskt står i propositionen…

Man kan få för sig att pengars ursprung inte har någon större betydelse för den verksamhet man bedriver.

Anledningen till att universitet och högskolor till största delen bekostas av staten är väldigt enkel. Den utbildning och forskning som bedrivs komemr komma hela samhället till gagn. Det är också en gemensam samhällelig angelägenhet att verksamheten håller en hög kvalitet.

Men det finns möjlighet för högskolor och universitet att söka pengar från andra håll. Studenter till exempel. Det är därför det talas om att införa studieavgifter för studenter som kommer från länder utanför EES-avtalet. Att hanteringen av stipendier och avgifter kommer att kosta hela den tänkbara vinst man skulle kunna göra är inget regeringen vill kännas vid.

Ett land som brukar lyftas fram när man talar om att ta betalt för utländska studenter är Storbrittanien. Detta eftersom de kort efter samma manöver också började ta betalt från sina egna studenter vilket bidragit till ökade klasskillander.

Så hur har det gått för dem? Det har visat sig att deras utbildningar får stå till svars för så enkla saker som rykten. De utländska stundenter man så gärna ville locka till sig strömmar inte alls till i samma utsträckning längre.

Samtidigt ökar pressen att söka externa medel. I Storbrittanien lika väl som i resten av världen. Vilket leder oss till nästa tänkbara pengapåse – företagen.

Hos företagen finns faktiska finster att göra. Inte bara ekonomiskt utan även i samverksanssyfte. Detta är något som jag redan pratat om ett par gånger och som jag kommer återvända till. Men det finns givetvis också risker i att pengarna kommer ifrån företag med specifika intressen snarare än staten som, åtminstone i teorin, arbetar för hela samhällets bästa.

Ett exempel på hur illa det kan gå är tobaksforskare i USA som inte får berätta om sina rön utan att först kontrollera med tobaksbolaget Philip Morris. På Ekonomihögskolan i Lund är studentkåren sponsrad av samma företag som sponsrar utbildningen.

Det är dumt att tro att ett allmänt ansvar kan tas av andra än allmänheten

First of all – if you don’t speak Swedish, you should have spoken up sooner.

En fråga som man alltid kommer tillbaka till när man arbetar med studentpolitik är att studenter har ont om pengar. Det är givetvis något som kan problematiseras – jag känner studenter som har ganska gott om pengar eftersom de varesig är intresserade av mode, elektronik, gå på café eller festande – men på det hela taget så är en students ekonomiska situation en av ständiga prioriteringar. Vill du äta gott eller någon gång gå ut och äta? Vill du hälsa på föräldrarna eller kunna spendera en kväll med kompisarna? Vill du köpa ett eget exemplar av din kurslitteratur eller vill du kunna skriva dina anteckningar på en dator?

Förutom problemen med bostäder (som jag säkert kommer återvända till vid något tillfälle så är det ett problem för studenter att inte kunna resa. SJ och SAS erbjuder båda studentrabatter eftersom de inser att vi är en kundgrupp med lite pengar men stort behov av transport och de kan därför tjäna mer på att se till att hålla priserna på en nivå vi kan betala.

I Skåne finns fyra lärosäten i form av Malmö högskola, Kristianstad högskola, Svenska Lantbruksuniversitetet (SLU) och Lunds universitet. Inte så långt bort finns också Köpenhams universitet samt högskolorna i Halmstad och Blekinge. Det innebär en enorm potential för Skåne som kunskapsregion. Otaliga undersökningar visar att det är en enorm tillgång för ett område att ha tillgång till akademisk kompetens.

Det finns inget lärosäte i Simrishamn.

Kanske verkar det påpekandet egendomligt – självkart. Men man kan fundera på vad det betyder för Simrishamn, Ängelholm, Hörby och andra kommuner som inte har ett lärosäte. Lund har högst medel i utbildningsnivå i landet. Klippan har en av de lägsta.

Man kunde tycka att det vore enkelt att sprida ut de kunskapsresurser som finns. Jag själv bor till exempel inte i Lund utan i Esöv, tio minuters tågresa bort. Det verkar kanske inte långt. Men tågkortet för att ta sig fram och tillbaka till Lund kostar nog med pengar för att en student absolut tvekar att flytta dit. För att inte tala om vännerna som inte tänker skaffa tågkort för samma mängd pengar som annars skulle kunna vara en veckas mat bara för att det kunde vara trevligt att hälsa på.

Följden är att Esöv inte bär några tydliga spår av att ligga bara en liten bit från ett av landets största universitet och bara ytterligare en liten bit från två stora högskolor.

Lunds universitets studentkårer (LUS) har i åratal försökt tala om behovet av studentrabatter på kollektivtrafiken och äntligen har region Skåne lyssnat på oss. Rabbatter på 35% på månadskorten ska införas på prov under 2009.

Studenter – ta chansen!

In order to get the most out of higher education all parts that relate to it must interact with each other. That means students, universities, commerce and government.

Students gain knowledge from all the others and all of them are future work places that the students need to relate to. And of course they offer services that students might have use for – everything from products to public transportation. Universities want happy students, capital from companies and help to find housing for their students. The commercial world want competent future employees, access to the latest research and students that can live near both their university and the company. The government always win if other people win, and they too need both future employees and access to research.

Some places understand all of this – Helsingborg (that has it’s own campus that is part of Lund University) for instance. Or this year’s ”student city of the year” – Skövde.

My own city (Lund) however… Let’s not talk about it ok?