Pär Gustafsson, ordförande för Liberala studenter argumenterade för några dagar sedan i Hallands nyheter för att Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, arbetar på fel saker i sitt arbete gentemot regeringen. Han väljer då att rada upp några punkter som jag här i egenskap av studentpolitiker och ledamot av SFS styrelse tänkte bemöta…

Att diskutera hur Sveriges studenter ska få det bättra utan att nämna det destruktiva fribeloppstaket […]”: Faktum är att SFS för en diskussion om fribeloppstaket – man bara inte försöker avskaffa fribeloppen eftersom det finns till av en princip som man kunde tro att Pär Gustafsson borde kunna ställa sig bakom: att man inte ska få bidrag om man inte behöver det.

[…] och det grundlagsvidriga kårobligatoriet är helt befängt.”: Pär Gustafsson vet lika väl som jag att EG-domstolen redan slagit fast att kårombligatoriet inte strider mot den negativa föreningsfriheten. Alltså kan man inte hävda att obligatoriet är juridiskt felaktigt. Då kårer är demokratiskt uppbyggda, även om allt för få medlemmar tar till den demokratiska möjlighet de har, så kan Lberala studenter få kårerna att göra de saker de tycker att kårerna borde – förutsatt att de har fler studenter på sin sida än vad andra åsiktsbildare har. Alltså kan man inte heller hävda att kårer tycker fel saker. Det man kan argumentera borttagandet av ett obligatorium genom är antingen att säga att studentinflytande är dåligt och den typen av organisationer bör inte stöttas, eller säga att det borde finansieras på annat sätt än genom obligaotiskt medlemskap.

Jag skulle vilja be Pär Gustafsson att läsa den senaste ledaren i Lundagård och fundera på om kårerna kanske lyckas med en del saker iallafall. Även om det inte alltid syns.

Att straffa arbetande studenter kan aldrig löna sig.”: Nej – men man måste bestämma sig för hur man ser på utbildningen. Det är min mycket bestämda uppfattning att heltidsstudier ska vara heltidsstudier. Det innebär att det är den arbetsbörda som ska läggas på studenterna, den arbetsnivå de ska ha stöd för – och att den inkomst de kan ha under tiden måste räcka till. Ingen annan grupp människor förväntas ha sysselsättning mer än heltid för att kunna nå upp till den nationella fattigdomsgränsen. Studenter får gärna arbteta vid sdan om – men dels så förväntar jag mig att de allra flesta som läser på heltid inte har tid och energi till det, och dels så ska inte staten ge bidrag till de som inte behöver det.

SFS kräver dessutom högre studiemedel helt utan att ens fråga sig om fördelningen lån och bidrag.: Faktum är att den diskussionen har förts på de åsiktstorg som finns på SFS fullmäktige. Konsensus inom SFS verkar vara att vi vill se en förskjutning till att större del av studiemedlet är bidrag och inte lån, men att det är viktigare att höja den totala summan just nu.

Lösningen ligger bland annat i att konkurrensutsätta CSN.”: Något som inte ens de tänkta andra aktörerna, bankerna, vill… Konkurens är inte alltid den bästa vägen att gå. Att CSN alltid skulle kunna effektiviseras håller jag däremot med om.

Den snabbaste vägen för mer pengar i plånboken för den enskilde studenten är enligt min mening sällan den bästa, Pär…

Det finns inget ont som inte för något gott med sig brukar man säga. Det omvända stämmer också.

Erasmus Mundus är ett utbytesprojekt för universitet och högskolor som drivs med EU som initiativtagare och, delvis, finansiär. Målet är att skapa förståelse över gränserna, öka internationaliseringen och bidra till bättre kvalitet i utbildning och forskning. Studenter märker framför allt av det för att det möjliggör att man med väldigt lite ansträngning kan läsa utomlands. Prata med din internationella koordinator.

Nyligen har det arbetats på ett uppdaterat förslag på hur Erasmus Mundus ska fungera. Det förslagen var tänkt att reglera avgifter på ett sådant sätt att det skulle riskera Sveriges avgiftsfrihet för sina studenter. De delarna stoppades, mycket tack vare Sveriges förenade studentkårer, SFS, och European Students’ Union, ESU tillsammans med bland annat parlamentsledamoten Åsa Westlund (s), allt enligt SFS pressmeddelande.

Sorgligt nog verkar ingen ha uppmärksammat det hela. Inte ens Åsa Westlund tar upp det hela i sin blog. Nog för att klimatfrågan är viktig, men jag personligen skulle uppskatta att få även andra bilder av vad hon gör.

Metro hade idag en artikel om debatten kring ranking. I artikeln får Pär Gustafsson, ordförande för Liberala studenter, och Moa Neuman, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer, uttala sig för respektive mot rankingsystem.

I intervjun kommenterar Pär Gustsfsson det hela bland annat så här:

– Jag tror att Högskoleverket kan göra rankningen på ett bra sätt och jag är faktiskt inte så intresserad av hur.

Och därmed har han gjort precis det misstag jag är rädd för när man talar om ranking. Att mäta kvaliteten på en utbildning eller en utbildningsmiljö kan vara en bra idé eftersom det kan ge indikatorer på var brister kan tänkas finnas och inom vilka områden excellens uppnås. Men då krävs det att man vet vad det är man faktiskt mäter. Vilken statistiker som helst kan intyga att statestik tagen ur sin kontext blir meningslös.

Ett tack till Moa Neuman som gör sitt jobb att försöka representera alla studenter och itne bara de med en viss, smal politisk inriktning…

Jag missade tyvärr att kommentera på det här när det var riktigt aktuellt – men bättre sent än aldrig.

I måndags meddelade högskole- och forskningsminister Lars ”Lejonkungen” Lejonborg att regeringen ämnar införa studieavgifter för studenter från utanför EES-länderna. Nyheten mottogs med jubel – inte minst från den glada allmänheten och rent av från vissa studentkårer (så som LundaEkonomerna och Juridiska Föreningen i Lund) som inte är särskilt involverade i nationell politik. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) tillsammans med till exempel Lunds Universitets Studentkårer (LUS) är däremot väldigt negativa.

De som tycker att avgifter är en bra idé verkar ha några gemensamma linjer för varför de tycker så. Men det finns allvarliga fel i logiken bakom de linjerna som jag vill göra alla uppmärksamma på…

Myt 1: Det är ett problem om studenter kommer hit på grund av att utbildningen är gratis

De allra flesta utländska studenter (över 80%) skulle rekommendera Sverige som utbildningsland till vänner, släktingar och bekanta. Men bara 37% skulle göra det om utbildningen inte var gratis.

Somliga tycks uppfatta detta som ett problem som åtgärdas genom att inte längre låta utbildningen vara gratis. Vad de missar är att det handlar om att vår utbildnig faktiskt inte är bättre än så. Vi är ett relativt tråkigt land med en medioker utbildning. Vår chans att hävda oss i den internationella konkurensen är att vara gratis. Att inte vara det skulle bara plocka bort det enda som gjorde Sverige attraktivt.

Tricket är att få hit studenterna för att det är gratis och sedan få dem att uppskatta landet när de väl är här.

Myt 2: De åker bara hem (eller till ett redje land) igen och bidrar sedan inte till den Svenska välfärden som betalade deras utbildning

Det är helt sant att de flesta utländska studenter inte stannar i Sverige. Däremot är det också sant att de ofta hamnar på väldigt inflytelserika poistioner i det land där de sedan jobbar och när det är dags för deras företag att knyta affärskontakter – då har de starka band till det land där de utbildade sig.

Sverige existerar inte avskiljt från restan av världen. Genom att sprida kunskap om oss som kultur stärker vi Sveriges internationella ekonomiska ställning.

Myt 3: Avgifterna kommer höja kvaliteten

Om vi tar betalt måste vi ju få mer pengar, eller hur? Fel. Den administrativa kostnaden för att hantera systemet tillsammans med administrationen för det stipendiesystem som är tänkt att hjälpa studenter som inte har råd med avgiften men som är duktiga, kommer kosta nästan lika mycket som vi i dag lägger på de knappa 4 000 studenter som kommer från länder utanför EES. Lägg till stipendierna själva och vi har bara en lönsam affär om antalet internationella studenter ökar… vilket leder oss vidare…

Myt 4: Avgifterna kommer visa värdet på vår utbildning och därför locka fler internationella studenter

Vi har i dag ca. 8 000 studenter från länder utanför EES – det är nästan en fördubbling på bara de senaste tre åren och trenden verkar än så länge hålla i sig. Samtidigt ska vi inte glömma vad jag skrev om innan – hälften av de som är nöjda nog att rekommendera utbildningen skulle inte göra det om den inte var gratis. Vi riskerar genom att införa avgifter hämma en internationaliseringsutvekling som har blivit en viktig kvalitetsaspekt även för hinhemska studenter. Och detta resulterar även i att systemet som vat tänkt att bringa in pengar istället blir fruktansvärt dyrt.

Det är märkligt när man tror att det är avgifterna som skulle ge oss ett bra rykte. Bara att vi har många internationella studenter är något som gör att vår utbildning ges status (det är rent av något som viss ranking tar hänsyn till).

Myt 5: Det gäller ju bara studenterna från utanför EES

Ja, de tär ju bara 8 000 personer (tilltagande) – varför bry sig? Åtminstone några personer, inklusive SFS, har insett att detta möjligen bara är toppen på isberget.I Englad infördes motsvarande regel och innom ett par år gällde avgifter även inhemska studenter. En liknande utveckling har även skett i Australien och ett antal andra länder.

Myt 6: Det flyttar makten från politiska beslutsfattare till dem det faktiskt gäller

För reklam har inget med saken att göra? Det kommer vara den populäraste utbildningen – den där man får mest för minst anstränging – som lockar flest. Så är det å andra sidan redan idag, och eftersom utbildningarna redan betalas per student så är det studenterna som avgör vilka som har råd att ge utbildning. Enda skilnaden är att det inte längre är någon som har det övergripande ansvaret för ett fungerande samhälle som kan bevaka kvaliteten.

Myt 7: Det kommer inte bli så stor förändring

En utbildning som bara är öppen för de som har råd och som potentiellt stänger ute tusentals sökande – om det inte skiljer sig markant från vad vi har idag så har jag många elaka saker att skriva om dagens system.

Avgifter är en principfråga för alla inplandade – inget annat, och de internationella studenterna har tyvärr blivit en bricka i spelet. Den som vinner får bestämma om utbildning är en möjlighet för samhället – eller en möjlighet för de som har råd.

In order to get the most out of higher education all parts that relate to it must interact with each other. That means students, universities, commerce and government.

Students gain knowledge from all the others and all of them are future work places that the students need to relate to. And of course they offer services that students might have use for – everything from products to public transportation. Universities want happy students, capital from companies and help to find housing for their students. The commercial world want competent future employees, access to the latest research and students that can live near both their university and the company. The government always win if other people win, and they too need both future employees and access to research.

Some places understand all of this – Helsingborg (that has it’s own campus that is part of Lund University) for instance. Or this year’s ”student city of the year” – Skövde.

My own city (Lund) however… Let’s not talk about it ok?