För alltid utestängd

Det är kanske så att det är helt och hållet omöjligt att jobba som läkare om man är tidigare dömd för mord. Det vet inte jag, och det är egentligen inte det jag funderar på. Frågan är om man kan studera till läkare om man är en mördare.

Det var två uppmärksammade fall. Först var det studenten som hade blivit dömd för våldtäkt mot barn. Han studerade vid läkarprogrammet i Lund. Universitetet gjorde allt för att bli av med honom. Men det blev krångligt eftersom domstolen drog en felaktig slutsats. I domen mot mannen sänkte man nämligen straffet därför att:

Det finns grundad anledning anta att NN kommer att mista sin studieplats till följd av brottet.

Men det gjorde han inte. Högskolans avskiljandenämnd (HAN) tyckte inte att det fanns skäl att misstänka att han skulle återfalla i brottslighet. Mannen blev kvar på utbildningen. Då lät istället Socialstyrelsen meddela att mannen får yrkesförbud. Därmed kan han inte göra AT-tjänst och få ut legitimation. Därmed har man fastnat i ett Moment 22. Han är kvar på utbildningen, men kan inte jobba som det han utbildas till.

Sen var det studenten som blev antagen till läkarutbildningen i Uppsala efter en morddom. Så långt allt väl, men eftersom landstingen inte får anställa morddömda kan han inte göra praktik och således aldrig ta ut examen. Studenten vänder sig då till JK och hävdar (troligen med rätta) att Uppsala universitet borde ha ordnat praktikplats ”på annat sätt”.

Nu hade detta kunna varit bortglömt och sopat under mattan. Men regeringen tog detta till sig och gav omedelbart Högskoleverket i uppdrag att utreda hur man effektivt kan stänga av obehagliga studenter från högre utbildning. Jag fick en remiss i veckan. Och ju mer jag funderar på det, dess otäckare blir idén om avstängningar.

Om man hade frågat mig om jag tycker att en student ska kunna läsa på läkarutbildningen utan att kunna ta läkarlegetimation, då hade jag svarat Ja, för jag tror inte högskolorna är de enda som kan bestämma vad en utbildning ska användas till. Värre är när en student antas till ett program utan att ha en teoretisk möjlighet att ta examen. Det måste anses vara ett absolut minimikrav på lärosätet. Därför tycker jag att mördaren gör rätt som vänder sig till JK. Uppsala universitet har antagit studenten, och ska då kunna garantera alla obligatoriska moment. Att studenten inte kan ta legitimation med sin examen är en annan fråga, en senare fråga.

Nu vill regeringen ge lärosätena en skyldighet att inte anta studenter som har gjort sig skyldiga till allvarliga brott. Motivering: att studenten då inte kan verka i ett framtida yrkesliv. Det finns fördelar: Man besparar studenten mödan att utbilda sig ”i onödan”, och man tar inte upp plats på programmet för andra. Men det finns nackdelar också: Vad gör en utbildning ”onödig”? Kan en person med läkarexamen verkligen bara verka som läkare? Hur gör man gränsdragningen mellan grova brott och andra brott? Vem ska kontrollera och vem ska besluta? Kontrollen känns inte helt betryggande. Ska man kontrollera ALLA studenter som söker till högskolan?

Redan idag kan man avskilja studenter som är farliga för andra studenter eller värdefull egendom. Tydligen räcker inte det. Jag undrar varför? Ett problem måste ju vara att det är en hel massa inblandade myndigheter som alla ska säga sitt. 

Hur ska man lösa detta?

 

Högskolepersonal hotas allt mer

SvD rapporterar att antalet anmälda fall av hot på Sveriges stora universitet ökar:

I många fall är förövarna studenter och forskare vid samma högskola. På Stockholms universitet har man trots överfallslarm och väktare fått in drygt 15 anmälningar i år mot 10-11 för hela förra året

Oj då! Detta hade jag inte hört talas om tidigare. Jag har nu tillbringat ett år i ledningen av en av fakulteterna på Lunds Universitet, och jag har aldrig hört något om några hot. Så man kan ju fråga sig, är det verkligen farligt på landets högskolor? Och när man tänker på det; det kan vara hårt i akademin.

En sak jag har lärt mig i fakultetsledningsposition är att akademisk frihet också föder akademisk bitterhet. Forskare i Sverige lever i en ständig jakt på nya forskningsmedel. Man måste hålla sig framme, publicera, peer-reviewa, och ständigt ständigt skriva nya ansökningar. Den forskare som inte faller väl ut i detta drabbas av den akademiska bitterheten, och då kan det flyga okvädningsord och smutskastning både högt och lågt. Det är inte alla forskare som kan hantera det spelet. Det kan också vara svårt att skilja på vad som är hot och vad som är uttryck för det allmänt tuffa klimatet på många institutioner.

Om detta med hot lärare och forskare emellan är ett stort problem, då finns det alla skäl att börja ta folk i öronen. Problemet är väl att det ”akademiska ledarskapet” ofta har svårt för just det.

Studenter som hotar lärare: helt oförsvarligt! Diciplinnämnd och avstängning ska de ha!

Är det då läge att seriöst förbättra säkerheten på universiteten? Ja definitivt, men inte på grund av hotsituationer. Ett mycket större problem är att dyrbar och farlig utrustning inte förvaras betryggande. Jag tror att Statens strålskyddsinstitut och Kemikalieinspektionen skulle ha en del att säga om vissa institutioner jag har varit på. Men de problem som har med hot att göra löser vi inte med mer instängdhet, snarare tvärtom.