Utbildningsminister och partiledare Jan Björklund (FP) gick i söndags ut med att han vill se 10 000 nya platser i högskolan och vuxenutbildningen till nästa år. Bakgrunden är naturligtvis finanskrisen och den stora arbetslösheten.

– Vi har både hög arbetslöshet bland ungdomar och extremt stora årskullar som går ut gymnasiet nu. Jag tycker att det är bättre att ungdomarna utbildar sig än att de bara går runt och slår dank, säger han [Björklund] till SvD.

Det är sant att arbetslösheten gör att det är många som ”går runt och slår dank” – ofrivilligt. Och det kan tyckas helt logiskt att staten ”sysselsätter” dessa med samhällsnyttig utbildning tills dess att konjunkturen är bättre.  Men ett sådant resonemang är farligt eftersom det förutsätter att dessa studenter hellre vill vara i arbete än i utbildning. Idén är att de ska bort så snart som möjligt. När arbetet dyker upp ska man släppa allt man har för händer och gripa möjligheten. En student som kommer till högskolan för att läsa udda kurser som han/hon egentligen inte vill läsa och som avslutar kurserna innan de är färdiga, den studenten bedriver inte utbildning – studier möjligen, men inte utbildning.

Högskolan kan inte vara lagringsplats för oönskad arbetskraft.

På samma sätt mår högskolorna dåligt av att tvingas öka och minska sin utbildningsvolym på kort varsel. Det var ungefär det jag sa när jag blev intervjuad av Sydsvenskan för en månad sedan.

Lunds universitets studentkårers ordförande Christian Stråhlman håller med om att det är viktigt att utbildningen inte styrs av tillfälliga nycker.

– Det är viktigare för högskolan att ha en stabil och långsiktig utbildning med en storlek som är hållbar. Istället för att ge efter för de här tillfälliga svängningarna som man ändå inte kan förutse, säger Christian Stråhlman.

Och så finns det en aspekt till – konsten att satsa på högre utbilding utan att det kostar pengar.

Det finns två problem. Ett. Det finns för lite platser. Två. Varje plats är underfinansierad.

Enkelt skulle man kunna beskriva dagens finansiering av högre utbildning såhär: Varje utbildningsplats kostar en viss summa pengar som regeringen bestämmer. Sedan finns det den mängd platser som regeringen bestämmer. Multiplicerar man den ena summan med den andra får man fram kostnaden för högre utbildning.

När Björklund säger att man ska satsa på högre utbildning menar han att man ska öka antalet platser – en kvantitativ satsning. När partikollegan och dåvarande högskoleministern Lars Lejonborg (FP) skulle satsa på högre utbildning 2007 var det frågan om en ökning av pengarna per student – en kvalitativ satsning.

Detta är viktigt, och uppmärksammas av SFS. En satsning på platser får inte innebära en minskning av pengarna per student. Det skulle kanske se ut som en satsning på högre utbildning – men skulle i verkligheten bara vara en eftergift för konjunkturen. Studiemedel istället för a-kassa. Biblioteket istället för Arbetsförmedlingen.