Det ljuder som ett eko över hela Högskolesverige. År efter år efter år går mantrat igen.

Gärna detta och detta och detta – men först måste studiemedlet höjas. På studentkårernas önskelistor står ett höjt studiemedel ofta högst upp, och det har det gjort länge. Det rekomenderade antal hundralappar som man måste höja med har skilt sig från år till år, från landsända till landsända. Men frågan är osviklig, oantastlig. Den finns i studenternas, kårernas och lärosätenas kollektiva medvetanden som en evig klagosång mot de högre makterna på regeringskansliet – ett kansli som oavsett politisk färg ständigt lyckas glömma bort eller slarva bort frågan.

Det låga studiemedlet har satt sin stämpel på studentlivet. Det finns vid Sveriges lärosäten en kultur uppbyggd kring studenternas taskiga ekonomi. Bristen på pengar diskuteras vid kaffeautomaten såväl som på kårens fullmäktigemöten. Man till och med sjunger om studiemedlet på sittningarna. Klagosången är en del av vardagen.

Man kan inte blunda för studiemedlet när man sätter kåravgiften. Man kan inte blunda för studiemedlet när man bygger studentbostäder. Man kan inte blunda för studiemedlet när man bestämmer ölpriset på nationspuben.

Studiemedelskulturen lever. Klagosången ljuder. Gärna detta och detta och detta – men först måste studiemedlet höjas.

2006 var det val. Det året satt jag mitt första år i en kårstyrelse. Då tyckte SFS att man nu minsann skulle göra allt för att studiemedlet skulle höjas efter valet. Då skulle man lyfta klagosången, media skulle få höra den, politikerna skulle få höra den. Varje gång man pratade med media försökte man prata om studiemedlet. Det såg ut att gå vägen den gången. Om jag minns rätt fick man alla partier utom ett att lova höjda studiemedel efter valet.

För det är ett problem med det låga studiemedlet. Ytterst få som jobbar med dessa frågor hävdar motsatsen. Vi har i dagarna fått höra att varannan student inte klarar sig på egen hand och kan behöva pengar från annat håll, och det är ett verkligt problem, det händer här och nu.

Snacket just nu handlar mycket om att man ska jobba vid sidan om studierna för att finansiera sig själv. Det håller liksom inte om man ska prata om att heltidsstudier ska vara på heltid.

Varför lyckas man inte?

Först: Det är väldigt dyrt att höja studiemedlet. Jämfört med en annan möjlig reform, att avskaffa eller höja fribeloppet, är en höjning av studiemedlet ett mastodontprojekt. Även om behovet är tydligt och enigheten stor. När studiesociala utredningen inrättades 2008 sa SFS dåvarande ordförande Elin Rosenberg att en studiemedelshöjning minsann inte behövde en utredning, det kunde man göra ändå. Hon hade rätt. Nu behövdes det en studiesocial utredning av andra skäl, så helt fel var det inte.

Sedan: Höjningsförespråkarnas främsta vapen kan också vändas emot dem. Det är dolt i begreppet ”heterogen studentpopulation”. Kort sagt: Studenter är olika. De har olika förutsättningar; olika möjligheter att jobba, olika utbildningar, olika rika föräldrar osv.. Det betyder att det finns de som har katastrofalt dåliga förutsättningar att klara sig på studiemedel. Det finns också de som klarar sig utmärkt på studiemedel utan att jobba vid sidan om. Det finns de som jobbar och studerar parallellt som klarar sig utan studiemedel över huvud taget. Man väljer var man vill titta. I studiesociala utredningen skriver man om ”dödvikt”. Att man inte föreslår någonting som inte bara kommer att göra livet lättare för de som har det svårt, utan också förbättra för de som redan har det bra. Och då har man i sanning gjort det svårt för sig.

För det finns också gnällspikar. Ofta sådana som var studenter för tjugo, trettio år sedan och klarade sig bra då. Eller sådana som studerar och jobbar heltid samtidigt, som tycker att studenterna gör onödiga saker och dricker för mycket billig öl. Eller folkpensionärerna som tycker att de också har det så förbaskat dåligt att de borde prioriteras. Gemensamt är att de inte erkänner att studenter är olika. De är i gott sällskap. Studiemedelssystemet erkänner heller inte att studenter är olika.

Annonser

Idag presenterades Studiesociala utredningen. Vad som har hänt och varför den är efterlängtad har jag skrivit om här.

Tre saker har fått uppmärksamhet i större skala i media (DN, SvD, DI Sydis, Lundagård):

  • Studiemedlet föreslås höjas med 400 kronor per månad, delat mellan bidrag och lån.
  • Inkomstprövniningen (eller som alla kallar det: fribeloppet) höjs vad gäller studiebidraget och avskaffas helt vad gäller lånet.
  • Kraven för att få bostadsbidrag höjs.

Detta har många andra redan kommenterat, så jag lämnar just de frågorna därhän. Men studiesociala utredningen är en koloss, så vad hittar man under ytan?

Fort ska det gå!

Ett av kommitténs mantran är att studenterna måste bli yngre och snabbare på att ta ut examen. Kommittén tycker att det är allt för många som dräller omkring på högskolorna och tar onödiga poäng i flummiga kurser utan en tanke på examensdagen. Oj, frågar man sig, finns sådana studenter på riktigt? Man har ju hört talas om de gamla överliggarna i Lund som hade varit inskriva i tio år eller mer. Finns de idag?

Jag tror kanske att oron är lite överdriven. Och sen är utgångspunkten lite felaktig. För när övergår utbildning från att vara en god samhällsinvestering till att vara utfyllnad? Vad är det som studenterna inte ska läsa? Jag förstår intentionerna, utbildningen ska komma individen och samhället till nytta. Men en utveckling där staten allt för mycket styr vad som är en lämplig utbildning eller en bra utbildningslängd är farlig.

Sen finns det (på vissa ställen och platser) en osund kultur där man inte ser studier som en investering och en förmån, utan man studerar mest för studerandets skull. Kanske för att du inte har något annat för dig. Att t.ex. studera eftersom du inte får jobb blir allt vanligare. Om det ökar din ställning på arbetsmarknaden – tummen upp. Om du bara väntar på bättre tider – tummen ner.

Studiemedel på månadsbasis

Idag har beräkningen av tidsgränser i studiemedelssystemet fått absurda konsekvenser. När du söker studiemedel får du ut en mängd pengar beroende på det antal veckor som du studerar. Studiemedlet betalas ut en gång per månad, och du söker studiemedel en gång per termin. Fribeloppet beräknas på inkomsterna under ett halvår. Skatten och bostadsbidraget beräknas dock på kalenderår.  Prestationskravet är uttryckt i högskolepoäng. *hjälp*

Ändringarna är att man beräknar studiemedlet på månadsbasis, och betalar ut det en gång i månaden. Antalet utbetalningar minskar då från tio till nio per år (om du pluggar heltid höst+vår). Varje månadsbetalning blir då högre – ~9000 kronor.  Man rättar också till krismånaden juni, där man idag inte får studiemedel och inte har hunnit få någon lön från sommarjobbet, genom att föreslå att studiemedlet ska betalas ut i efterhand. En konsekvens blir att den första utbetalningen på läsåret blir den 25 oktober. Detta tycker jag spontant låter bra. Alla månader blir lika och några av ojämnheterna försvinner. Potentiellt kan det bli ett problem för vissa i september. (Jag har själv aldrig haft några stora mängder kurslitteratur på mina kurser, men min flickvän som är juriststudent påpekade att det är en stor kostnad i terminsstarten.)

Bostadsbidraget föreslås beräknas på halvårsbasis. Heja och äntligen, ropar jag, efter egen erfarenhet. Jobbar man (t.ex. som kårordförande) under ett läsår förlorar man sitt bostadsbidrag under de kalenderår man jobbar, d.v.s. man jobbar ett år med lön och förlorar bostadsbidraget i två år.

Sjukskrivning på deltid

En av de största bristerna i dagens trygghetssystem för studenter är att man inte kan plugga på halvtid och vara sjukskriven på halvtid. Det kan man när man förvärvsarbetar, så varför inte när man studerar. Detta gör kommittén något åt. Det är bra. En annan sak som jag hoppas de har tänkt på är att studenter måste kunna få sjukersättning även på sommaren. Idag kan man, efter 30 dagar karens, få behålla sina studiemedel utan att man har några poängkrav på sig. Lånet omvandlas till bidrag. Men när sommaren kommer skulle ju studenten inte haft bidrag även om han var frisk, så då slutar pengarna komma. Du anses vara arbetssökande. Dock kan du inte anmäla sig som arbetssökande eftersom du är sjuk och inte kan arbeta. *suck*

Havandeskapspenning

Näe. Inte heller denna gång ger man studenter möjlighet till havandeskapspenning.

En grundutbildningsstudent och en doktorand blir båda gravida. Båda jobbar på ett kemilabb.  I doktorandens fall anses labbet farligt för barnet, så doktoranden får havandeskapspenning. Studenten blir kvar. Hur går det ihop?

Blir det bra då?

På det svarar jag ett otvetydigt: Nja!

Och det tror jag är den allmänna bilden. Studenterna rycker på axlarna och går vidare. Man får fortsätta hoppas att man håller sig frisk, med sommarjobb och utan barn i en lagom dyr lägenhet, tjänar lagom med pengar vid sidan om, och klarar sina kurser i tid. Klarar du det, då duger detta. Annars…

På måndag ska studiesociala utredningen släppa sitt slutbetänkande. Äntligen, hade varit en vettig reaktion från min sida. Studiesociala utredningen har hållit på och utreda i snart ett och ett halvt år, och sedan den tillsattes har regeringen haft en helt enorm ovilja att prata om studiesociala frågor – som studiemedlets storlek, sjukförsäkning för studenter, bostadsbidrag och mycket annat. SFS, tillsammans med alla andra i Kårsverige, har talat om studiemedelshöjningar för döva öron. Regerigen har varit tyst. Allt ska komma i studiesociala utredningen.

Nu drar det ihop sig. Nu börjar det läcka.

Vi vet att utredningen kommer att föreslå hårdare regler för att få såväl studiemedel som bostadsbidrag.  Protesterna har inte låtit vänta på sig. Jag väljer att hålla mig lite kylig än så länge. Det vi har hört är ändå bara lösryckta delar ur ett jätteförslag.

Mycket av det som har läckt låter ju helt stolligt, och jag vill inte tro att studiesociala utredningen är stollig.

På måndag avslutas ett år av tystnad. Hoppas hoppas hoppas att det inte är stolligt. Hoppas hoppas hoppas.

Det blir svårt även i år att hitta bostad om man är ny student vid de stora studentstäderna i Sverige. I Lund och Malmö är situationen katastrofal rapporterar Sydsvenskan. Även på andra ställen är problemet stort. 2006 sa en kollega till mig att bostadssituationen i Lund hade gått från jätte-jätte-svår till jättesvår. Nu är det jätte-jätte-svårt igen.

Petter Forkstam, ordförande för Lunds Universitets Studentkårer, lyckas få med nästan alla aspekter av problemet när han blir intervjuad av SR. Han får t.ex. med problemet att investeringsstödet för byggandet av studentbostäder har tagits bort. Många klagar på att det byggs för få billiga bostäder i Sverige – Det GÅR inte att bygga billigt i Sverige. Problem? Ja!

Jag vill bara lägga till en sak till det Petter säger. Studiemedlet måste höjas! Själva existensen av studentbostädet beror ju på att studenter har det knapert ekonomiskt. Det är bara de billigaste bostäderna som ingår i ekvationen när man tvingas konstatera bostadsbrist bland studenter. Om man ökade svängrummet för studenter en aning kanske även bostadssituationen skulle lätta lite grann.