Forskningsproposition (före)

Forskningspropositionen är en stor och viktig händelse och jag tänkte försöka förära den med två inlägg – ett nu, före den släpps, och ett efter den kommit.

Jag skrev om en farhåga med propositionen häromdagen. Det handlade om att man riskerar att peka ut små smala forskningsfält som viktiga bara för att de råkar vara inne just nu, snarare än att se forskningen i ett större perspektiv där man ge ge inriktningar. Andra oroar sig för att pengarna propositionen ska dela ut försvinner till räddningsinsatser för storbolag som drabbats av den rådande finanskrisen. Kanske en befogad oro, men jag hoppas att man från regeringshåll inser att om man vill använda pengarna för att hjälpa den ekonomiska situationen så är de bättre använda i forskning om hur man undviker den här typen av situationer.

Lars Leijonborg och Maud Olofsson skrev i SvD att de tänker göra en förändring i högskolelagen för att öka samverkan med det omgivande samhället. Då detta redan är en av tre uppgifter för högskolor och universitet så är jag nyfiken på hur man tänker sig den här förändringen. Jag oroar mig en aning för att man bara ska se till vilka stor-företag (helst inom teknikbranchen) som kommit från lärosätet – en oro som tydligen delas av bland annat Peter Olsson, VD för tekniska högskolan vid högskolan i Jönköping. Än större är min oro för att man bara ska se till rena bidrag til näringslivet snarare än en interaktion med hela samhället. Man kan också tänka sig att utbildningen glöms bort och det bara blir forskningen som ska integreras.

Nu ska vi se vad som faktiskt står i propositionen…

 

Anatomy of a Ranking

Så var det dags igen – att hitta ett enkelt, mätbart värde för precis hur bra ett lärosäte eller en utbildning är. Dags att hitta hur mycket av SI-enheten Kvalitet (förkortat: Bra) man kan uppmäta. Är det 23 Bra eller bara 14,7 Bra?

Sydsvenska Industri- och Handelskammaren har precis publicerat sin rankinglista. Alla måste kommentera detta! Skövde ligger högt, Blekinge Tekniska Högskola klättrar, Högskolan Väst är näst sist, Lund går om Uppsala – och så vidare. Det viktiga är var man hamnar på listan.

Men inte i någon av ovan nämnda artiklar går man på djupet och analyserar vad rankingen faktiskt mäter. Vilket, som jag påpekat förr, är det viktiga. Därför tänkte jag nu visa hur ett avancerat rankingsystem fungerar.

Handelskammaren använder 8 olika faktorer (7 för de lärosäten som inte har forskarutbildning). Var och en av dessa normeras inom sig själv gämtemot riks-genomsnittet och läggs sedan samman med lika viktning mellan samtliga indikatorer. Alltså anser Handelskammaren att dessa indikatorer alla är exakt lika värdefulla för att visa på kvaliteten hos lärosätet. Någon motivering till det finns inte, så jag har svårt att ifrågasätta det ytterligare.

Innan jag går in ytterligare på de indikatorer som används vill jag påpeka att rankingen bara mäter lärosäten i det här fallet. Det betyder att det per definition är bättre att driva en enda utbildning med extremt höga värden än det är att driva 10 med nästan lika höga och en med dåliga värden. Att utbildningarna iallafall kan ha utbyte av varandra eller att vissa profiler har svårare att hävda sig i vissa indikatorer är inte något man tar hänsyn till. Istället drar man slutsatsen att det ska fungera så som metoden bygger på att det ska göra.

Indikator 1: Effektivitet i grundutbildningen. Ordet ”effektivitet” skrämmer mig en aning här, men låt oss inte hänga upp oss på ord utan titta på vilken data som används. Det här är egentligen två värden som vägs samman. Hur framfår inte av rapporten.

Det första värdet för indikatorn är ”examinationsgraden” – antalet studenter som börjar en utbildning delat med antalet som tar ut examen. Att många studenter på fristående kurser antningen inte ämnar ta ut examen eller väljer att inte göra trots möjlighet, är inget Handelskammaren problematiserar. Man bör ha korta program-utbildningar för att komma högt här.

Det andra värdet för den första indikatorn handlar om antalet poäng en student på lärosätet igenomsnitt har efter tre år. Precis som det första värdet så ökar lärosätets Bra-värde om man inte är så noggrann med att studenterna ska göra något för att få ut sina poäng. Detta är något som rapporten nämner (sidan 26), men bara konstaterar att man ”upprepat mätningen över sex år” och därför har ”modellen kvalitetsäkrats”. Jag frågar mig om det är den kvalitetsäkringen som gjort att man så noga kommit fram till att indikatorn ska viktas lika med övriga indikatorer…

Indikator 2: Studentattraktivitet. Här är det antalet studenter som väljer lärosätet i första hand vid ansökning. Lärosäten med få konkurenter i närheten missgynnas, medan de lärosäten som har ett stort rekryteringsområde. En tydlig marknadsföring är vägen till att öka i Bra. En risk är att de med rykte om sig att vara enkla ges bättre värde.

Indikator 3: Pedagogiska resurser. Helt enkelt antal lärare per student. Här missgynnas per automatik de som har en profil åt de områden med lägre resurstilldelning – humaniora och samhällsvetenskap. Teknik, medecin eller allra helst specialuppdrag (så som Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU) eller det konstnärliga området hamnar högt upp! Dessutom bör man akta sig för att ha proffessorer med lite undervisning och mycket forskning i sin tjänst. Adjunkter är det som ska sköta undervisningen – och helst dåligt betalda sådana.

Indikator 4: Lärarkvalifikationer. Är liktydigt med andelen disputerade lärare. Här kompenserar vi lite för risken med ovanstående indikator. Lärare ska nu vara disputerade, men för att inte sänka den ovanstående indikatorn bör de vara lektorer och inte mer. Det finns ingen indikator i rankingsystemet som tar hänsyn till pedagogisk skicklighet.

Indikator 5: Internationellt utbyte. Är definierat som antalet in- och utresande inom ramen för utbytesprogram. De internationella studenterna som är utanför programmen (vilket är de allra flesta på master-nivå) räknas inte. Inte heller räknas internationellt forskarutbyte. Eller utländska föreläsare. Eller joint-programmes. Eller en massa andra indikatorer. Att befinna sig nära en gräns torde dock vara bra.

Indikator 6: Attraktiv forskning från företag. Detta är detsamma som mängden externa medel. Här gynnas generellt teknik och medicin kraftigt. Att bedriva cancerforskning är till exempel mycket attraktivt för externa finansiärer.

Indikator 7: Effektivitet i forskarutbildningen. Detta är den indikator som inte finns för de som inte har forskarutbildning – vilket jag förstår som att deras resultat inte påverkas av att de inte har det. Detta är liktydigt med det första värdet för indikator 1 – fast för forskarutbildningen och har samma problem som den indikatorn.

Indikator 8: Forskningsproduktivitet. Här har rapporten ett föredömligt långt resonomang om svårigheterna med att mäta produktiviteten. Den bestämmer sig ändå slutligen för att man ska använda antalet publicerade artiklar i de vetenskapliga tidskrifter som finns i databaserna hos Thomson Scientific. Detta rör mestadels tekniska, naturvetenskapliga och medecinska tidskrifter – så de områdena gynnas. Dessutom tenderar många humanister och samhällsvetare att fokusera på mer närliggande områden vilket gör att de missgynnas.

Så vad ska man då göra för att vara ett lärosäte av Kvalitet. Hur är finns det mycket Bra hos en? Jo, vi kan se några tendenser…

Man ska fokusera på medicin (Karolinska toppar listan), eller teknik (KTH på fjärde plats, Chalmers på femte). Man bör ha en specialinriktning som är lätt att marknadsföra och där ingen utökad verksamhet riskerar att dra ned värdet (SLU på andra plats) – vilket ses som en slutsats av Handelskammaren, inte ett resultat av metoden. Man bör vara ett gammalt, etablerat lärosäte som hunnit göra sig ett namn på den internationella arenan – i synnerhet forskningsmässigt (Lund på sjätte plats, Uppsala på sjunde. Listan fortsätter med de som är väl integrerade med omgivande näringsliv, vilket jag kan se en poäng i, men det är ofta delvis ett resultat av deras geografiska placering. Jag tänker inte ge exempel på lärosäten som kan tänkas ta sig mot toppen på listan genom att sänka sina kvallitetskrav för att öka lärartäthet, prestationsgrad och locka studenter till en enkel utbildning.

Mot botten av listan hittar vi lärosäten med en tydlig humanistisk eller samhällsvetenskaplig profil (Gotland är sist), man kan hitta de som skulle levt på interaktion med lokalt näringsliv men har hård konkurens från andra lärosäten (Kristianstad som har Lund på ena sidan och BTH på andra).

Detta är vad rankingen faktiskt innebär – en godtycklig sammanvägning av godtyckligt utvalda parametrar som inte mäter varesig god pedagogik, anställningsbarhet, eller någon av de andra hundratals tänkbara och svåravgjorda variabler som vissa personer eventuellt ser som en del av sin bild av Kvalitet.

Gör separata listor för varje indikator nästa gång, tack. Och berätta vad ni mäter – försök inte lura folk att tro att Lund är 112,0 Bra.