På måndag ska studiesociala utredningen släppa sitt slutbetänkande. Äntligen, hade varit en vettig reaktion från min sida. Studiesociala utredningen har hållit på och utreda i snart ett och ett halvt år, och sedan den tillsattes har regeringen haft en helt enorm ovilja att prata om studiesociala frågor – som studiemedlets storlek, sjukförsäkning för studenter, bostadsbidrag och mycket annat. SFS, tillsammans med alla andra i Kårsverige, har talat om studiemedelshöjningar för döva öron. Regerigen har varit tyst. Allt ska komma i studiesociala utredningen.

Nu drar det ihop sig. Nu börjar det läcka.

Vi vet att utredningen kommer att föreslå hårdare regler för att få såväl studiemedel som bostadsbidrag.  Protesterna har inte låtit vänta på sig. Jag väljer att hålla mig lite kylig än så länge. Det vi har hört är ändå bara lösryckta delar ur ett jätteförslag.

Mycket av det som har läckt låter ju helt stolligt, och jag vill inte tro att studiesociala utredningen är stollig.

På måndag avslutas ett år av tystnad. Hoppas hoppas hoppas att det inte är stolligt. Hoppas hoppas hoppas.

Mitt inlägg senast har fått så mycket uppmärksamhet att jag känner att en del saker måste klargöras.

För det första vill jag anmärka på kopplingen mellan genusvetenskap och feminism. Det finns en distinkt skillnad mellan de två. Det ena är en vetenskaplig diciplin som studerar hur genus formas, hur de interagerar och särskilt fokus läggs vid strukturella makförhållanden. Det andra är en politisk ståndpunkt som hävdar att strukturella hinder som skapas av köns- och genustillhörighet är av ondo och skall motarbetas.

Ekologi är en vetenskaplig som studerar miljöer och ekosystem, relationer inom dem och hur de påverkas av olika faktorer. Grön politik har ståndpunkter som hadlar om att mänsklig påverkan på milön som medför risker för andra arter är av ondo och skall motverkas.

Nästan alla jag träffat som läst genusvetenskap har varit feminister. Nästan alla ekologer jag träffat har haft en ganska grön politisk syn. Vissa typer av studier för naturligt med sig att man kan dra vissa slutsatser som man sedan gör till politiska ställningstaganden. Det innebär inte att genusvetenskap är detsamma som feminism.

Ibland får jag höra saker som att genusvetenskap inte är en riktig vetenskap. Det brukar rent av vara svårare att övertala de som har den inställningen om något annat än vad det är att föra fram det vetenskapliga i proffesuren i parapsykologi som finns vid Lunds universitet. Men givetvis är det så att allt gåt att studera ur ett vetenskapligt perspektiv. Man skulle i teorin kunna gräva ned sig i allt från studiet av stenars potentiella själsliv (hur skulle det se ut? var har man trott historiskt?) till stålmannen-kunskap. Det handlar bara om vad man placerar resurserna på. Men det man kan vara säker på är att man kommer att få veta en massa saker om det som man väljer att satsa på. Genusvetenskap är en sådan satsning som genom vetenskaplig analys kommit fram till en hel massa saker.

Om en fysiker konstaterar att det finns en massa mikroskopiska svara hål utströdda lite slumpvis och att de håller ihop universum – då är det något man nickar åt, kanske tycker låter fachinerande eller så rycker man bara på axlarna. Men man skulle aldrig få för sig att ifrågasätta huruvida han verkligen tänkt efter och inte bara tycker att det är tufft med svarta hål. Men när genusvetare presenterar otaliga data som visar på strukturella fenomen som tvingar in både män och kvinnor i skadliga mönster – då är det något som tas för propaganda.

En av landets främsta – kanske den främsta – experter på genusvetenskap är Tiina Rosenberg. Hon råkar vara anställd vid Lunds universitet. Så när universitetets ledningsgrupp, där jag för övrigt själv var ledamot under föregående läsår, ville ta fram ett verktyg för hur man bättre kunde arbeta med jämställdhetsfrågor inom delar av organisationen, då var Tiina en given kadidat att leda arbetet.

Jag kan se brister med det förslag arbetsgruppen kom fram till (den s.k. ”genuscertifieringen”). Genusvetenskap självt kan inte bli granskat eftersom de är granskarna (trots att jag tror de skulle behöva det). Eftersom Tiina som sagt är expert på området så tar man hänsyn till varenda liten aspekt vilket skapar en detaljnivå som är på gränsen till orimlig. Men det största problemet är att utvärderingarna som ligger till grund för det hela kommer att vara fruktansvärt dyra. Vilket också är varför det inte kommer att bli ett generellt direktiv för hela universitetet.

Men jag skulle vilja uppmana alla universitetsanställda att läsa dokumentet, komma ihåg att det handlar om något som baseras på forskningsresultat och inte åsikter och sedan se om de kan göra något litet för att underlätta för de som annars riskerar att drabbas av sociala strukturer.

Snälla, minns att även om det finns de inom alla politiska inriktningar som tar saker för långt och inte vet vad de pratar om, så finns det inget inom feminism som anklagar enskilda män. Det handlar om att det finns strukturer och normer som kontrollerar vem som får göra vad hur och vi är alla bundna av de normerna och hjälps alla åt att upprätthålla dem. Och genusvetenskap har inget mer med feminism att göra än att den bevisar att de normerna existerar.

Nu har jag låtit bli att skriva aldeles för länge. Jag var på väg att skriva ett inlägg för någon måndasedan, men när datorn krashade så att min text försvann tappade jag lusten. Nåja, jag gör ett nytt försök att komma igång nu igen.

Universitetsstyrelsen i Lund belslutade förra fredagen att föreslå Per Eriksson till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Det är ett besked jag gladdes åt då jag tror att Per kommer se till att ingen av universitetets tre uppgifter – forskning, ubildning och samverkan – glöms bort. Jag tycker också om att han verkar vara av uppfattningen att vi inte ska syssla med varesig utbildning eller forskning om den redan görs mycket bättre på flera andre platser. Bra egenskaper hos en rektor i min mening.

Men den tilltänkta nya rektorn har uppebarligen en allvarlig brist. Han tror på Gud. Närmare bestämt har han en bibel på nattuksbordet och är medlem i en EFS-ansluten församling inom Svenska kyrkan. Han har dessutom ett förflutet som pingstvän. Detta är uppenbarligen värre än att vi just nu har en prästvigd som rektor. Några lärare på naturveteskapliga fakulteten bestämde sig för att om de bara skriker högt nog så talar de för en majoritet av universitetet.

Per Eriksson själv har valt att inte kommentera sin tro i relation till sitt tänkta ämbete. Rimligvis för att han inte tycker att de hör samman.

Vad går då kritiken ut på? Jo, det hävdas att pingströrelsen är en fundamentalistisk kristen gren som är bokstavstroende och emot abort, homosexualitet och stamcellsforskning. Rörelsen anklagas för att vara sexistisk och vetenskapsfientlig. Och Per Eriksson anklagas geno association att instämma i dessa saker rakt igenom.

Detta är fel på väldigt många punkter. Till att börja med resulerar deta i en sammanplandning mellan den svenska pingströrelsen och dess anslutna församlingar och den amerikanska Philadelphia-kyrkan. Den amerikanska varianten driver aktivt motstånd mot både homosexuellas rättigheter, kvinnors rätt till abort, evolutionsteori m.m. Den svenska kyrkan är, som det emsta annat i Sverige, mer Lagom. De vill inte öka homosexuellas rättigheter och verkar besvärade av ämnet – men de flesta är inte värre än så. De tillhör de få som ibland ifrågasätter abort – men oftast genom att hävda vad abort riskerar att vara snarare än tycka att det alltid är hemskt. De som är emot evolutionsteori finns i inom Pingstkyrkan – men ofta måste de i Sverige söka sig till extremare samfund för att få större stöd i sin uppfattning.

Alltså, Pingtrörelsen kräver inte att man ska tycka något av det som nu ifrågasätts och eftersom meningen med rörelsen inte är de politiska frågorna utan ett sökande efter närhet till Gud och Jesus genom att insupa den helige ande (så som apostlarna gjorde under pingsten) så kan man ana att det är det Per Eriksson ville – inte jaga ned bögar som tror sig härstamma från apor.

Terra incognita väljer att tolka Fredrik Lindströms (dekanen för teologiska fakulteten i Lund – inte humorkillen från TV) analys om att religionen inte är ett hot för Erikssons vetenskapssyn som ett stöd en kristen fundamentalist till en annan. Uppenbarligen kan man inte föreställa sig att Lindström genom sin erfarenhet känner till hur religion fungerar och därför är kapabel att dra en vetenskaplig slutsats om det hela.

Helt enkelt är det vi ser prov på här ett exempel på fundamentalism. En liten grupp personer uttalar sig om vilken tro so är den rätta för helheten. De vägrar att lyssna på motargument och de bryr sig inte om att se om de eventuellt missat något. Ateistisk fundamentalism är tyvärr väldigt utspridd, och ibland tar den sig läskiga uttryck.

Det finns fler vägar att gå än att förkasta allt Bibeln säger eller förkasta allt vetenskapen säger. Faktum är att det itne ens går att förena de både var och en för sig efter som både vetenskap och Bibeln säger emot sig själva på ett flertal punkter. I övrigt överlåter jag diskussionen till en troende fysiker som kanske bättre kan förstå hur de här lärarna tänker…

Konsten att sätta ihop ett bra utbildningsprogram i dagens högskola:

När man befinner sig på ett stort lärosäte, som jag gör, kommer man att drabbas av en otrolig optimism. Möjligheterna är enorma, ett smörgåsbord av ämnesområden och stödresurser står uppdukade och väntar på att finna sitt rätta sammanhang. Så det är väl bara att börja plocka då…

Hmm, få se nu… Vad ska vi ha för grundidé?… Bredd, naturligtvis! Vi ska ha ett brett program som ger studenterna kunskaper i ett stort ämnesområde. Det måste ju vara bra att ha i dagens föränderliga samhälle.

Fast det är klart. Man måste ju profilera sig också… Vi måste ha en nisch – en tydlig spets. Ja, det blir bra! Ett program med både bredd och spets. Lysande!

Programmet ska så klart avslutas med ett examensarbete. Jag menar, det står ju i högskoleförordningen.

Okej, vad ska vi börja med då? … Jag har hört att man helst ska börja ett program med en akademisk inroduktionskurs. Ni vet, en så där där man bara lär sig hur man jobbar på universitetet, hur man skriver rapporter och låter bli att åka fast för fusk och sånt… Mm, det kan nog funka.

Vi borde nog erbjuda möjligheten att gå på praktikveckor också. Studenterna kan nog bli sura om vi inte har arbetslivsanknytning på programmet. Såklart, arbetslivsanknytning ska vi ha… och forskningsanknytning naturligtvis, jaja, har man sagt A får man säga B.

Ja, nu har vi väl ändå en stabil grund för det här programmet. Så, nu kan vi ta tag i det viktiga. Alltså… Va?

Internationella perspektiv??? Vad menar dom med det? Jaja, ska vi ha det så ska vi ha det… Men vad ska vi… Tja, vi får väl trycka in det också då.

Nämen va f*n…

Genusperspektiv, jämställdhet, likabehandling, hållbar utveckling… ledarskap… Okej, okej!!! Vi tar väl med lite j***a hållbar utveckling också då!

Så, är det klart nu? Det känns som om jag har missat någonting… få se nu…

Ämneskurser! Ha, hur kunde jag glömma ämneskurser. Dom stoppar vi in där och där och där… Och så måste det finnas lite utrymme att läsa lite humaniora eller ekonomi eller nått… Så! Klart!

Va? … Får ett kandidatprogram bara vara 180 högskolepoäng långt? … Och extrakurser får inte räknas med i examen?!

Okej okej, vi tar väl allting väldigt snabbt då. Fram med de glättiga broschyrerna så ska vi banne mig sälja in det här.

Väkommen till PK-programmet!

Jag missade tyvärr att kommentera på det här när det var riktigt aktuellt – men bättre sent än aldrig.

I måndags meddelade högskole- och forskningsminister Lars ”Lejonkungen” Lejonborg att regeringen ämnar införa studieavgifter för studenter från utanför EES-länderna. Nyheten mottogs med jubel – inte minst från den glada allmänheten och rent av från vissa studentkårer (så som LundaEkonomerna och Juridiska Föreningen i Lund) som inte är särskilt involverade i nationell politik. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) tillsammans med till exempel Lunds Universitets Studentkårer (LUS) är däremot väldigt negativa.

De som tycker att avgifter är en bra idé verkar ha några gemensamma linjer för varför de tycker så. Men det finns allvarliga fel i logiken bakom de linjerna som jag vill göra alla uppmärksamma på…

Myt 1: Det är ett problem om studenter kommer hit på grund av att utbildningen är gratis

De allra flesta utländska studenter (över 80%) skulle rekommendera Sverige som utbildningsland till vänner, släktingar och bekanta. Men bara 37% skulle göra det om utbildningen inte var gratis.

Somliga tycks uppfatta detta som ett problem som åtgärdas genom att inte längre låta utbildningen vara gratis. Vad de missar är att det handlar om att vår utbildnig faktiskt inte är bättre än så. Vi är ett relativt tråkigt land med en medioker utbildning. Vår chans att hävda oss i den internationella konkurensen är att vara gratis. Att inte vara det skulle bara plocka bort det enda som gjorde Sverige attraktivt.

Tricket är att få hit studenterna för att det är gratis och sedan få dem att uppskatta landet när de väl är här.

Myt 2: De åker bara hem (eller till ett redje land) igen och bidrar sedan inte till den Svenska välfärden som betalade deras utbildning

Det är helt sant att de flesta utländska studenter inte stannar i Sverige. Däremot är det också sant att de ofta hamnar på väldigt inflytelserika poistioner i det land där de sedan jobbar och när det är dags för deras företag att knyta affärskontakter – då har de starka band till det land där de utbildade sig.

Sverige existerar inte avskiljt från restan av världen. Genom att sprida kunskap om oss som kultur stärker vi Sveriges internationella ekonomiska ställning.

Myt 3: Avgifterna kommer höja kvaliteten

Om vi tar betalt måste vi ju få mer pengar, eller hur? Fel. Den administrativa kostnaden för att hantera systemet tillsammans med administrationen för det stipendiesystem som är tänkt att hjälpa studenter som inte har råd med avgiften men som är duktiga, kommer kosta nästan lika mycket som vi i dag lägger på de knappa 4 000 studenter som kommer från länder utanför EES. Lägg till stipendierna själva och vi har bara en lönsam affär om antalet internationella studenter ökar… vilket leder oss vidare…

Myt 4: Avgifterna kommer visa värdet på vår utbildning och därför locka fler internationella studenter

Vi har i dag ca. 8 000 studenter från länder utanför EES – det är nästan en fördubbling på bara de senaste tre åren och trenden verkar än så länge hålla i sig. Samtidigt ska vi inte glömma vad jag skrev om innan – hälften av de som är nöjda nog att rekommendera utbildningen skulle inte göra det om den inte var gratis. Vi riskerar genom att införa avgifter hämma en internationaliseringsutvekling som har blivit en viktig kvalitetsaspekt även för hinhemska studenter. Och detta resulterar även i att systemet som vat tänkt att bringa in pengar istället blir fruktansvärt dyrt.

Det är märkligt när man tror att det är avgifterna som skulle ge oss ett bra rykte. Bara att vi har många internationella studenter är något som gör att vår utbildning ges status (det är rent av något som viss ranking tar hänsyn till).

Myt 5: Det gäller ju bara studenterna från utanför EES

Ja, de tär ju bara 8 000 personer (tilltagande) – varför bry sig? Åtminstone några personer, inklusive SFS, har insett att detta möjligen bara är toppen på isberget.I Englad infördes motsvarande regel och innom ett par år gällde avgifter även inhemska studenter. En liknande utveckling har även skett i Australien och ett antal andra länder.

Myt 6: Det flyttar makten från politiska beslutsfattare till dem det faktiskt gäller

För reklam har inget med saken att göra? Det kommer vara den populäraste utbildningen – den där man får mest för minst anstränging – som lockar flest. Så är det å andra sidan redan idag, och eftersom utbildningarna redan betalas per student så är det studenterna som avgör vilka som har råd att ge utbildning. Enda skilnaden är att det inte längre är någon som har det övergripande ansvaret för ett fungerande samhälle som kan bevaka kvaliteten.

Myt 7: Det kommer inte bli så stor förändring

En utbildning som bara är öppen för de som har råd och som potentiellt stänger ute tusentals sökande – om det inte skiljer sig markant från vad vi har idag så har jag många elaka saker att skriva om dagens system.

Avgifter är en principfråga för alla inplandade – inget annat, och de internationella studenterna har tyvärr blivit en bricka i spelet. Den som vinner får bestämma om utbildning är en möjlighet för samhället – eller en möjlighet för de som har råd.

Jag har sett en del märklig förvaltning på sista tiden. Men följande episod tar väl ändå priset:

Sveriges Universitets och Högskoleförbund (SUHF) har insett att 20 000 personer från utlandet har sökt utbildningar på svenska lärosäten till hösten 2008. Detta ska jämföras med att 4 000 personer sökte förra hösten. SUHF tycker att detta är ett problem och har därför utarbetat rekommendationer för hur man på ett enkelt och smärtfritt sätt ska kunna slänga majoriteten av dessa ansökningar i papperskorgen. Hur detta ska gå till har en vän till mig bloggat om. När man utarbetade dessa rekommendationer fick man stöd av Verket för högskoleservice (VHS), som är en statlig myndighet. SUHF skickade sedan ut sina rekommendationer till Sveriges lärosäten och bad dem ta ställning till om man skulle följa dem eller inte. Endast två lärosäten, Högskolan Dalarna och Lunds universitet, avvisar dem.

Omedelbart börjar det pratas om att denna typ av hantering bryter mot förvaltningslagstiftningen. Varför då? Jo, lärosätena är ju också myndigheter och har krav på sig att behandla varje ansökning som vilket inkommet ärende som helst. Och den stackars studenten i tredje land som får sin ansökan slängd kan inte överklaga, för det finns ju inget fattat beslut. Surrealistiskt, ja! Universitetsförvaltning i ett nötskal, ja! Men det är väl inte helt konstigt att lärosätena ställer upp på rekommendationerna, det är ju VHS som har talat, och VHS har ju alltid rätt…

Då vaknar Högskoleverket (HSV), som är ännu en statlig myndighetm och den som granskar högskolorna tillsammans med Riksrevisionen. HSV säger nu att denna process är oförenlig med lag:

Högskoleverkets bedömning finns i 1 kap. 9 § regeringsformen, där det framgår att förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Att avvisa en ansökan utan en saklig prövning av den sökandes behörighet strider mot 7 kap. högskoleförordningen. […] Eftersom rekommendationerna endast gäller sökande från tredje land finns det även anledning att ifrågasätta om de överensstämmer med bestämmelserna i lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan. […] Det kan inte […] uteslutas att det i efterhand kan bli fråga om att utkräva ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken.

Helt rätt HSV! Det är bara att hota på med vite och tjänstefel och allt ni kan komma på!

Men…

Hur ska man som myndighet reagera när en annan myndighet säger ”Gör så!” och en tredje säger ”Om du gör så så är det tjänstefel och brott mot likabehandlingslagen”.

Jag ska i alla fall heja på HSV.

Även om andra mycket adekvat redan talat om detta känner jag ett behov av att lägga min röst till debatten och klaga på hur regeringen tänker.

Om man vill bedöma hur bra olika högskolor och universitet är så vore det väl smidigt om det fanns en lista som helt enkelt berättar vilka som är bättre och vilka som är sämre. Det måste vara så regeringen har tänkt då de givit högskoleverket i uppdrag att ta fram ett rankingsystem för Sverige.

Somliga håller med Lejionborg om att rankingen skulle skapa tydlighet, medens andra tror att rankingen kommer öka lärosätenas strävan efter kvalitet.

Men problemet i det hela är att man alltid måste tänka på vad man mäter. Somliga internationella system mäter till exempel utbildnings kvalitet helt på antalet forskare som vunnit nobelpris. Knappast en god indikator. Andra mäter helt pengar/student – men det gör automatiskt utbildning som kräver dyr laboratorieutrustning mer kvalitativ och helt oavsett skulle det inte fungera med den svenska tilldelningsmodellen.

Om rankingen bygger på forskningspriser – är det vad vi vill berätta för blivande studenter? Om den mäter pengar/student så kommer alla lärosäten att sträva efter att bara ha teknologer, läkare eller konstnärer eftersom det skulle ge högst ranking.

En ranking mäter inte kvalitet. Den mäter siffror som någon tog fram för att man ville ha siffror. Verkligheten är inte riktigt så enkel. Att tro att världen fungerar på ett enkelt mätbart sätt är en förbryllande korkad idé.

Tacka vet jag det här inlägget – det är ändå det bästa inlägget. Det är ju det som är skrivet närmast idag, och det är grunden för min ranking.