Insikter i genuscertifieringen

Jag har pratat om genuscertifieringen vad som känns otaliga gånger på den här bloggen. Det är alltid spännande vad mycket känslor som debatten tycks röra upp när det egenligen bara handlar om att kontrollera huruvida man faktiskt arbetar mot ett mer jämställt samhälle. Det är inte ens så att någon nämnt läskiga ord som ”kvotering” eller ens ”positiv särbehandling”.

Ofta får naturvetare och tekonologer mycket ovett över hur dåliga de är på det här med jämställdhet, detta till trots att fysikern Tomas Brage är en av huvudaktörerna bakom genuscertifieringsprojektet. Det finns också gott om personer i tekinksektorn som inser värdet av att kämpa för en mer jämställd värld och som vågar undra om man inte tappar värdefull kompetens med snedvriden rekrytering.

Lundagård skriver också om studenter på Fysiska institutionen (i folkmun ”Fysicum”) som ser hur det vore önskvärt med en jämnare könsfördelning. Mattias Karlsson, vice ordförande på Lunds naturvetarkår, identifierar också i artikeln precis vad som är faran i det här projektet – att man talar väldigt olika språk. Men man ska inte tro att det går att dömma ut hela vetenskapsområden som ointresserade av jämställdhet. Precis som Steven Sampson i tidigare debatt på min gamla blogg (nu importerat hit) visat att inte alla inom samhällsvetenskap och humaniora förstår vad det handlar om.

 

Jämställdhet bland fysiker

Fackförbundet Naturvetarna uppmärksammar en avhandling från Umeå universitet som visar att jämställdhetsarbete behövs för att inte fysikämet ska tappa kopetenta personer på vägen. Och artikeln gör något som behövs i de här sammanhangen – den förklarar varför man kan dra den slutsats man gör.

Lunds universitet har startat ett projekt med ”genuscertifiering” som jag har pratat om en hel massa tidigare. Fysiska institutionen är, mycket tack vare studierektor Tomas Brage, en del i pilotprojektet. Certifieringen ska inspirera till bättre jämställdhetsarbete och kontroller att man faktiskt tänker på de olika planer och policys som finns i den mån det är möjligt. Och så långt är allt väl…

Men det finns många skeptiker bland naturvetare. För dem verkar det bara vara åsikter. De är vana vid att lösa problem – inte se strukturer först och sedan fundera på huruvida de kan innebära problem. För en genusvetare är det naturligt att förstå vad som menas med ”den vita manliga hegemonin och diskursen om tillgänglighet till kroppar”. Men om man inte är välinsatt i diskursanalys och redan känner till de bevis som ligger till grund för genusvetenskaplig forskning, då verkar det bara som man försöker attakera personer som inte gjort något ont.

När genusvetarna skulle prata inför fysikerna och förklara hur man kan arbeta med jämställdhet så drog de lite snabbt förbi något om att ”jo, vi vet ju att det finns sådana här problem”. Och därmed har man förlorat nästan alla sina lyssnares intresse. Hade man istället lagt ned i stort sett hela tiden på att med kvantitativa och kvalitativa data visa exempel på hur man arbetar så hade man fått ett rum fullt med personer som funderar på tänkbara lösningar. Åtminstone lösningar på de specifika data som visas upp, men det är alltid något.

Det handlar inte om att strunta i vissa teorier för att de är påkommna av män eller att man ska förminska ämneskunskaperna inom utbildningen. Det handlar om att vara medveten om att barn som vuxna ser Fysikern som en man förknippad med klassiskt manliga egenskaper och att detta tillsammans med hur man för fram ämneskunskaperna utestänger kompentes.

 

Genus, schmenus

Mitt inlägg senast har fått så mycket uppmärksamhet att jag känner att en del saker måste klargöras.

För det första vill jag anmärka på kopplingen mellan genusvetenskap och feminism. Det finns en distinkt skillnad mellan de två. Det ena är en vetenskaplig diciplin som studerar hur genus formas, hur de interagerar och särskilt fokus läggs vid strukturella makförhållanden. Det andra är en politisk ståndpunkt som hävdar att strukturella hinder som skapas av köns- och genustillhörighet är av ondo och skall motarbetas.

Ekologi är en vetenskaplig som studerar miljöer och ekosystem, relationer inom dem och hur de påverkas av olika faktorer. Grön politik har ståndpunkter som hadlar om att mänsklig påverkan på milön som medför risker för andra arter är av ondo och skall motverkas.

Nästan alla jag träffat som läst genusvetenskap har varit feminister. Nästan alla ekologer jag träffat har haft en ganska grön politisk syn. Vissa typer av studier för naturligt med sig att man kan dra vissa slutsatser som man sedan gör till politiska ställningstaganden. Det innebär inte att genusvetenskap är detsamma som feminism.

Ibland får jag höra saker som att genusvetenskap inte är en riktig vetenskap. Det brukar rent av vara svårare att övertala de som har den inställningen om något annat än vad det är att föra fram det vetenskapliga i proffesuren i parapsykologi som finns vid Lunds universitet. Men givetvis är det så att allt gåt att studera ur ett vetenskapligt perspektiv. Man skulle i teorin kunna gräva ned sig i allt från studiet av stenars potentiella själsliv (hur skulle det se ut? var har man trott historiskt?) till stålmannen-kunskap. Det handlar bara om vad man placerar resurserna på. Men det man kan vara säker på är att man kommer att få veta en massa saker om det som man väljer att satsa på. Genusvetenskap är en sådan satsning som genom vetenskaplig analys kommit fram till en hel massa saker.

Om en fysiker konstaterar att det finns en massa mikroskopiska svara hål utströdda lite slumpvis och att de håller ihop universum – då är det något man nickar åt, kanske tycker låter fachinerande eller så rycker man bara på axlarna. Men man skulle aldrig få för sig att ifrågasätta huruvida han verkligen tänkt efter och inte bara tycker att det är tufft med svarta hål. Men när genusvetare presenterar otaliga data som visar på strukturella fenomen som tvingar in både män och kvinnor i skadliga mönster – då är det något som tas för propaganda.

En av landets främsta – kanske den främsta – experter på genusvetenskap är Tiina Rosenberg. Hon råkar vara anställd vid Lunds universitet. Så när universitetets ledningsgrupp, där jag för övrigt själv var ledamot under föregående läsår, ville ta fram ett verktyg för hur man bättre kunde arbeta med jämställdhetsfrågor inom delar av organisationen, då var Tiina en given kadidat att leda arbetet.

Jag kan se brister med det förslag arbetsgruppen kom fram till (den s.k. ”genuscertifieringen”). Genusvetenskap självt kan inte bli granskat eftersom de är granskarna (trots att jag tror de skulle behöva det). Eftersom Tiina som sagt är expert på området så tar man hänsyn till varenda liten aspekt vilket skapar en detaljnivå som är på gränsen till orimlig. Men det största problemet är att utvärderingarna som ligger till grund för det hela kommer att vara fruktansvärt dyra. Vilket också är varför det inte kommer att bli ett generellt direktiv för hela universitetet.

Men jag skulle vilja uppmana alla universitetsanställda att läsa dokumentet, komma ihåg att det handlar om något som baseras på forskningsresultat och inte åsikter och sedan se om de kan göra något litet för att underlätta för de som annars riskerar att drabbas av sociala strukturer.

Snälla, minns att även om det finns de inom alla politiska inriktningar som tar saker för långt och inte vet vad de pratar om, så finns det inget inom feminism som anklagar enskilda män. Det handlar om att det finns strukturer och normer som kontrollerar vem som får göra vad hur och vi är alla bundna av de normerna och hjälps alla åt att upprätthålla dem. Och genusvetenskap har inget mer med feminism att göra än att den bevisar att de normerna existerar.

 

De som inte kan se det osynliga

Det här inlägget kommer som ett inpass innan jag kommenterar forskningspropositionen och kommer handla om hur man ser det man vill se.

Till att börja med vill jag påpeka att Pär Eriksson är formellt utsedd till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Lars Leijonborg konstaterar lugnt att eftersom den lilla grupp som utgör universitetsstyrelsen enhälligt lyckades besluta att föreslå Pär Eriksson så finns inget problem med intolerans och oförstående gäntemot religiösa bland den andra lilla grupp som satte sig på tvären. Mycket intressant. Under tiden funderas det mer på det här och vi riskerar få problem på andra hållet…

En annan sak som väldigt mycket handlar om huruvida man vill erkänna sidor som känns obekväma är jämlikhetsarbete. Som en del i det arbetet, men med en extrem betoning på jämställdhet, har Lunds universitet tagit fram en modell för hur man kan se om jämställdhetsarbetet går bra eller inom unviersitetets olika delar. Den här modellen har man kallat för Genuscertifiering för att knyta an till saker som ISO-certifiering, miljö-certifiering, et cetra.

Då Lund råkar ha en av landets främsta forskare på området, Tiina Rosenberg, har det varit naturligt att låta henne ha hand om arbetet även om representanter för samtliga områden samt studenter, administrativ personal och facket, även har ingått.

Så kan vi givetvis inte ha det – ett initiativ till att arbeta med frågor om maktbalans inom den egna organisationen är befängt. Det hävdar iallafall Steven Sampson, lärare i socialantropologi, i en debattartikel i Lundagård. Axess, som bidrog med material till mig i form av webbTV redan i april, instämmer och går så långt som att likna den (frivilliga) genuscertifieringen vid propagandan i forna öst-stater.

Men hela diskussionen är fylld av missförstånd och jag skulle vilja klargöra några punkter…

För det första – genuscertifieringen är, åtminstone till att börja med, frivillig. Och ingen tvingar institutionerna att lyckas. Det är upp till dem om de vill ta till sig av det hela.

Vad innebär det när projektet vill ”genom någon typ av certifiering påskynda och synliggöra arbetet med en bred integrering av relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik i utbildningen vid Lunds universitet, samt även möjliggöra jämförelser mellan institutioner (eller motsvarande) och områden”? Översatt till vanlig svenska: någon uppifrån skall bestämma vad vi skall undervisa och hur vi skall undervisa.

Här borde det vara uppenbart för alla lärare att det redan finns en mängd direktiv ”uppifrån” (lagar, förordningar, regleringsbrev, policys, m.m.) om vad och hur de ska undervisa. Jag hoppas att även Steven är medveten omde regler ha är skyldig att förhålla sig till…

Vidare försöker Steven Sampson ifrågasätta huruvida det kan tänkas finnas ett maktperspektiv i genusfrågan på ett sådant ställe som universitetet. Det är en klassisk invändning. Det kanske finns ojämlikhet – men inte här, inte där jag arbetar, inte där jag omedvetet kan vara medskyldig. Därför vill Steven inte heller kännas vid härskartekniker, även om jag också misstänker att det helt enkelt handlar om att han inte hört talas om fenomenet förut.

Steven forsätter med att, upprepat, prata om förmynderi på det sätt som barn brukar skrika ”du låter mig aldrig få som jag vill! Aldrig!”. Det slår mig som förvånande att en socialantropolig inte bättre kan se sociala mönster och förstå hur svåra de kan bryta. Han kan inte ens se att han avslutar sitt näst sista stycke med en uppräkning (”[…] män och kvinnor, lärare och studenter, straights och queers”) som genomgående följer mönstret och placerar den med makt före den underordnade.

Kanske behöver socialantropologerna lite utbildning i genusteori…