Internationaliseringens baksidor

Det finns inget ont som inte för något gott med sig brukar man säga. Det omvända stämmer också.

Erasmus Mundus är ett utbytesprojekt för universitet och högskolor som drivs med EU som initiativtagare och, delvis, finansiär. Målet är att skapa förståelse över gränserna, öka internationaliseringen och bidra till bättre kvalitet i utbildning och forskning. Studenter märker framför allt av det för att det möjliggör att man med väldigt lite ansträngning kan läsa utomlands. Prata med din internationella koordinator.

Nyligen har det arbetats på ett uppdaterat förslag på hur Erasmus Mundus ska fungera. Det förslagen var tänkt att reglera avgifter på ett sådant sätt att det skulle riskera Sveriges avgiftsfrihet för sina studenter. De delarna stoppades, mycket tack vare Sveriges förenade studentkårer, SFS, och European Students’ Union, ESU tillsammans med bland annat parlamentsledamoten Åsa Westlund (s), allt enligt SFS pressmeddelande.

Sorgligt nog verkar ingen ha uppmärksammat det hela. Inte ens Åsa Westlund tar upp det hela i sin blog. Nog för att klimatfrågan är viktig, men jag personligen skulle uppskatta att få även andra bilder av vad hon gör.

 

Sinne för proportioner

Det är något som få har. Somligt blåses upp till orimligheter, annat förminskas bortom reson.

Något som verkligen blåts upp är den tänkta rektorn för Lund, Per Erikssons, religiösa uppfattning. Jag har pratat om det här redan innan och beklagat mig över hur personer som uppenbarligen inte kan något om religiositet uttalat sig om hur en religiös människa måste fungera. Nu ska det hela tydligen det hela bli ett riskdagsärende då en ledamot från Kd bestämt sig för att fråga Lars Leijonborg vad han anser om saken… Man kan bara hoppas att ministern säger som det är – att hela debatten är irrelevant och möjligen grundlagsvidrig.

Något som tagits ur sina proportioner i en annan riktning är de medicinska delarna av den kommande forskningspropositionen. Det hela kungjordes i ett pressmedelande från departementet i förrgår. Alla de delar man vill ge pengar till ära smala områden som kanske, men långt ifrån säkert, ger önskvärda reslutat. Den grundforskning i vidare områden som skulle behövas för att uppnå stabilare resultat uteblir. Men jag överlåter den här diskussionen till min goda naturvetarvän.

 

Anatomy of a Ranking

Så var det dags igen – att hitta ett enkelt, mätbart värde för precis hur bra ett lärosäte eller en utbildning är. Dags att hitta hur mycket av SI-enheten Kvalitet (förkortat: Bra) man kan uppmäta. Är det 23 Bra eller bara 14,7 Bra?

Sydsvenska Industri- och Handelskammaren har precis publicerat sin rankinglista. Alla måste kommentera detta! Skövde ligger högt, Blekinge Tekniska Högskola klättrar, Högskolan Väst är näst sist, Lund går om Uppsala – och så vidare. Det viktiga är var man hamnar på listan.

Men inte i någon av ovan nämnda artiklar går man på djupet och analyserar vad rankingen faktiskt mäter. Vilket, som jag påpekat förr, är det viktiga. Därför tänkte jag nu visa hur ett avancerat rankingsystem fungerar.

Handelskammaren använder 8 olika faktorer (7 för de lärosäten som inte har forskarutbildning). Var och en av dessa normeras inom sig själv gämtemot riks-genomsnittet och läggs sedan samman med lika viktning mellan samtliga indikatorer. Alltså anser Handelskammaren att dessa indikatorer alla är exakt lika värdefulla för att visa på kvaliteten hos lärosätet. Någon motivering till det finns inte, så jag har svårt att ifrågasätta det ytterligare.

Innan jag går in ytterligare på de indikatorer som används vill jag påpeka att rankingen bara mäter lärosäten i det här fallet. Det betyder att det per definition är bättre att driva en enda utbildning med extremt höga värden än det är att driva 10 med nästan lika höga och en med dåliga värden. Att utbildningarna iallafall kan ha utbyte av varandra eller att vissa profiler har svårare att hävda sig i vissa indikatorer är inte något man tar hänsyn till. Istället drar man slutsatsen att det ska fungera så som metoden bygger på att det ska göra.

Indikator 1: Effektivitet i grundutbildningen. Ordet ”effektivitet” skrämmer mig en aning här, men låt oss inte hänga upp oss på ord utan titta på vilken data som används. Det här är egentligen två värden som vägs samman. Hur framfår inte av rapporten.

Det första värdet för indikatorn är ”examinationsgraden” – antalet studenter som börjar en utbildning delat med antalet som tar ut examen. Att många studenter på fristående kurser antningen inte ämnar ta ut examen eller väljer att inte göra trots möjlighet, är inget Handelskammaren problematiserar. Man bör ha korta program-utbildningar för att komma högt här.

Det andra värdet för den första indikatorn handlar om antalet poäng en student på lärosätet igenomsnitt har efter tre år. Precis som det första värdet så ökar lärosätets Bra-värde om man inte är så noggrann med att studenterna ska göra något för att få ut sina poäng. Detta är något som rapporten nämner (sidan 26), men bara konstaterar att man ”upprepat mätningen över sex år” och därför har ”modellen kvalitetsäkrats”. Jag frågar mig om det är den kvalitetsäkringen som gjort att man så noga kommit fram till att indikatorn ska viktas lika med övriga indikatorer…

Indikator 2: Studentattraktivitet. Här är det antalet studenter som väljer lärosätet i första hand vid ansökning. Lärosäten med få konkurenter i närheten missgynnas, medan de lärosäten som har ett stort rekryteringsområde. En tydlig marknadsföring är vägen till att öka i Bra. En risk är att de med rykte om sig att vara enkla ges bättre värde.

Indikator 3: Pedagogiska resurser. Helt enkelt antal lärare per student. Här missgynnas per automatik de som har en profil åt de områden med lägre resurstilldelning – humaniora och samhällsvetenskap. Teknik, medecin eller allra helst specialuppdrag (så som Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU) eller det konstnärliga området hamnar högt upp! Dessutom bör man akta sig för att ha proffessorer med lite undervisning och mycket forskning i sin tjänst. Adjunkter är det som ska sköta undervisningen – och helst dåligt betalda sådana.

Indikator 4: Lärarkvalifikationer. Är liktydigt med andelen disputerade lärare. Här kompenserar vi lite för risken med ovanstående indikator. Lärare ska nu vara disputerade, men för att inte sänka den ovanstående indikatorn bör de vara lektorer och inte mer. Det finns ingen indikator i rankingsystemet som tar hänsyn till pedagogisk skicklighet.

Indikator 5: Internationellt utbyte. Är definierat som antalet in- och utresande inom ramen för utbytesprogram. De internationella studenterna som är utanför programmen (vilket är de allra flesta på master-nivå) räknas inte. Inte heller räknas internationellt forskarutbyte. Eller utländska föreläsare. Eller joint-programmes. Eller en massa andra indikatorer. Att befinna sig nära en gräns torde dock vara bra.

Indikator 6: Attraktiv forskning från företag. Detta är detsamma som mängden externa medel. Här gynnas generellt teknik och medicin kraftigt. Att bedriva cancerforskning är till exempel mycket attraktivt för externa finansiärer.

Indikator 7: Effektivitet i forskarutbildningen. Detta är den indikator som inte finns för de som inte har forskarutbildning – vilket jag förstår som att deras resultat inte påverkas av att de inte har det. Detta är liktydigt med det första värdet för indikator 1 – fast för forskarutbildningen och har samma problem som den indikatorn.

Indikator 8: Forskningsproduktivitet. Här har rapporten ett föredömligt långt resonomang om svårigheterna med att mäta produktiviteten. Den bestämmer sig ändå slutligen för att man ska använda antalet publicerade artiklar i de vetenskapliga tidskrifter som finns i databaserna hos Thomson Scientific. Detta rör mestadels tekniska, naturvetenskapliga och medecinska tidskrifter – så de områdena gynnas. Dessutom tenderar många humanister och samhällsvetare att fokusera på mer närliggande områden vilket gör att de missgynnas.

Så vad ska man då göra för att vara ett lärosäte av Kvalitet. Hur är finns det mycket Bra hos en? Jo, vi kan se några tendenser…

Man ska fokusera på medicin (Karolinska toppar listan), eller teknik (KTH på fjärde plats, Chalmers på femte). Man bör ha en specialinriktning som är lätt att marknadsföra och där ingen utökad verksamhet riskerar att dra ned värdet (SLU på andra plats) – vilket ses som en slutsats av Handelskammaren, inte ett resultat av metoden. Man bör vara ett gammalt, etablerat lärosäte som hunnit göra sig ett namn på den internationella arenan – i synnerhet forskningsmässigt (Lund på sjätte plats, Uppsala på sjunde. Listan fortsätter med de som är väl integrerade med omgivande näringsliv, vilket jag kan se en poäng i, men det är ofta delvis ett resultat av deras geografiska placering. Jag tänker inte ge exempel på lärosäten som kan tänkas ta sig mot toppen på listan genom att sänka sina kvallitetskrav för att öka lärartäthet, prestationsgrad och locka studenter till en enkel utbildning.

Mot botten av listan hittar vi lärosäten med en tydlig humanistisk eller samhällsvetenskaplig profil (Gotland är sist), man kan hitta de som skulle levt på interaktion med lokalt näringsliv men har hård konkurens från andra lärosäten (Kristianstad som har Lund på ena sidan och BTH på andra).

Detta är vad rankingen faktiskt innebär – en godtycklig sammanvägning av godtyckligt utvalda parametrar som inte mäter varesig god pedagogik, anställningsbarhet, eller någon av de andra hundratals tänkbara och svåravgjorda variabler som vissa personer eventuellt ser som en del av sin bild av Kvalitet.

Gör separata listor för varje indikator nästa gång, tack. Och berätta vad ni mäter – försök inte lura folk att tro att Lund är 112,0 Bra.

 

Fundamentalt fel om fundamentalism

Nu har jag låtit bli att skriva aldeles för länge. Jag var på väg att skriva ett inlägg för någon måndasedan, men när datorn krashade så att min text försvann tappade jag lusten. Nåja, jag gör ett nytt försök att komma igång nu igen.

Universitetsstyrelsen i Lund belslutade förra fredagen att föreslå Per Eriksson till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Det är ett besked jag gladdes åt då jag tror att Per kommer se till att ingen av universitetets tre uppgifter – forskning, ubildning och samverkan – glöms bort. Jag tycker också om att han verkar vara av uppfattningen att vi inte ska syssla med varesig utbildning eller forskning om den redan görs mycket bättre på flera andre platser. Bra egenskaper hos en rektor i min mening.

Men den tilltänkta nya rektorn har uppebarligen en allvarlig brist. Han tror på Gud. Närmare bestämt har han en bibel på nattuksbordet och är medlem i en EFS-ansluten församling inom Svenska kyrkan. Han har dessutom ett förflutet som pingstvän. Detta är uppenbarligen värre än att vi just nu har en prästvigd som rektor. Några lärare på naturveteskapliga fakulteten bestämde sig för att om de bara skriker högt nog så talar de för en majoritet av universitetet.

Per Eriksson själv har valt att inte kommentera sin tro i relation till sitt tänkta ämbete. Rimligvis för att han inte tycker att de hör samman.

Vad går då kritiken ut på? Jo, det hävdas att pingströrelsen är en fundamentalistisk kristen gren som är bokstavstroende och emot abort, homosexualitet och stamcellsforskning. Rörelsen anklagas för att vara sexistisk och vetenskapsfientlig. Och Per Eriksson anklagas geno association att instämma i dessa saker rakt igenom.

Detta är fel på väldigt många punkter. Till att börja med resulerar deta i en sammanplandning mellan den svenska pingströrelsen och dess anslutna församlingar och den amerikanska Philadelphia-kyrkan. Den amerikanska varianten driver aktivt motstånd mot både homosexuellas rättigheter, kvinnors rätt till abort, evolutionsteori m.m. Den svenska kyrkan är, som det emsta annat i Sverige, mer Lagom. De vill inte öka homosexuellas rättigheter och verkar besvärade av ämnet – men de flesta är inte värre än så. De tillhör de få som ibland ifrågasätter abort – men oftast genom att hävda vad abort riskerar att vara snarare än tycka att det alltid är hemskt. De som är emot evolutionsteori finns i inom Pingstkyrkan – men ofta måste de i Sverige söka sig till extremare samfund för att få större stöd i sin uppfattning.

Alltså, Pingtrörelsen kräver inte att man ska tycka något av det som nu ifrågasätts och eftersom meningen med rörelsen inte är de politiska frågorna utan ett sökande efter närhet till Gud och Jesus genom att insupa den helige ande (så som apostlarna gjorde under pingsten) så kan man ana att det är det Per Eriksson ville – inte jaga ned bögar som tror sig härstamma från apor.

Terra incognita väljer att tolka Fredrik Lindströms (dekanen för teologiska fakulteten i Lund – inte humorkillen från TV) analys om att religionen inte är ett hot för Erikssons vetenskapssyn som ett stöd en kristen fundamentalist till en annan. Uppenbarligen kan man inte föreställa sig att Lindström genom sin erfarenhet känner till hur religion fungerar och därför är kapabel att dra en vetenskaplig slutsats om det hela.

Helt enkelt är det vi ser prov på här ett exempel på fundamentalism. En liten grupp personer uttalar sig om vilken tro so är den rätta för helheten. De vägrar att lyssna på motargument och de bryr sig inte om att se om de eventuellt missat något. Ateistisk fundamentalism är tyvärr väldigt utspridd, och ibland tar den sig läskiga uttryck.

Det finns fler vägar att gå än att förkasta allt Bibeln säger eller förkasta allt vetenskapen säger. Faktum är att det itne ens går att förena de både var och en för sig efter som både vetenskap och Bibeln säger emot sig själva på ett flertal punkter. I övrigt överlåter jag diskussionen till en troende fysiker som kanske bättre kan förstå hur de här lärarna tänker…

 

Ovälkommna minoriteter

Det börjar bli länge sedan jag skrev. Det har hänt mycket ett tag – så som att jag arbetet 150%. Men jag kommer strax tillbaka då jag filar på ett lite längre svar till Dexter som skrivit en del kommendarar på tidigare inlägg.

I väntan på det längre inlägget så vill jag bara göra en kort observation: av de kårer som inte anger rent ekonomiska skäl till varför de inte är en del av SFS tycker jag mig ana en viss gemensam politik. Samma politiska fåra tycks omge dem som anser att studenters åsikter (närmare bestämt deras egna åsikter) inte tas till vara av studentkårerna.

Kårer är till sin natur demokratiska organisationer där alla medlemmar har lika möjlighet att påverka. Ett vanligt fenomen i sådana organisationer är att de som är i minoritet länge tenderar att ogilla hela systemet.

S-studenter, Gröna studenter och VSF beskriver hur majoriteten av studenterna är i politisk oposition i riksdagspolitiken och visar hur frustrerande det är. Jag tror frustrationen hos minoriteten av studenter som varit minoriteten av studenter väldigt länge är väldigt stor.

 

Myten om den goda avgiften

Jag missade tyvärr att kommentera på det här när det var riktigt aktuellt – men bättre sent än aldrig.

I måndags meddelade högskole- och forskningsminister Lars ”Lejonkungen” Lejonborg att regeringen ämnar införa studieavgifter för studenter från utanför EES-länderna. Nyheten mottogs med jubel – inte minst från den glada allmänheten och rent av från vissa studentkårer (så som LundaEkonomerna och Juridiska Föreningen i Lund) som inte är särskilt involverade i nationell politik. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) tillsammans med till exempel Lunds Universitets Studentkårer (LUS) är däremot väldigt negativa.

De som tycker att avgifter är en bra idé verkar ha några gemensamma linjer för varför de tycker så. Men det finns allvarliga fel i logiken bakom de linjerna som jag vill göra alla uppmärksamma på…

Myt 1: Det är ett problem om studenter kommer hit på grund av att utbildningen är gratis

De allra flesta utländska studenter (över 80%) skulle rekommendera Sverige som utbildningsland till vänner, släktingar och bekanta. Men bara 37% skulle göra det om utbildningen inte var gratis.

Somliga tycks uppfatta detta som ett problem som åtgärdas genom att inte längre låta utbildningen vara gratis. Vad de missar är att det handlar om att vår utbildnig faktiskt inte är bättre än så. Vi är ett relativt tråkigt land med en medioker utbildning. Vår chans att hävda oss i den internationella konkurensen är att vara gratis. Att inte vara det skulle bara plocka bort det enda som gjorde Sverige attraktivt.

Tricket är att få hit studenterna för att det är gratis och sedan få dem att uppskatta landet när de väl är här.

Myt 2: De åker bara hem (eller till ett redje land) igen och bidrar sedan inte till den Svenska välfärden som betalade deras utbildning

Det är helt sant att de flesta utländska studenter inte stannar i Sverige. Däremot är det också sant att de ofta hamnar på väldigt inflytelserika poistioner i det land där de sedan jobbar och när det är dags för deras företag att knyta affärskontakter – då har de starka band till det land där de utbildade sig.

Sverige existerar inte avskiljt från restan av världen. Genom att sprida kunskap om oss som kultur stärker vi Sveriges internationella ekonomiska ställning.

Myt 3: Avgifterna kommer höja kvaliteten

Om vi tar betalt måste vi ju få mer pengar, eller hur? Fel. Den administrativa kostnaden för att hantera systemet tillsammans med administrationen för det stipendiesystem som är tänkt att hjälpa studenter som inte har råd med avgiften men som är duktiga, kommer kosta nästan lika mycket som vi i dag lägger på de knappa 4 000 studenter som kommer från länder utanför EES. Lägg till stipendierna själva och vi har bara en lönsam affär om antalet internationella studenter ökar… vilket leder oss vidare…

Myt 4: Avgifterna kommer visa värdet på vår utbildning och därför locka fler internationella studenter

Vi har i dag ca. 8 000 studenter från länder utanför EES – det är nästan en fördubbling på bara de senaste tre åren och trenden verkar än så länge hålla i sig. Samtidigt ska vi inte glömma vad jag skrev om innan – hälften av de som är nöjda nog att rekommendera utbildningen skulle inte göra det om den inte var gratis. Vi riskerar genom att införa avgifter hämma en internationaliseringsutvekling som har blivit en viktig kvalitetsaspekt även för hinhemska studenter. Och detta resulterar även i att systemet som vat tänkt att bringa in pengar istället blir fruktansvärt dyrt.

Det är märkligt när man tror att det är avgifterna som skulle ge oss ett bra rykte. Bara att vi har många internationella studenter är något som gör att vår utbildning ges status (det är rent av något som viss ranking tar hänsyn till).

Myt 5: Det gäller ju bara studenterna från utanför EES

Ja, de tär ju bara 8 000 personer (tilltagande) – varför bry sig? Åtminstone några personer, inklusive SFS, har insett att detta möjligen bara är toppen på isberget.I Englad infördes motsvarande regel och innom ett par år gällde avgifter även inhemska studenter. En liknande utveckling har även skett i Australien och ett antal andra länder.

Myt 6: Det flyttar makten från politiska beslutsfattare till dem det faktiskt gäller

För reklam har inget med saken att göra? Det kommer vara den populäraste utbildningen – den där man får mest för minst anstränging – som lockar flest. Så är det å andra sidan redan idag, och eftersom utbildningarna redan betalas per student så är det studenterna som avgör vilka som har råd att ge utbildning. Enda skilnaden är att det inte längre är någon som har det övergripande ansvaret för ett fungerande samhälle som kan bevaka kvaliteten.

Myt 7: Det kommer inte bli så stor förändring

En utbildning som bara är öppen för de som har råd och som potentiellt stänger ute tusentals sökande – om det inte skiljer sig markant från vad vi har idag så har jag många elaka saker att skriva om dagens system.

Avgifter är en principfråga för alla inplandade – inget annat, och de internationella studenterna har tyvärr blivit en bricka i spelet. Den som vinner får bestämma om utbildning är en möjlighet för samhället – eller en möjlighet för de som har råd.

 

Varning för utbildning

I slutet på förra veckan släppte Uppsala studentkår sin rapport ”Utbildning straffbart?”. Den ställer en del viktiga frågor om varför man väljer att studera på universitet och högskola.

Jag har redan pratat om värdet med utbildning för en region och hur det är allmänhetens ansvar. Men det finns mer att ta ansvar än bara studierna. Allmänheten måste även se till att studier är något man rimligen vill gå igenom och något man tjänar på i slutändan. Uppsalas rapport visar tydligt hur studenter är en utsatt grupp utan skyddsnät och hur man knappast tjänar på det hela i slutändan.

Även om TCO gärna visar på hur studier faktiskt kan löna sig så är man överens med SACO och Uppsala om att något måste göras åt trygghetssystemen. Även regeringen verkar till slut ha fått upp ögonen för problemen och har tillsatt en parlamentarisk utredning.

Men bara för att alla ska förstå vad det handlar om så har jag lite förslag på frågor att ställa till förvärvsarbetande:

• Skulle du acceptera 30 karensdagar vid sjukskrivning? En sjukskrivning du dessutom mister om det råkar vara halvårsskifte?
• Tycker du det är rimligt att ha 3 500 eller mindre att leva på efter att hyran är betald?
• Skulle du kunna tänka dig att inte ha betald semester men däremot inte ha lön eller någon annan inkomst under tre månader om året?
• Skulle du acceptera att jobba mer än 100% för att ha råd med något utöver hyra och billig mat?

Bara ett par tankeställare.

 

Higher education – ett ämne i det amerikanska presidentvalet?

Efter en lång, lång valkampanj är primärvalen i USA slut för denna gången. Senatorerna Barack Hussein Obama och John Sidney Mc Cain III kan nu börja argumentera mot varandra. En kort inblick i hur de båda kandidaterna ställer sig till higher education. ”Studenten & universum” goes west.

Det visar sig att detta inte är helt lätt. Trots ett ganska ambitiöst försök att hitta värdefull information tiger webben, med några få lysande undantag. I allmänhet verkar demokraterna tala mer om education än republikanerna. Nåväl, ett försök till viss upplysning:

Barack Obama är född på Hawaii (hans far kom f.ö. till USA som internationell student från Kenya och stannade kvar i landet efter att han hade funnit sin blivande fru på University of Hawaii) men uppvuxen i Indonesien. Obama har en bachelor of arts in political science with specialization in international relations från Columbia University, NY och senare även juris doctor vid Harvard Law School. Han är m.a.o. sjukt välutbildad. (Det kan också nämnas här att även Hillary Rodham Clinton är juris doctor, fast vid Yale.)

John McCain är militär och har utbildning som en sådan. Han har dock en examen från United States Naval Academy i Annapolis.

När det kommer till politiken kring higher education handlar mycket om att göra college tillgängligt för fler. I USA betyder det (i mycket mycket högre utsträckning än i Sverige) att lösa studiefinansieringen för studenterna (make college affordable). Obama har har utlovat någon form av statligt bidrag på $4.000 till enskilda studenter för att täcka en del av studieavgifterna. Han har även utlovat att strömlinjeforma den amerikanska, mycket komplicerade, modellen för att få studielån, från såväl privata som offentliga aktörer. McCain väljer en delvis annan väg. McCain vill satsa vidare på de s.k. Pell grants, en form av behovsanpassat statligt stipendiesystem. McCain har inte talat mycket om högre utbildning, och higher education nämns inte på hans kampanjhemsida.

Personligen är jag inte särskillt förvånad över att det är de enskilda studenternas ekonomi som är det stora problemet i USA. I Sverige är också studenternas ekonomi att av de riktigt stora problemen i högre utbildning, och då har vi inte (peppar, peppar) infört studieavgifter i Sverige ännu.

Ska även USA ta ansvar för att få en högutbildad befolkning, och framför allt, en utbildningssektor som alla kan ta del av?

 

Det bästa inlägget

Även om andra mycket adekvat redan talat om detta känner jag ett behov av att lägga min röst till debatten och klaga på hur regeringen tänker.

Om man vill bedöma hur bra olika högskolor och universitet är så vore det väl smidigt om det fanns en lista som helt enkelt berättar vilka som är bättre och vilka som är sämre. Det måste vara så regeringen har tänkt då de givit högskoleverket i uppdrag att ta fram ett rankingsystem för Sverige.

Somliga håller med Lejionborg om att rankingen skulle skapa tydlighet, medens andra tror att rankingen kommer öka lärosätenas strävan efter kvalitet.

Men problemet i det hela är att man alltid måste tänka på vad man mäter. Somliga internationella system mäter till exempel utbildnings kvalitet helt på antalet forskare som vunnit nobelpris. Knappast en god indikator. Andra mäter helt pengar/student – men det gör automatiskt utbildning som kräver dyr laboratorieutrustning mer kvalitativ och helt oavsett skulle det inte fungera med den svenska tilldelningsmodellen.

Om rankingen bygger på forskningspriser – är det vad vi vill berätta för blivande studenter? Om den mäter pengar/student så kommer alla lärosäten att sträva efter att bara ha teknologer, läkare eller konstnärer eftersom det skulle ge högst ranking.

En ranking mäter inte kvalitet. Den mäter siffror som någon tog fram för att man ville ha siffror. Verkligheten är inte riktigt så enkel. Att tro att världen fungerar på ett enkelt mätbart sätt är en förbryllande korkad idé.

Tacka vet jag det här inlägget – det är ändå det bästa inlägget. Det är ju det som är skrivet närmast idag, och det är grunden för min ranking.

 

Vad är roligt?

Detta borde jag givetvis skrivit om i helgen, men jag skyller på att vårt internet hemma legat nere. Tack för den, Ringsjö energi.

I fredags var Lunds doktorspromovering. Detta är en mycket stor och pampig tillställning där nya doktorer får sina titlar, varesig de förtjanat dem genom idokt akademiskt arbete eller för att de representerar något som en fakultet vill framhålla. Pompa och ståt till alla.

En sådan viktig tillställning måste givetvis innehålla underhållning. En grupp som bidrog till detta var Last Call som sjöng sin sång ”Folkets rättigheter” (Sydsvenskan har publicerat texten för intresserade). I denna låt drivs det med de som vill kämpa för olika rättigheter (med en ironisering över hur det lätt blir att alla ska få allt). Däribland drivs det med rätten att vara det kön man upplever sig som.

Detta tar Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap, och hennes närvarande partner väldigt illa vid sig av. I stundens hetta – och Tiina är inte direkt känd för sitt lugna och metodiska sätt – skriker de anklagelser mot sånggruppen och sedan beger de sig därifrån.

Personligen har jag full förståelse för Tiinas ilska. Jag blir ofta arg och upprörd över liknande saker. Och precis som Tiina hör jag ofta de oinsatta beklaga sig över bristen på humor som vi andra lider av. De tycks tro att bara för att de tycker att något är roligt så kan ingen annan ta illa upp av det. Och deras rätt att skratta vinner över andras rätt att slippa bli skrattade åt. Det är som på dagis ungefär.

Men i det här fallet blir jag också arg på Tiina Rosenberg. Hon gjorde här samma misstag som FI gjorde på sin aktiva tid. Hon missade att analysera omgivningen.

Om hon bitit ihop men noterat allt som sades kunda hon skrivit vassa insändare till tidningar, väckt debatt och skapat opinion mot liknande påhopp. Istället rusade hon fram, gormade och förstörde fullständigt alla möjligheter att inte bara sympatisera med henne i den här situationen, utan även att sympatisera med den åsikt hon stod för. Sydsvenskans artikel handlar nu om en ”rasande professor” och folk bloggar om ”rosenrasande Rosenberg” istället för ”gamla fördommar styr universitetet”.

Skärpning! Sluta förstör det förtroende för femenismen som finns och behövs för att vi ska kunna skapa ett bra samhälle för alla.