Lars Leijonborg utstrålar stolthet när han idag presenterar propositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” – forskningsproppen. På Lunds universitet, där jag har rört mig, är den efterlängtad, med lika delar förväntan som fruktan. För visst fanns det ett behov av ökade resurser. Efter det konstaterandet stod kampen – vem skulle få vad.

Man måste börja med det som är rätt, så att inte det kommer bort. Glöm inte att det är en stor satsning. Det är en av de största statliga satsningarna på forskning i Sveriges historia, och mycket är välbehövligt, mycket kommer att slå väl ut.

Det kan vara svårt att inse hur mycket eller litet pengar det handlar om. Vi rör oss i storleksordningar av flera miljarder kronor. Vad det betyder i verkligheten tror jag att många har svårt att förstå, så även jag. Dessutom är det näst intill omöjligt att förstå hur mycket pengar som kommer att gå till vilken verksamhet under vilket år. Jag kommer därför inte att snacka penningstorlekar nu. Sånt är viktigt, men principen är viktigare.

Regeringen ökar fakultetsanslagen. Detta är pengar som delas ut direkt till lärosätena (mest universiteten) och som lärosätena får använda nästan hur de vill. Fakultetsanslag är kärnan i tilldelningen och ska tjäna som garant för att lärosätenas oberoenden ska fungera. Akademisk frihet, att lärosätena ska vara oberoende, innefattar även oberoende forskningsmedel. En höjning av fakultetsanslagen skulle därför kunna tolkas som att regeringen vill öka friheten. Men det är inte det som är kärnan i proppen.

Vad proppen andas är strategi och innovation. Detta visas tydligast genom att regeringen vill ändra lagens definition av ”tredje uppgiften” – högskolans skyldighet att samverka med det övriga samhället.

I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Nyttoaspekten genomsyrar proppen. Det som är bra för samhället och ger resultat snabbt är bra. Det som är grundforskning och långsamt är också bra, men inte riktigt av samma dignitet. Häromdagen varnade fyra universitetsrektorer på DN Debatt regeringen för att tänka allt för kortsiktigt. Inte minst i denna finanskris som vi befinner oss i är det på sin plats att varna för att krisåtgärder i forskningen sällan brukar ge resultat. De stora genombrotten sker oväntat, på oväntade ställen och av forkare som har goda förutsättningar att bedriva nyfikenhetsstyrd forskning. Tänker då regeringen kortsiktigt? Jag är rädd för det. Om man läser vad regeringen skrev den 10/10 får man nog skäl att hålla med rektorerna.

Regeringen inför också ett nytt sätt att avsätta en del av pengarna – nämligen Strategiska satsningar. Strategiskt för regeringen är klimat, teknik och medicin. Jag har redan skrivit en del kritik mot strategiska satsningar i medicin. Idag fick vi också veta av Leijonborg att klimat (som hade potential att göra insatser även för humaniora och samhällsvetenskap) mest är teknik iallafall. Man har inte glömt humaniora den här gången. Man har medvetet prioriterat ner det. Jag kanske är en märklig naturvetare, men jag tror faktiskt att forskning i dessa ämnen är viktigt för samhället. Nu ska man inte glömma att även humaniora och samhällsvetenskap får ta del av fakultetsanslagen, men snyggt är det inte.

Stötestenen för många är dock inte detta, utan sättet på vilket pengarna ska delas ut. Många har hävdat att systemet sänker grundforskningen. Allt handlar om kvalitet.

(Har jag talat om detta förr?)

Regeringen har beslutat att kvalitet i forskning och utbildning mäts av citeringar i vetenskapliga publikationer och förmågan att attrahera externa medel. Okej, jag är inte överdrivet kritisk, och ska man fördela efter kvalitet är systemet med citeringar ett av de bästa. Men man måste ta hänsyn till olika publiceringskultur. S och H kommer att missgynnas om man inte är försiktig. Jag hade gärna sett fler indikatorer, men regeringen valde en enkel lösning.

Något som jag däremot gillar är att regeringen vill satsa särskillt på forskningsinfrastruktur. Det vore ett sånt lyft för Lund, Sverige, Europa att MAX IV och ESS byggs.

Och om man nu ska citera Internationella olympiska kommitténs motto – Citius Altius Fortius – Högt och starkt, ja. Det kommer att bli bättre. Men liksom Leijonborgs syn på gridtekniken, det kan bli ännu bättre.

Annonser

Forskningspropositionen är en stor och viktig händelse och jag tänkte försöka förära den med två inlägg – ett nu, före den släpps, och ett efter den kommit.

Jag skrev om en farhåga med propositionen häromdagen. Det handlade om att man riskerar att peka ut små smala forskningsfält som viktiga bara för att de råkar vara inne just nu, snarare än att se forskningen i ett större perspektiv där man ge ge inriktningar. Andra oroar sig för att pengarna propositionen ska dela ut försvinner till räddningsinsatser för storbolag som drabbats av den rådande finanskrisen. Kanske en befogad oro, men jag hoppas att man från regeringshåll inser att om man vill använda pengarna för att hjälpa den ekonomiska situationen så är de bättre använda i forskning om hur man undviker den här typen av situationer.

Lars Leijonborg och Maud Olofsson skrev i SvD att de tänker göra en förändring i högskolelagen för att öka samverkan med det omgivande samhället. Då detta redan är en av tre uppgifter för högskolor och universitet så är jag nyfiken på hur man tänker sig den här förändringen. Jag oroar mig en aning för att man bara ska se till vilka stor-företag (helst inom teknikbranchen) som kommit från lärosätet – en oro som tydligen delas av bland annat Peter Olsson, VD för tekniska högskolan vid högskolan i Jönköping. Än större är min oro för att man bara ska se till rena bidrag til näringslivet snarare än en interaktion med hela samhället. Man kan också tänka sig att utbildningen glöms bort och det bara blir forskningen som ska integreras.

Nu ska vi se vad som faktiskt står i propositionen…

Kårobligatoriet. Kravet på att vara med i en studentkår om du studerar vid en högskola eller ett universitet. Förordning SFS 1983:18. Hatat, älskat och debatterat. Nu ytterligare en gång i Västerbotten Kuriren.

Debattörerna försöker hävda kårobligatoriet är nödvändigt för att bibehålla bevakningen av utbildningen, tillhandahållandet av studiesociala tjänster och möjligheten att vara drivande i till exempel jämlikhetsfrågor. Många har sagt samma sak. Även lärosätena uttalar sig och betonar obligatoriets vikt för att säkerställa studentinflytandet.

Jag är personligen inte beredd att säga att man nödvändigtvis måste ha ett obligatorium för att bibehålla den höga kvalitet vi har på studentinflytandet. Men om man vill göra en förändring så måste man ta hänsyn till konsekvenserna. Men för regeringen och minister Lars Leijonborg handlar det inte om studentinflytande – för dem har obligatoriet, eller snarare dess avskaffande, ett egenvärde som vida överstiger risker för studentinflytande och kvalitetssäkring. Enda anledningen till att de avvaktar är att en annan minister, Anders Borg, inte vill ge några pengar ur statskassan och de vet att de inte får igenom ett avskaffande av obligatoriet om ingen alternativ finansieringsform finns. En proosition i frågan var ulovad till nu i höst, sedan var det innan årsskiftet och sedan sa man att den iallafall skulle komma i Januari. Nu säger rykten ”i början på våren”…

Så, medan obligatoriet är kvar – vad är problemet? Bristen på legitimitet är något som ibland framförs – rent av i kommentarer på min egen blog. En studentkår måste vara demokratiskt uppbyggd. Det innebär att om en majoritet av medlemmarna vill ha det på ett visst vis så kan de granterat ordna så att det blir så. Till exempel kan det råda bot på ett annat vanligt motargument – den påtvingade medlemsavgiften. Bara samla ihop tillräckligt många personer för att kunna utgöra en majoritet av det högsta beslutande organet (oftast fullmäktige – fråga din kår) och bedriv sedan en kampanj för att bli invald på principen att du tänker ta bort kåravgiften. Fixat. Förutsatt att en majoritet av studenterna vill ha det så.

På samma sätt går det gå till val till kommun eller riksdag på att sänka skatten till ingenting. Och även om valdeltagandet på kårerna sällan är särskillt högt så vet jag kårer som har högre valdeltagande än det till EU parlamentet.

Ska vi avskaffa EU på grund av bristande legitimitet och för att de tar ut en avgift vi varit med att besluta om? Det finns de som tycker det…

Man kan ju inte undgå att notera att det snart är presidentval i USA. Ingen lämnas oberörd. Till och med USAs astronomer har nu gått i taket efter två intressanta uttalanden av Mr McCain.

Det första kom i september när Mr McCain tog sig för att jämföra Obama med Sarah Palin. McCain ska då ha hävdat att Obama begärde statliga pengar för ”planetariums and other foolishness”, ett uttalande som har retat upp vissa.

Jag är inte astronom, men jag kan förstå att det rör om i sinnet på de inbitna. Jag kan nog också någonstans  ha svårt att tänka mig planetarier som ”foolish”.

Nästa uttalande (början av oktober) är på samma tema:

[Obama] voted for nearly a billion dollars in pork barrel earmark projects, including, by the way, $3 million for an overhead projector at a planetarium in Chicago, Illinois. My friends, do we need to spend that kind of money?

OH-projektorn i sammanhanget visade sig vara den nu över 40 år gamla projektorn i ”Sky Theater” vid Adlerlaboratoriet som tydligen är på väg att falla sönder.

Min spontana tanke är att det alltid är enkelt att slå ner på det man inte förstår. Mr McCain kanske aldrig har varit på planetarium. Tråkigt för honom i så fall. Även om jag personligen tror att planetarier är bra att ha så kanske de inte är särskilt politiskt slagkraftiga. Det är inte uppenbart lätt att förstå nyttan med dem.

Igår presenterade regeringen en del av forskningspropositionen. Sedan tidigare vet vi att regeringen tänker satsa särskillt på medicin, teknik och klimat. Igår fick vi veta vad regeringen avser med strategiska satsningar på medicin:

Totalt satsar regeringen 560 miljoner på sju strategiska områden:

  • Molekylär biovetenskap
  • Stamceller och regenerativ medicin
  • Epidemiologi
  • Vårdforskning
  • Diabetes
  • Cancer
  • Neurogenerativa sjukdomar (som Alzheimers)

Medlen ska utlysas av forskningsråden och tilldelas universitet och högskolor efter en kvalitetsutvärdering.

Kåre Bremer, rektor vid Stockholm universitet, är kritisk. Jag håller med honom. Man har ringat in områden som är mycket smala och som bara täcker in en del av den medicinska forskningen i Sverige. Man måste alltid ställa sig frågan om specifika satsningar löser specifika problem. Kommer vi att nå det stora genombrottet i fråga om diabetes genom att ge pengar till diabetesforskare? Kanske. Men det kan lika gärna vara någon biokemist eller beräkningsbiolog som löser problemet i farten. De största upptäckterna har skett oväntat, och antingen i breda forskningsmiljöer eller hemma på kammaren. (Minns när Newton ”sat in a contemplative mood” under äppelträdet i Woolsthorpe, eller Einsteins insatser på patentverket i Bern.)

Men satsningen har en stor politisk vikt. Det är nämligen mer begripligt för gemene man om man satsar på tillämpad diabetesforskning än om man satsar på grundforskningen i biokemi (eller något annat).

Det är lätt att trycka ner på något man inte förstår. Det är lätt att motivera det begripliga. Det ”onyttiga” förlorar.

Jag har en lärare som brukar hävda att vi behöver mer naturvetare i politiken. Tja…

Jag missade tyvärr att kommentera på det här när det var riktigt aktuellt – men bättre sent än aldrig.

I måndags meddelade högskole- och forskningsminister Lars ”Lejonkungen” Lejonborg att regeringen ämnar införa studieavgifter för studenter från utanför EES-länderna. Nyheten mottogs med jubel – inte minst från den glada allmänheten och rent av från vissa studentkårer (så som LundaEkonomerna och Juridiska Föreningen i Lund) som inte är särskilt involverade i nationell politik. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) tillsammans med till exempel Lunds Universitets Studentkårer (LUS) är däremot väldigt negativa.

De som tycker att avgifter är en bra idé verkar ha några gemensamma linjer för varför de tycker så. Men det finns allvarliga fel i logiken bakom de linjerna som jag vill göra alla uppmärksamma på…

Myt 1: Det är ett problem om studenter kommer hit på grund av att utbildningen är gratis

De allra flesta utländska studenter (över 80%) skulle rekommendera Sverige som utbildningsland till vänner, släktingar och bekanta. Men bara 37% skulle göra det om utbildningen inte var gratis.

Somliga tycks uppfatta detta som ett problem som åtgärdas genom att inte längre låta utbildningen vara gratis. Vad de missar är att det handlar om att vår utbildnig faktiskt inte är bättre än så. Vi är ett relativt tråkigt land med en medioker utbildning. Vår chans att hävda oss i den internationella konkurensen är att vara gratis. Att inte vara det skulle bara plocka bort det enda som gjorde Sverige attraktivt.

Tricket är att få hit studenterna för att det är gratis och sedan få dem att uppskatta landet när de väl är här.

Myt 2: De åker bara hem (eller till ett redje land) igen och bidrar sedan inte till den Svenska välfärden som betalade deras utbildning

Det är helt sant att de flesta utländska studenter inte stannar i Sverige. Däremot är det också sant att de ofta hamnar på väldigt inflytelserika poistioner i det land där de sedan jobbar och när det är dags för deras företag att knyta affärskontakter – då har de starka band till det land där de utbildade sig.

Sverige existerar inte avskiljt från restan av världen. Genom att sprida kunskap om oss som kultur stärker vi Sveriges internationella ekonomiska ställning.

Myt 3: Avgifterna kommer höja kvaliteten

Om vi tar betalt måste vi ju få mer pengar, eller hur? Fel. Den administrativa kostnaden för att hantera systemet tillsammans med administrationen för det stipendiesystem som är tänkt att hjälpa studenter som inte har råd med avgiften men som är duktiga, kommer kosta nästan lika mycket som vi i dag lägger på de knappa 4 000 studenter som kommer från länder utanför EES. Lägg till stipendierna själva och vi har bara en lönsam affär om antalet internationella studenter ökar… vilket leder oss vidare…

Myt 4: Avgifterna kommer visa värdet på vår utbildning och därför locka fler internationella studenter

Vi har i dag ca. 8 000 studenter från länder utanför EES – det är nästan en fördubbling på bara de senaste tre åren och trenden verkar än så länge hålla i sig. Samtidigt ska vi inte glömma vad jag skrev om innan – hälften av de som är nöjda nog att rekommendera utbildningen skulle inte göra det om den inte var gratis. Vi riskerar genom att införa avgifter hämma en internationaliseringsutvekling som har blivit en viktig kvalitetsaspekt även för hinhemska studenter. Och detta resulterar även i att systemet som vat tänkt att bringa in pengar istället blir fruktansvärt dyrt.

Det är märkligt när man tror att det är avgifterna som skulle ge oss ett bra rykte. Bara att vi har många internationella studenter är något som gör att vår utbildning ges status (det är rent av något som viss ranking tar hänsyn till).

Myt 5: Det gäller ju bara studenterna från utanför EES

Ja, de tär ju bara 8 000 personer (tilltagande) – varför bry sig? Åtminstone några personer, inklusive SFS, har insett att detta möjligen bara är toppen på isberget.I Englad infördes motsvarande regel och innom ett par år gällde avgifter även inhemska studenter. En liknande utveckling har även skett i Australien och ett antal andra länder.

Myt 6: Det flyttar makten från politiska beslutsfattare till dem det faktiskt gäller

För reklam har inget med saken att göra? Det kommer vara den populäraste utbildningen – den där man får mest för minst anstränging – som lockar flest. Så är det å andra sidan redan idag, och eftersom utbildningarna redan betalas per student så är det studenterna som avgör vilka som har råd att ge utbildning. Enda skilnaden är att det inte längre är någon som har det övergripande ansvaret för ett fungerande samhälle som kan bevaka kvaliteten.

Myt 7: Det kommer inte bli så stor förändring

En utbildning som bara är öppen för de som har råd och som potentiellt stänger ute tusentals sökande – om det inte skiljer sig markant från vad vi har idag så har jag många elaka saker att skriva om dagens system.

Avgifter är en principfråga för alla inplandade – inget annat, och de internationella studenterna har tyvärr blivit en bricka i spelet. Den som vinner får bestämma om utbildning är en möjlighet för samhället – eller en möjlighet för de som har råd.

Jag har sett en del märklig förvaltning på sista tiden. Men följande episod tar väl ändå priset:

Sveriges Universitets och Högskoleförbund (SUHF) har insett att 20 000 personer från utlandet har sökt utbildningar på svenska lärosäten till hösten 2008. Detta ska jämföras med att 4 000 personer sökte förra hösten. SUHF tycker att detta är ett problem och har därför utarbetat rekommendationer för hur man på ett enkelt och smärtfritt sätt ska kunna slänga majoriteten av dessa ansökningar i papperskorgen. Hur detta ska gå till har en vän till mig bloggat om. När man utarbetade dessa rekommendationer fick man stöd av Verket för högskoleservice (VHS), som är en statlig myndighet. SUHF skickade sedan ut sina rekommendationer till Sveriges lärosäten och bad dem ta ställning till om man skulle följa dem eller inte. Endast två lärosäten, Högskolan Dalarna och Lunds universitet, avvisar dem.

Omedelbart börjar det pratas om att denna typ av hantering bryter mot förvaltningslagstiftningen. Varför då? Jo, lärosätena är ju också myndigheter och har krav på sig att behandla varje ansökning som vilket inkommet ärende som helst. Och den stackars studenten i tredje land som får sin ansökan slängd kan inte överklaga, för det finns ju inget fattat beslut. Surrealistiskt, ja! Universitetsförvaltning i ett nötskal, ja! Men det är väl inte helt konstigt att lärosätena ställer upp på rekommendationerna, det är ju VHS som har talat, och VHS har ju alltid rätt…

Då vaknar Högskoleverket (HSV), som är ännu en statlig myndighetm och den som granskar högskolorna tillsammans med Riksrevisionen. HSV säger nu att denna process är oförenlig med lag:

Högskoleverkets bedömning finns i 1 kap. 9 § regeringsformen, där det framgår att förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Att avvisa en ansökan utan en saklig prövning av den sökandes behörighet strider mot 7 kap. högskoleförordningen. […] Eftersom rekommendationerna endast gäller sökande från tredje land finns det även anledning att ifrågasätta om de överensstämmer med bestämmelserna i lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan. […] Det kan inte […] uteslutas att det i efterhand kan bli fråga om att utkräva ansvar för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken.

Helt rätt HSV! Det är bara att hota på med vite och tjänstefel och allt ni kan komma på!

Men…

Hur ska man som myndighet reagera när en annan myndighet säger ”Gör så!” och en tredje säger ”Om du gör så så är det tjänstefel och brott mot likabehandlingslagen”.

Jag ska i alla fall heja på HSV.

I slutet på förra veckan släppte Uppsala studentkår sin rapport ”Utbildning straffbart?”. Den ställer en del viktiga frågor om varför man väljer att studera på universitet och högskola.

Jag har redan pratat om värdet med utbildning för en region och hur det är allmänhetens ansvar. Men det finns mer att ta ansvar än bara studierna. Allmänheten måste även se till att studier är något man rimligen vill gå igenom och något man tjänar på i slutändan. Uppsalas rapport visar tydligt hur studenter är en utsatt grupp utan skyddsnät och hur man knappast tjänar på det hela i slutändan.

Även om TCO gärna visar på hur studier faktiskt kan löna sig så är man överens med SACO och Uppsala om att något måste göras åt trygghetssystemen. Även regeringen verkar till slut ha fått upp ögonen för problemen och har tillsatt en parlamentarisk utredning.

Men bara för att alla ska förstå vad det handlar om så har jag lite förslag på frågor att ställa till förvärvsarbetande:

  • Skulle du acceptera 30 karensdagar vid sjukskrivning? En sjukskrivning du dessutom mister om det råkar vara halvårsskifte?
  • Tycker du det är rimligt att ha 3 500 eller mindre att leva på efter att hyran är betald?
  • Skulle du kunna tänka dig att inte ha betald semester men däremot inte ha lön eller någon annan inkomst under tre månader om året?
  • Skulle du acceptera att jobba mer än 100% för att ha råd med något utöver hyra och billig mat?

Bara ett par tankeställare.