Lars Leijonborg utstrålar stolthet när han idag presenterar propositionen ”Ett lyft för forskning och innovation” – forskningsproppen. På Lunds universitet, där jag har rört mig, är den efterlängtad, med lika delar förväntan som fruktan. För visst fanns det ett behov av ökade resurser. Efter det konstaterandet stod kampen – vem skulle få vad.
Man måste börja med det som är rätt, så att inte det kommer bort. Glöm inte att det är en stor satsning. Det är en av de största statliga satsningarna på forskning i Sveriges historia, och mycket är välbehövligt, mycket kommer att slå väl ut.
Det kan vara svårt att inse hur mycket eller litet pengar det handlar om. Vi rör oss i storleksordningar av flera miljarder kronor. Vad det betyder i verkligheten tror jag att många har svårt att förstå, så även jag. Dessutom är det näst intill omöjligt att förstå hur mycket pengar som kommer att gå till vilken verksamhet under vilket år. Jag kommer därför inte att snacka penningstorlekar nu. Sånt är viktigt, men principen är viktigare.
Regeringen ökar fakultetsanslagen. Detta är pengar som delas ut direkt till lärosätena (mest universiteten) och som lärosätena får använda nästan hur de vill. Fakultetsanslag är kärnan i tilldelningen och ska tjäna som garant för att lärosätenas oberoenden ska fungera. Akademisk frihet, att lärosätena ska vara oberoende, innefattar även oberoende forskningsmedel. En höjning av fakultetsanslagen skulle därför kunna tolkas som att regeringen vill öka friheten. Men det är inte det som är kärnan i proppen.
Vad proppen andas är strategi och innovation. Detta visas tydligast genom att regeringen vill ändra lagens definition av ”tredje uppgiften” – högskolans skyldighet att samverka med det övriga samhället.
I högskolornas uppgift ska ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.
Nyttoaspekten genomsyrar proppen. Det som är bra för samhället och ger resultat snabbt är bra. Det som är grundforskning och långsamt är också bra, men inte riktigt av samma dignitet. Häromdagen varnade fyra universitetsrektorer på DN Debatt regeringen för att tänka allt för kortsiktigt. Inte minst i denna finanskris som vi befinner oss i är det på sin plats att varna för att krisåtgärder i forskningen sällan brukar ge resultat. De stora genombrotten sker oväntat, på oväntade ställen och av forkare som har goda förutsättningar att bedriva nyfikenhetsstyrd forskning. Tänker då regeringen kortsiktigt? Jag är rädd för det. Om man läser vad regeringen skrev den 10/10 får man nog skäl att hålla med rektorerna.
Regeringen inför också ett nytt sätt att avsätta en del av pengarna – nämligen Strategiska satsningar. Strategiskt för regeringen är klimat, teknik och medicin. Jag har redan skrivit en del kritik mot strategiska satsningar i medicin. Idag fick vi också veta av Leijonborg att klimat (som hade potential att göra insatser även för humaniora och samhällsvetenskap) mest är teknik iallafall. Man har inte glömt humaniora den här gången. Man har medvetet prioriterat ner det. Jag kanske är en märklig naturvetare, men jag tror faktiskt att forskning i dessa ämnen är viktigt för samhället. Nu ska man inte glömma att även humaniora och samhällsvetenskap får ta del av fakultetsanslagen, men snyggt är det inte.
Stötestenen för många är dock inte detta, utan sättet på vilket pengarna ska delas ut. Många har hävdat att systemet sänker grundforskningen. Allt handlar om kvalitet.
(Har jag talat om detta förr?)
Regeringen har beslutat att kvalitet i forskning och utbildning mäts av citeringar i vetenskapliga publikationer och förmågan att attrahera externa medel. Okej, jag är inte överdrivet kritisk, och ska man fördela efter kvalitet är systemet med citeringar ett av de bästa. Men man måste ta hänsyn till olika publiceringskultur. S och H kommer att missgynnas om man inte är försiktig. Jag hade gärna sett fler indikatorer, men regeringen valde en enkel lösning.
Något som jag däremot gillar är att regeringen vill satsa särskillt på forskningsinfrastruktur. Det vore ett sånt lyft för Lund, Sverige, Europa att MAX IV och ESS byggs.
Och om man nu ska citera Internationella olympiska kommitténs motto – Citius Altius Fortius – Högt och starkt, ja. Det kommer att bli bättre. Men liksom Leijonborgs syn på gridtekniken, det kan bli ännu bättre.
En Redig Utbildning 