Jag har fått påpekanden om att jag borde ta upp den här bloggen igen – något jag gärna gör och jag hoppas att jag kommer ha tid och ork att fortsätta skriva i den. Men jag mjukstartar lite med ett inlägg som inte argumenterar så mycket.

Min gode vän Christian, som också är den som petat på mig att skriva mer här, har redan kommenterat att ECTS numer inte anger en betygsskala. European Credit Transfer System som förkortningen står för, var tänkt att vara ett sätt att göra olika utbildningar enkelt jämförbara över hela Europa. Det visade sig att det var ett felsteg att göra det genom att försöka skapa ett gemensamt betygssystem. Eftersom Christian redan lyft bristerna med systemet lämnar jag det därhän så länge, men rekommenderar alla som har ork och tid att läsa igenom ECTS user’s guide. Det handlar om mycket mer än betyg…

Själv är jag av uppfattningen att hindren mot internationalisering av utbildning är av vesäntligt mer grundläggande natur än abstrakta system för att jämföra betyg. Det handlar om skilda utbildningskulturer. Det handlar om problem med valutakonvertering. Eller, som Christian påpekar, språkbarriärer – även när det bara är över sundet till Danmark.

Till viss del kommer nog Leijonborgs 200 miljoner till lärarutbyten att komma till nytta – det är otroligt vad det personliga mötet kan göra. Men det är viktigt att fortsätta tänka nytt. I en tid då allt fler pluggar hemifrån så kan en utbildning på distans integrera studenter från olika länder opch kulturer. Underskattat är, om man frågar mig, att använda videokonferenser och grafiska inlärningsmetoder.

Jag kommer ha anledning att återkomma till konceptet internationalisering då jag arbetar med en kurs som är typexempel på lyckad sådan. Och den bara råkar ha mycket online…

Annonser

Det finns inget ont som inte för något gott med sig brukar man säga. Det omvända stämmer också.

Erasmus Mundus är ett utbytesprojekt för universitet och högskolor som drivs med EU som initiativtagare och, delvis, finansiär. Målet är att skapa förståelse över gränserna, öka internationaliseringen och bidra till bättre kvalitet i utbildning och forskning. Studenter märker framför allt av det för att det möjliggör att man med väldigt lite ansträngning kan läsa utomlands. Prata med din internationella koordinator.

Nyligen har det arbetats på ett uppdaterat förslag på hur Erasmus Mundus ska fungera. Det förslagen var tänkt att reglera avgifter på ett sådant sätt att det skulle riskera Sveriges avgiftsfrihet för sina studenter. De delarna stoppades, mycket tack vare Sveriges förenade studentkårer, SFS, och European Students’ Union, ESU tillsammans med bland annat parlamentsledamoten Åsa Westlund (s), allt enligt SFS pressmeddelande.

Sorgligt nog verkar ingen ha uppmärksammat det hela. Inte ens Åsa Westlund tar upp det hela i sin blog. Nog för att klimatfrågan är viktig, men jag personligen skulle uppskatta att få även andra bilder av vad hon gör.

…Som jag redan skrivit. Men det är ju trevligt att andra ser det också.

Jag missade tyvärr att kommentera på det här när det var riktigt aktuellt – men bättre sent än aldrig.

I måndags meddelade högskole- och forskningsminister Lars ”Lejonkungen” Lejonborg att regeringen ämnar införa studieavgifter för studenter från utanför EES-länderna. Nyheten mottogs med jubel – inte minst från den glada allmänheten och rent av från vissa studentkårer (så som LundaEkonomerna och Juridiska Föreningen i Lund) som inte är särskilt involverade i nationell politik. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) tillsammans med till exempel Lunds Universitets Studentkårer (LUS) är däremot väldigt negativa.

De som tycker att avgifter är en bra idé verkar ha några gemensamma linjer för varför de tycker så. Men det finns allvarliga fel i logiken bakom de linjerna som jag vill göra alla uppmärksamma på…

Myt 1: Det är ett problem om studenter kommer hit på grund av att utbildningen är gratis

De allra flesta utländska studenter (över 80%) skulle rekommendera Sverige som utbildningsland till vänner, släktingar och bekanta. Men bara 37% skulle göra det om utbildningen inte var gratis.

Somliga tycks uppfatta detta som ett problem som åtgärdas genom att inte längre låta utbildningen vara gratis. Vad de missar är att det handlar om att vår utbildnig faktiskt inte är bättre än så. Vi är ett relativt tråkigt land med en medioker utbildning. Vår chans att hävda oss i den internationella konkurensen är att vara gratis. Att inte vara det skulle bara plocka bort det enda som gjorde Sverige attraktivt.

Tricket är att få hit studenterna för att det är gratis och sedan få dem att uppskatta landet när de väl är här.

Myt 2: De åker bara hem (eller till ett redje land) igen och bidrar sedan inte till den Svenska välfärden som betalade deras utbildning

Det är helt sant att de flesta utländska studenter inte stannar i Sverige. Däremot är det också sant att de ofta hamnar på väldigt inflytelserika poistioner i det land där de sedan jobbar och när det är dags för deras företag att knyta affärskontakter – då har de starka band till det land där de utbildade sig.

Sverige existerar inte avskiljt från restan av världen. Genom att sprida kunskap om oss som kultur stärker vi Sveriges internationella ekonomiska ställning.

Myt 3: Avgifterna kommer höja kvaliteten

Om vi tar betalt måste vi ju få mer pengar, eller hur? Fel. Den administrativa kostnaden för att hantera systemet tillsammans med administrationen för det stipendiesystem som är tänkt att hjälpa studenter som inte har råd med avgiften men som är duktiga, kommer kosta nästan lika mycket som vi i dag lägger på de knappa 4 000 studenter som kommer från länder utanför EES. Lägg till stipendierna själva och vi har bara en lönsam affär om antalet internationella studenter ökar… vilket leder oss vidare…

Myt 4: Avgifterna kommer visa värdet på vår utbildning och därför locka fler internationella studenter

Vi har i dag ca. 8 000 studenter från länder utanför EES – det är nästan en fördubbling på bara de senaste tre åren och trenden verkar än så länge hålla i sig. Samtidigt ska vi inte glömma vad jag skrev om innan – hälften av de som är nöjda nog att rekommendera utbildningen skulle inte göra det om den inte var gratis. Vi riskerar genom att införa avgifter hämma en internationaliseringsutvekling som har blivit en viktig kvalitetsaspekt även för hinhemska studenter. Och detta resulterar även i att systemet som vat tänkt att bringa in pengar istället blir fruktansvärt dyrt.

Det är märkligt när man tror att det är avgifterna som skulle ge oss ett bra rykte. Bara att vi har många internationella studenter är något som gör att vår utbildning ges status (det är rent av något som viss ranking tar hänsyn till).

Myt 5: Det gäller ju bara studenterna från utanför EES

Ja, de tär ju bara 8 000 personer (tilltagande) – varför bry sig? Åtminstone några personer, inklusive SFS, har insett att detta möjligen bara är toppen på isberget.I Englad infördes motsvarande regel och innom ett par år gällde avgifter även inhemska studenter. En liknande utveckling har även skett i Australien och ett antal andra länder.

Myt 6: Det flyttar makten från politiska beslutsfattare till dem det faktiskt gäller

För reklam har inget med saken att göra? Det kommer vara den populäraste utbildningen – den där man får mest för minst anstränging – som lockar flest. Så är det å andra sidan redan idag, och eftersom utbildningarna redan betalas per student så är det studenterna som avgör vilka som har råd att ge utbildning. Enda skilnaden är att det inte längre är någon som har det övergripande ansvaret för ett fungerande samhälle som kan bevaka kvaliteten.

Myt 7: Det kommer inte bli så stor förändring

En utbildning som bara är öppen för de som har råd och som potentiellt stänger ute tusentals sökande – om det inte skiljer sig markant från vad vi har idag så har jag många elaka saker att skriva om dagens system.

Avgifter är en principfråga för alla inplandade – inget annat, och de internationella studenterna har tyvärr blivit en bricka i spelet. Den som vinner får bestämma om utbildning är en möjlighet för samhället – eller en möjlighet för de som har råd.

SUHF har tillsammans med VHS utarbetat rekommendationer för hur man kan bli av med alla de internationella sökande som bestämt sig för att komma till Sverige. För vi kan ju inte låta folk få komma hit och få en utbildning bara sådär.

Istället rekommenderas lärosätena att i första hand avvisa studenter som sökt flera olika utbildningar (eller samma utbildning på svenska och engelska), i andra hand kan de avvisas med hänvisning till fördåliga kunskaper i Svenska och i tredje hand kan man hänvisa till att deras uppehållstillstånd inte kommer kunna behandlas i tid. Däremot ställer sig till exempel Lunds universitet tveksamma till om det här ens är lagligt.

Tidningen Lundagård presenterar en lista över hur olika lärosäten tänker hantera frågan här.

Men vad jag undrar är – varför har ingen funderat över hur många man kan ta emot och hur urvalet ska se ut förens nu?

Man kan få för sig att pengars ursprung inte har någon större betydelse för den verksamhet man bedriver.

Anledningen till att universitet och högskolor till största delen bekostas av staten är väldigt enkel. Den utbildning och forskning som bedrivs komemr komma hela samhället till gagn. Det är också en gemensam samhällelig angelägenhet att verksamheten håller en hög kvalitet.

Men det finns möjlighet för högskolor och universitet att söka pengar från andra håll. Studenter till exempel. Det är därför det talas om att införa studieavgifter för studenter som kommer från länder utanför EES-avtalet. Att hanteringen av stipendier och avgifter kommer att kosta hela den tänkbara vinst man skulle kunna göra är inget regeringen vill kännas vid.

Ett land som brukar lyftas fram när man talar om att ta betalt för utländska studenter är Storbrittanien. Detta eftersom de kort efter samma manöver också började ta betalt från sina egna studenter vilket bidragit till ökade klasskillander.

Så hur har det gått för dem? Det har visat sig att deras utbildningar får stå till svars för så enkla saker som rykten. De utländska stundenter man så gärna ville locka till sig strömmar inte alls till i samma utsträckning längre.

Samtidigt ökar pressen att söka externa medel. I Storbrittanien lika väl som i resten av världen. Vilket leder oss till nästa tänkbara pengapåse – företagen.

Hos företagen finns faktiska finster att göra. Inte bara ekonomiskt utan även i samverksanssyfte. Detta är något som jag redan pratat om ett par gånger och som jag kommer återvända till. Men det finns givetvis också risker i att pengarna kommer ifrån företag med specifika intressen snarare än staten som, åtminstone i teorin, arbetar för hela samhällets bästa.

Ett exempel på hur illa det kan gå är tobaksforskare i USA som inte får berätta om sina rön utan att först kontrollera med tobaksbolaget Philip Morris. På Ekonomihögskolan i Lund är studentkåren sponsrad av samma företag som sponsrar utbildningen.

Det är dumt att tro att ett allmänt ansvar kan tas av andra än allmänheten

A while back I wrote about how I feel about Freedom. Well, that theme follow in to general politics as well, not only as a part of education.

(mer…)